Människor som reagerar

Hej, jag är lite ute och cyklar idag. Måste fortsätta spinna på det här temat vegetarianism, djurplågeri och hemska bilder, för jag såg just igen en sån där film i vilken Paul McCartney talade om vegetarianism samtidigt som fruktansvärda bilder från slaktdjur rullade på. Filmen var riktigt sådär drypande eländig, sorglig pianomusik klinkade på medan djur hängande i ett ben skyfflades framåt på en skena. Nån stampade på en kulting och jag kunde inte se, måste vända huvudet bort och kände den där bekanta desperationen välla fram, en känsla av pur maktlöshet, sorgsenhet i kombination med en rädsla över att min egen reakion är för stark och att jag själv inte funkar i samhället om jag ska vara så jäkla känslig för allting.
Jag antar att filmerna finns för att mänskor ska väckas upp ur nåt man föreställer sig att är en slags omedvetenhet och ignorans, att folk därigenom ska skrämmas och bli vegetarianer. Och detta funkar säkert, vet inte hur bra, men det funkar antagligen, på något plan. Ungefär som när Amnesty- och Unicef-värvarna kommer och berättar att nån har suttit fängslad i så och så många år och att man behöver stöd för att göra deras röster hörda.

Men för att på riktigt nå ut till mänskor tror jag på ett sätt att man behöver gå längre än att visa skräckbilder. Jag tror att bilder från slakterier och från djurplågeri är så hemska att folk helt enkelt inte på djupet kan ta till sig dem, så därför väljer de att titta bort eller intala sig att det nog säkert inte går till sådär i Finland. Och det syns ingenstans på den plastomslagna kycklingbiten i affären vad den har varit med om. Lätt att tänka, "äh, den här gången", liksom och så vips är man med och stöder nåt som är värre än holocaust. Och det är ju helt logiskt att reagera så, man vill skydda sig själv. För om alla hade reagerat som jag, så hade samhället inte kunnat gå runt, på riktigt. Alla hade suttit hemma och gråtit, mer eller mindre legat och kvidit och snutit sig i gardinerna, med stor möda tagit sig från soffhörnet till kaffekokaren och tillbaka. Därför funderar jag om man inte hade nått bättre ut till människor, genom att visa andra människor som faktiskt reagerar på såna här videon (som jag då)? Liksom en "other monkey react, maybe I should react too"-situation. Vi ser ju den här effekten i reality-serier hela tiden, det handlar om mänskor, nån gråter, det är meningen att tittarna ska känna igen sig och gråta, psykologisering är pop, helt enkelt. Varför inte utnyttja denna effekt även på ett plan då det handlar om riktiga, seriösa saker? Lite som Lilja 4-Ever.

Därför funderade jag på en spelfilm om nån mänska som får för sig att villa engagera sig i Djurens vänner eller liknande. Hen går på ett möte, träffar aktivister där och lär sig mer om djurindustrin, om hur det går till, sånt. Och så skulle den här mänskan reagera med djup ångest och typ under en filmvisning måsta gå bort i ett hörn och bli i panik, hyperventilera och ha sig så att de andra Djurens Vänner-medlemmarna skulle måsta komma och trösta och på nåt sätt förklara att "det är inte SÅ illa, fast det är det ju, men det hjälper liksom inte att reagera såhär". Och det skulle bli en sån intressant klash där tycker jag, för det är liksom inte meningen att en aktivist ska reagera genom att börja gråta och ha sig. Både andra aktivister och vanliga mänskor skulle reagera på det. Det skulle föra fram ytterligare en dimension i hur fruktansvärd köttindustrin verkligen är, att det finns mänskor som helt enkelt bryts sönder och samman av att det är på det där viset. Tror att det kunde lära folk en del, få dom att reagera på ett annat plan. För jag tror att alla har den där desperationen och känslan av maktlöshet, vetskapen om att djurindustrin är på tok inom sig, den är bara en av de många saker vi har lärt oss att förtränga för att vi överhuvudtaget ska orka med uppgiften att vara människor.

Det behövs liksom ett eller annat, NÅGOT som tvingar folk att se sin egen jäkla desperation i vitögat, konfrontera den helt enkelt. Först när de gör det, kan man tala om att det finns hopp om nån slags förändring på ett större plan.