Överrumplad av härlighet

Det var på det här viset, en dag tidigare i veckan, att jag ville skriva ett inlägg, men så var tangentbordet sönder. Då jag redan från tidigare har ett tangentbord som var sönder, så hade jag nu två, varav ena inte ville skriva bland annat a, 1 eller s och det andra inte kunde skriva mellanslag, h, g och ä. Ni förstår att det inte blev något vidare inlägg av den saken.
Hur som helst, nu är jag tillbaka, och med nytt tangentbord inhandlat från nya, SUPERBA gäster som t.ex. diskar, tänk att det nu kan vara en kvalitet hos människor - att de diskar - detta bara som en reflektion på var man kommer ifrån och var man är nu.

Det har liksom nästan gått halva tiden nu av vår vistelse här på ön, och jag kan ju nog konstatera att allt det här har ätit upp och förändrat mig bestående. På vilka sätt har jag svårt att gå in på, men det har väl igen att göra med att allt "det där" (vad det där nu sen kan innebära) ter sig så oändligt oviktigt och avlägset. När man upptäcker en ny miljö med nya människor, och lär sig leva med den samtidigt som man gör nya uppgifter, så blir det liksom så uppenbart hur livet bara är en sån här lek med olika klossar som man kastar upp och så ser man var de landar. Alltså, allt det där andra, det åbo-viktiga, eller det livsviktiga, är liksom mer bara en del av allt man gör, inte "det" man gör, om ni förstår var jag menar.

Sen gillar jag också det, att man här är i arbete bland folk som är på semester, alltså är man liksom själv "i funktion" medan de andra på ett sätt är "ur fuktion" på ett helt vrickat sätt. Det vrickade i det är, att jag själv i egenskap av människa som gör helt nya grejer, är på samma våglängd som människor som har semester.

Och sen är det ju bara det, att den ena galenskapen tar vid den andra. Galenskaper på det än mer underbara sätt än det andra. Att vi idag iklädda minst 25 år gamla hjärtförkläden sålde våfflor på nötöfesten till exempel. Och det vackra i att folk spontant kommer med fisk eller sallad till oss, till exempel. Bara för att. De bara kommer in med kassar och frysväskor fulla av gåvor. För att de tycker att vi kanske kunde behöva dem. Som en gest av uppskattning, av erkännande, vad vet jag. En gest av välvilja, de förväntar sig inte att få nåt tillbaka. Det ter sig så naturligt, samtidigt avlägset om man jämför med den värld jag annars lever i. Jag är så full av beundran över hur ett sånt här minisamhälle kan fungera: över det att man erbjuder en tjänst; god mat, kakor och bröd, kan fylla ett tomrum som tydligen har saknats på ön.


Ok, nu skriver jag i grym eufori och lite fylla också efter byafest (tydligen då jag skriver inlägg nuförtiden) men man får ta det som ett ögonblick av sin tid. Jag är bara så oändligt, hjärtligt glad över alla nya bekantskaper och människor man fått äran att lära känna, det må då vara genom kakförsäljning eller annars bara umgänge, men det är genomgående positiva känslor jag går omkring med, förutom tröttheten då. Här innan ville jag skriva om tröttheten, den trötthet och yrsel man känner efter många dagars arbete, den osäkerhet man tar itu med uppgifter med, men nu känns den ganska avlägsen. Vi tar en dag semester imorgon. Det är ganska välförtjänt tycker jag, efter att ha lekt café sen midsommaren.

 

Här är vi, iklädda våffelstekarmunderingarna: Oskar, jag och Sofia.