Ö-uppdatering igen

Ok, inser att jag knappast borde skriva i ett sånt här tillstånd men VI KÖR NU BARA. Det är nu bara för givande, det här ö-livet just nu. Idag på kvällen: dans på byagården, den andra då, inte den vi bor i. Och vi kom till att språka med de äldre, det blev om kvarnar och kvarnbyggen, åh jädrans.
Vi tar istället en bild. Det är av den äldsta ursprungliga nötöbon, som har ett sånt underbart humör. Hon är sådär som jag tänker mig att man borde vara som äldre - glad och uppsluppen, för vad ska man annars vara? Pensionsdagarna är allt man har kvar, och sen ska man dö, så varför inte fira den tid man har kvar? Om man har pengar och så då, vilket damen i fråga har. Så hon vinkar och håller på när hon med viss möda fått satt sig på fyrhjulingen (öns fortskaffningsmedel nr. 1) och sen åker hon iväg likt vilken kunglighet som helst.

Jag kan nog bara konstatera, att det är så givande det här, det är som att få en injektion av nyheter, liv och lust. Det är som att få nya färgkritor som barn, detta att göra något nytt som vuxen. Visst, jag tycker det är ganska jobbigt att tvångsspråka med nya människor varje dag, men när jag jämför den jobbigheten med det jag får i utbyte, är jämförelsen ändå ganska självklar: jag kommer hela tiden ut som en så mycket rikare och bättre mänska. Bättre och bättre, ja, men jag tror alltså det. Att människan mår bra av möten med andra människor. Överlag är den här vistelsen i ny miljö med nya uppgifter en sån efterlängtad kick in the butt att jag inte hittar något liknane i jämförelse. Lite som att vara på fest med infödingar i Afrika, fast man är hemma, i Finland, på torra land. Man är helt med och man är välkommen, fast ändå inte helt med, för att man är ny. Men ändå med. Ni förstår.

Sen tänkte jag också på det här med personligheter och identitet. Att man i Åbo ofta ser på folk hurdana de är, och liksom gör en snabb-kategorisering av hurdan slags mänska man har framför sig. Det här är inte möjligt på en ö som denna. Folk är klädda hur fan som helst, kommer in till cafét i pyjamas eller joggingbyxor, med och utan barn, med kalja eller utan och man har inte en aning om vad människan i fråga föredrar för musik eller gillar att syssla med om kvällarna. Det är som att alla tycks lämna sin fastlandsidentitet bakom sig så fort de kommer till Ön. Det enda man har att gå på, är vilka ord som kommer ut ur människans mun. Och det kan sen vara vafan som helst. Och då menar jag VAFAN som helst. De bästa historierna och de sämsta. Man kan bara baxna.
Gonatt.