Det är faktiskt få saker som verkligen gör mig rädd eller framkallar ångest hos mig. Jag har tänkt att jag vill berätta om en av dessa få saker här, och tänkte göra det nu: jag är nämligen rädd för att köra bil. Det kan väl låta hur tokigt som helst, bilar kör ju alla hela tiden, men jag vet inte varför det här med bilkörning får mig att ha alla sinnen på helspänn och vara i konstant beredskap på att "nu kan det gå åt helvete." Jag har aldrig egentligen varit med om nån större bilolycka, så jag vet heller inte vad det är som har triggat detta. Kanske är det en retroaktiv rädsla som kommit pga alla idiotiska bilfärder jag har varit med om på andra kontinenter, med totalt dåraktiga chaufförer. Jag har åkt på så osäkra vägar med stup vid sidorna, sett bränder och korsat broar som nätt och jämt hållit ihop, och jag var aldrig rädd då, eller kanske var jag egentligen så jävla rädd att jag inte ens vågade vara rädd: jag bara bet ihop för att jag visste att jag ingenting kunde göra och för att jag annars typ skulle dö av rädsla.
Jag har faktiskt också varit i en ganska odramatisk kedjekrock på autobahn. Men då det hände, satt jag också spänd som en gitarrsträng och stirrade på vägen, så jag såg när situationen kom, jag såg att det inte fanns tid att bromsa, jag såg att nu kör vi in i bilen framför och jag hann ta spjärn innan smällen kom. Alla andra (utom chauffören, tror jag) sov, ramlade och slog huvudena och allt vad det var.
Hur som helst, så när det nu händer att jag ska köra vårt fordon, som vi kallar Harald (en grön paketbil från 1996) så är jag ett nervvrak. Jag är så nervös inför körandet, att jag knappt kan tänka på annat flera dagar innan avresedatum. I måndags när vi åkte frå Nötö, inget undantag. Jag hade dessutom slagit dank hela dagen, sovit och försökt ta det lugnt (allt med tanke på körandet) så hela avresan blev ett sjuhelvetes stressmoment med m/s Eivor som far om en halvtimme och saker som inte var packade och skit.
Biljäveln stod parkerad i ett par buskar. Det fanns två vägar ut därifrån, varav den ena begav sig över berg och den andra genom smala portar. Det var ju Nötö, och ön är INTE gjord för biltrafik.
När jag försökte köra ut genom den smala porten, fick jag inte rätt vinkel på bilaskrället, vilket resulterade i att jag började skrikgråta allt vad jag orkade (okej, jag grät inte - men jag ÖNSKADE att jag hade gjort det) allt medan jag förebrående stirrade på J, som mestadels skrattade åt mig. Det var inget elakt skratt och jag är säker på att det på nåt plan hade nåt slags avväpnande effekt på mig, men i alla fall. Jag kan inte hantera det där med att det inte går som jag vill i bil.
När jag skulle köra ut den andra vägen över berget, började jag så klart och sladda och kom ingen vart, hamnade backa och åka fram och tillbaka ett par gånger, vilket resulterade i ytterligare avgrundsvrål och skrik så höga att Milis instinkt var att i blotta förskräckelsen dra till skogs. Slutligen lyckades jag ändå navigera ut biljätten över berg och stenar så den nådde den löjligt smala vägen som leder ner till hamnen och så - var det dags att mentalt ta itu med uppgiften "snart ska jag köra uppå m/s Eivor."
Eftersom jag nyligen hade haft en itkupotkurajvare i bil, så ansåg jag inte mig vara psykiskt stabil nog att köra bil oppå satans smal båtramp, så jag ringde till besättningen och undrade om det fanns nån där som kunde tänka sig att hjälpa en stackars mej att köra paketbil på Eivor. Nej, det fanns det inte, eftersom det blir problem med ansvar och sånt "om nånting händer". Detta gjorde ju mig, om möjligt, än mer uppskakad.
Sen följde nån halvtimma fantastisk kvällsol och hamnhäng. Jag kunde knappt prata eller fokusera på nånting överhuvudtaget innan jag såg Eivorfanskapet torna upp sig mot horisonten. Och det var ett faktum: jag var tvungen att köra.
Det är ett helvete att köra bil oppå Eivor för att
1. det finns en massa andra människor omkring en som stirrar och undrar hur det ska gå och
2. jag måste följa anvisningar av främmande människor och
3. jag fortfarande inte riktigt har koll på ratten eller vilket håll som är vilket eller hur mycket den giganormösa biljäveln egentligen svänger i förhållande till rattvinkeln.
Och det är inte det, att det nån gång skulle ha gått nästan fel eller nåt sånt. Det är bara ytterst obehagligt. Lika obehagligt som det sen var att köra i full fart på en kolsvart motorväg. Var ligger logiken i det - att det är meningen att man ska blaffa fram i 120 km/h på en väg där man knappt ser ett skit och på vilken ett 500 kg:s djur när som helst kan få för sig att ställa sig rätt på körbanan? Faktum är ju, att det är så mycket farligare att köra bil än att exempelvis åka i flygplan, och den sanningen har jag minsann tagit till mig. Så till J:s förtret körde jag kring 80 på motorvägen hela vägen hem. Det tog sin tid, men jag kan inte annat. Så fort nån körde om mig, gasade jag på och körde "i kölvattnet", dvs i ljusbadet som den andra bilen förde med sig varpå jag ett par hundra meter kunde vara mer säker på att någon älg inte stod i vägen.
Så det om bilar, och jag med mitt arma körkort.
2 comments:
Av detta deducerar jag att J inte har körkort?
Jag känner så igen mig i mörkerdelen.
Jag tror jag saktade ner till 40 i en evighetslång oupplyst tunnel med mötande trafik som bländade mig ideligen på Sicilien i början av sommaren. Kul när nån megalångtradare bakom en kopplar på ångtutan för att jag är så långsam.
Näpp, det har han inte (väl uträknat!)
O jo, obehagligt när man själv blir nån slags propp i trafiken, bara för att man kör i vettig takt. Pappa sa i somras att de som kör långsamt också är trafikfaror. Gissa vad roligt det var att höra.
Post a Comment