Min rumänska 10 mil från Molkom-upplevelse

Jag måste ta itu med början av det här nu medan det mesta är i färskt minne - annars blir det inte av. Kom idag hem från träningskursen i Rumänien, "Learning through playful activities" efter en vecka av fånigheter, lekar, missförstånd, ungdomar från hela Europa, strunt, skojigheter, dans, massage, polsk vodka och sånt där. Ja, var ska man börja? Kastade ju in mig i detta utan att ha några som helst föraningar eller förväntningar på vad det kunde tänkas handla om. Ville bara ut och vända i världen lite (faktiskt, efter att ha talat om det här med att man inte borde resa så jäkla mycket etc) och då jag kom över ett tillfälle vid vilket man dessutom kunde lära sig nånting, tog jag tillfället i akt.
Jag hade mer trott att det här skulle gå ut på föreläsningar och praktiska övningar, att man främst själv skulle fokusera på att bli nån slags ungdomsledare, men icke. Efter första och andra dagen började jag inse jag hade kommit till en sån här personlig utveckling/energi-mumbojumbo-kurs där man bygger torn av vessapappersrullar, försöker få ett ägg att överleva ett kast från första våningen med hjälp av plastpåse, folie, tråd och går omkring och lyssnar på skogen samt förvandlar sig själv till en växt för ett ögonblick. Kursen var i princip riktad till ungdomar men nog fanns vi än 3-4 stycken som representerade det äldre gardet också, men egentligen spelade ålder absolut ingen roll i ett sånt här sammanhang. Först kände jag mig rent desperat, tänkte att hur fan ska jag fixa det här; tog ofta ledarrollen i grupperna eftersom jag tyckte att ingen förstod nånting eller hade några idéer, var medlare i strid, översättare vid missförstånd, tog ut mig totalt och hade en motstridig känsla av att vara totalt oumbärlig samtidigt som jag tänkte alla antagligen skulle fixa det här så mycket bättre utan mig. Ville helst gå och lägga mig i mörkret med ett vått förband om kvällarna när det var meningen att man skulle socialisera sig med de andra deltagarna, spela spel i allmänhet och lära känna mänskor. Vi skrattade ibland med de andra finnarna åt det faktum att det alltid var vi som var analytiska, förstod alla samtidigt som ingen tycktes förstå varandra, försökte ge rum åt andra, försökte förklara etc. Varför verkar det alltid som om hela resten av Europa har karaktärer och olika sätt att vara på, medan vi bara är amöbor som analyserar och anpassar oss?
Nå, allt eftersom veckan framskred lade jag märke till rent underliga saker. En lek gick ut på att deltagarna skulle ta sig igenom ett spindelnät gjort av trådar och jag blev lyft som en jäkla stock genom det högsta hålet ever, bara skrek av förfäran av att låta sig själv vara i nån annans händer, rent bokstavligt allstå - men känslan efteråt var ju rent euforisk, vetja (btw, det här är HELT min personliga 10 mil från Molkom, jag i australiensarens roll!). Rubriken för den dagen var "teamwork" och nog attan började man känna sig som i ett team. Jag började fantisera om the end of the world och hur det skulle ha fungerat att hamna med de här mänskorna i nåt slags sammanhang som i t.ex. Lost eller The Walking Dead.

En annan dag skulle vi ut och gå, lyssna, dofta, lägga nåt objekt på minnet, och senare skulle vi "bli" det där objektet och stå i en fånig ring och imitera skogsljud och leka ogräs, jaja - jag var uttråkad och ska precis berätta varför. När nån säger orden "we don't usually listen to sounds around us or actually notice details" vill jag bara avbryta och säga "aj inte?" Hela mitt väsen går ut på att lyssna på ljud i skogen, lägga märke till maskar, blad, nypon, stenar, käppar och detaljer omkring mig så när nån kommer och säger nåt sånt där så känns det nästan som en ren förolämpning för mig och jag blir rent irriterad av att göra såna där "upptäck omvärlden"-övningar i grupp, nåja snällt stod jag där och var ett litet rött lingonris. Ledaren svamlade sånt där "The fantastic thing about theater is that we can allow ourselves to be what ever you want" och i mitt stilla sinne sa det bara so what? Såna här övningar är väl roliga och spännande för sådana som aldrig lyssnar, ser sig omkring, fäster sig vid detaljer. Dom måste väl få göra sånt här under organiserade omständigheter och känna sig upplysta. För mig är det bara fucking vardag och jag är uttråkad.
På fritiden spelade folk spel, drack sig fulla, ålmade sig omkring på golvet under hysteriskt skratt, eller puttade omkring en ballong i luften. Jag var ofta totalt blockad i sinnet, kände bara att jag ville nå helt annat på en sån här kurs – skrattar och ålmar mig omkring på golvet gör jag hemma. Kändes också så typiskt att det fanns folk som kom dit rädda, inåtvända och på dåligt humör som sen öppnade sig och fick the time of their life, medan jag kom dit med öppet sinne och gott humör, men fick det bara svårare att orka med meininkin för varje dag som gick.

En teaterövning var riktigt rolig och givande verkligen. Vi blev indelade i små grupper och skulle göra random pointless grejer, agera med varandra eller utan varandra men kring ett gammalt bord. Jag gick omkring med en stolsdyna på huvudet och svamlade på finlandssvenska, stortrivdes. Och när jag såg på den andra gruppen som också gjorde en serie konstiga saker i följd och upprepade det, så märkte jag att ett sånt där underligt flyt infann sig, jag hade kunnat se på det där hur länge som helst. Det är konstigt när man inser att en serie aktioner faktiskt blir till något; ett tillfälligt verk där och då, vackert på nåt sätt i all sin meningslöshet. Jag fick plötsligt en sån där aha-upplevelse och insåg att övningarna vi gjorde faktiskt ställde till med saker i huvudet på mig.
I en annan teaterövning skulle vi uttrycka olika känslor som vi fick delade till oss från lappar, jag fick "angry" och det var också givande, fick dessutom vara arg på en som jag på riktigt var riktigt arg på så det var ju finemang; skuffade, svor och hade mig. Och det infinner sig ett sånt där endorfinskt härligt lugn (kanske självgodhet) efter att man har gett utlopp för lite teaterspelade känslor, det är verkligen härligt det där att vara lite nervös och sen göra nåt knasigt inför grupp och sen bara gå tillbaka och sätta sig på sin stol som om ingenting hade hänt.

En annan dag skulle vi göra olika uppgifter och vinna till oss material för ett torn som vi skulle bygga. Jag sprang på tid och vann ett paraply, fick en hushållspappersrulle, en rulle tejp och lite tidningspapper och sen satt man där som ett fån och koncenterade sig på att bygga ett högt torn. Sen skulle vi slå ihop oss i team och gissa om jag och en estnisk gubbe byggde det högsta tornet (bara för att understryka min totalt onödiga fallenhet för att ständigt villa tävla)? Självfallet. Kändes hur idiotiskt som helst att det viktigaste för stunden plötsligt var att bygga ett jäkla torn.
En annan övning var att personliggöra, namnge och paketera in ett ägg i olika material, så att det sen överlevde ett kast från första våningen. Jag var seriös som attan och vårt ägg överlevde. I nåt skede tänkte jag faktiskt att mitt humör nog hade varit förstört för hela dan om vårt ägg inte hade överlevt. Måste kanske ta och se igenom mina prioriteringar.

En kille som hade varit lite mysko hela tiden (min gissning var att han var stenad) sa nåt heltokigt där en dag vid matbordet. "I misunderstand people because the evironmental changes are messing with our minds". I ett sånt skede är det bara att nicka allvarligt och säga "ahaa". Men den här myskoga typens mystiskhet tilltog och vissa började göra narr av hans konstigheter; att mitt i allt få för sig att det är varmt och öppna ett fönster, att sätta på sig solglasögon inomhus, att konstatera att han just såg vattnet hälla upp sig själv eller att en gubbe just flög över bordet, samt att han mer och mer började sitta och flina för sig själv av ingen orsak alls. Till sist kom en ambulans efter honom och det visade sig att han var schizofren och inte hade tagit sin medicin på en tid. Många var chockerade och illa berörda. Jag tyckte det var vardag.

På fredagen var vi i Cluj Napoca och presenterade lekar och lekte med barnhemsbarn i en lite sjabbigare stadsdel. De påminde om barnen i Guatemala; såna där glada, uppsluppna mänskor som har varit med om hemska saker. Vi visade lekar åt dom och dom visade lekar åt oss, det var lyckat.
Det var bara vissa i gruppens inställning som jag irriterade mig på. En polack var totalt illa berörd och chockerad över den uppenbara fattigdomen, sa "det här stället har dålig energi" och jag ville bara slå hen i huvudet och säga att nu fan tar du dig samman. En annan vojade sig över hur synd det är om de här barnen och hur hemskt det är, jag visste inte vafan jag skulle säga, var så chockerad av deras reaktion. En flicka visade oss sitt rum och foton av sin avlidna mamma och polacken såg ut som att hen ville sjunka genom golvet av obehag. Så jävla pissig stil att vara ledsen och uppgiven i en situation där hopp är det enda man borde komma med. Där sa den estniska gubben högt "there is always hope" och det klingade så fint i väggarna. Samma typ berättade senare att hans mamma hade vuxit upp på koncentrationsläger i Sovjet. Perspektiv liksom.
Tror att det är såna där mänskor som kommer från rika posh-områden som aldrig har befattat sig eller brytt sig om misär eller fattigdom – det är dom som sen tycker synd om fattiga och föräldralösa och är chockerade över spartanska hem. De ser en skillnad mellan dem och de fattiga/föräldralösa istället för att se likheterna; att vi alla är mänskor med samma behov, samma nöjen och samma funderingar.
Det är folk som tycker synd om fattiga som också skriver under tanken på att inget kan förändras, att man bara på grund av ren och skär tur har hamnat i bra förhållanden och att fattiga alltid kommer att förbli fattiga medan rika alltid kommer att vara rika. Det är beslutsfattare med en sån jävla inställning som också ser till att inget nånsin förändras till det bättre för dom som har det sämre, eftersom dom ser fattigdom och rikedom som någo slags existentiella kriterier som vi inte kan påverka. Fuck them, säger jag.

Nu har jag skrivit ett sånt helvetes långt inlägg, men jag tänkte att om jag inte gör det nu, så blir det kanske inte av. Skulle ännu kunna skriva mycket mera; om maten, om hundarna, om gästvänligheten, om kontrasten till surpupperiet på Münchens flygplats idag men jag tror det får vara för idag. Trots att jag har varit helt utmattad under hela veckan, så är nog slutsatsen ändå att det här var en riktigt superpositiv upplevelse. Milde tid, vad jag sattes på prov. OMG vad givande det var att spela teater, att tala inför grupp, att leka fåniga lekar och skratta högt, att dansa till tunak tunak tun och att få uppriktigt beröm över hur jag ritar. Har lärt mig många nya lekar och har också för första gången på länge känt mig ganska bekväm med att berätta lite längre historier inför en mindre grupp. Det är nåt jag alltid varit lite rädd för.
Under sista dagen händes såna där lappar med deltagarnas namn upp i fönstret och så skulle man skriva meddelanden åt folk så att allt blev en enda "we are fucking awesome" mutual admiration-fest. Jag tycker väl egentligen att det är hur fånigt som helst att man ska klämma fram de där vänliga och berömmande orden till mänskor som man nödvändigtvis inte har så mycket gott att säga åt, men sen när man ser vad de där orden gör med en själv och att man verkligen har nåt fint att skriva åt andra så kommer man nog snabbt på andra tankar. Nog är det fan härligt att stå och klappa en mänska på axeln och uppriktigt önska denna allt gott, för när jag tänker efter så är det nog längesen jag har bondat med mänskor på det här sättet under en såhär kort tid. Går riktigt med såna där hippie-tankar att "mänskor e så jävla underbara" för tillfället, och det är väl attan harmlöst!

All along it was a fever

Det är roligt när man kommer på sig själv med att tokgilla viss populärmusik, och det händer i och för sig mig rätt ofta, att jag sitter och håller tillbaka nåt slags lätt utbrott medan jag t.ex. lyssnar på Rihannas Stay. Jag tycker verkligen att den är en jäkla bra låt, det är ju det! Så jävla catchy med sitt "all along it was a fever" och så tvärt tonartsbyte från dur till moll direkt. Vad kan en gammal tonartsknarkare annat än halft tappa andan av förtjusning.
Den här låten verkar för övrigt ha samma effekt på ungdomen som Bangles Eternal Flame hade på min generation i slutet av 80-talet, det var alldeles andäktigt tyst då handarbetslärarn en gång satt på den låten under en lektion, minns jag. Alla var på något sätt kollektivt överens om att det där var den bästa låten som skrivits... ever. Bättre än så blir det inte. "Close your eyes, gimme your hand, darling."
Något i mig älskar att musik kan vara så otroligt berörande, att man har förmågan att låta sig förföras av något som för vissa kan te sig så sockersött banalt, så totalt hjärndött.

I MORGON SKA JAG TILL TRANSSYLVANIEN PÅ KURS. HJÄLP. JAG SKA VARA I CLUJ NAPOCA HELA DAGEN. GUD VARE MED MIG, JAG ÄR SÅ NERVÖS.

Israel-förvirring

Siis miten kello voi aina loksahtaa sinne kahta lähempää? Det där var säkert ingen korrekt finska, men jag hade lust att skriva "kello loksahtaa".

Idag läste jag om förintelsen och Israel. Jag visste egentligen ingenting sånt där som att Hitler i princip erövrade en massa länder samtidigt som han effektivt utrotade en massa judar, så att samtidigt som Tyskland blev större blev det ju också fler och fler judar som skulle bort. Hur ologiskt som helst! Och att Hitler kom till makten eftersom man i Tyskland skämdes över att ha förlorat i första världskriget och var i djup ekonomisk kris och så. Man gav plats för en redig (nåja) karl som hade klara planer och en jäkla bok (Mein Kampf) som han skrivit i fängelse, eftersom han tidigare hade försökt sig på en KUPP av nåt slag. Vah? Hur kan man visa förtroende för nån som har försökt sig på nån kupp och hamnat i fängelse för det? Vad för kupp, förresten? Nåja, Hitler fick bli stadsminister och lyckades av nån anledning trycka ner alla andra partier så att hans eget naziparti fick styra och ställa bäst det ville (hur han resonerade sig till det kan man ju allt undra). Mitt i allt skulle judarna utrotas, bland annat eftersom man misstänkte att de i samråd med frimurarna hade planer på att överta världen, typ. Och så ansågs det (av nån anledning) att det var judarnas fel att Tyskland hade förlorat i första världskriget. Varför? Hur förvirrande som helst.

Israels historia var sedan så otroligt råddig att jag inte fick någon rätsida på det. Judarna kom ju nån gång från området där Israel är idag (ni vet där Jesus föddes och det, hehe), men så bor där av nån anledning också muslimer (när kom dom dit? Inte fanns ju muslimerna där på Jesu tid) och araber som tydligen alltid har bott där (araber som sen blev muslimer, på nåt vänster. Säkert när islam kom, typ). Men varför åkte judarna bort in the first place för att sen ena herrans många år senare komma tillbaka och säga "vänta nu, det här är ju vårt land"? Fick inte det minsta klart för mig vad Israel var från början, hur det söps bort samt sen igen blev till efter andra världskriget och under vilka premisser. Klart blev i varje fall att de har krigat så mycket de bara har hunnit: Junikriget var preventivt, oktoberkriget ett försvarskrig, Suez-kriget i samråd med England och Frankrike och Libanonkriget en attack på Libanon, så klart.

Undrar om jag borde tycka att det är pinsamt hur okunnig jag är i historia? Det är nu bara först nu, efter 30, som jag har blivit intresserad av historia. Hur kan man liksom INTE vara intresserad av historia? Så synd, så synd att jag söp bort hela min skoltid (okej, inte bokstavligen söp, men satt och ritade bak i häftet i stället för att lyssna och fråga).

Fnurr på den inre telefontråden - om adoption

Nu ska jag skriva om något ytterst problematiskt och personligt, för vad är jag annars vaken för? Nämligen om adoption. Här i helgen började J plötsligt prata om adoption sådär på riktigt, surfade runt på sidor och grejer, sa att vi nu kunde kolla igenom det där på allvar, eftersom jag nu har pratat om barn minst en gång i månaden under det senaste året och min babyfeber (enligt honom) håller på att rinna ut genom öronen på mig (det gör den inte!). Jag satt mest som fastspänd i fåtöljen och tvångsföljde med nåt fånprogram om en amerikansk tant som hade blivit fast för knarksmuggling i Peru. Allt medan tankar pockade, malde, knackade en mot tinningen: Va? Nå? Du som så gärna vill ha barn, hur ställer du dig nu till den här frågan?
Jag satt där i stolen och tänkte felaktigt och otroligt politiskt inkorrekt nog på hunden Mili som kom från Paimio och hur jag hittade dens annons på nätet, och samtidigt som jag ville slå mig själv på käften kretsade tankarna kring likheterna mellan adoption och att köpa en hund från Tori.fi. Det hjälpte inte alls att J pratade om att man kan "adoptera barn från Estland" och sånt, jag ville inte lyssna, inte förstå eller ta ställning, jag måste få tänka på det där grundligt först.

Orsakerna till att adoption ens kommer på tal hos oss är naturligtvis det här att jorden är överbefolkad och att det finns så många barn som behöver hem, att man hur enkelt som helst egentligen skulle kunna adoptera nån annans barn än att gå igenom en graviditet och föda ett eget barn.
Det är bara nån biologisk tanke här som ger mig totalt fnurr på den inre telefontråden. Jag inbillar mig såhär gammaldags, att en graviditet inte bara har till uppgift att utveckla en fullt fungerande mänska inuti en, utan också att förbereda bäraren för att bli morsa. Där har man tid att i nie månader gå runt och känna sig virrig och mänsklig, tänka att "it's over" och "nu börjar det riktiga livet" och alla floskler man kan tänkas komma att fundera på emedan man går där och väntar barn. Jag har för mig att man inför en adoption måste känna en slags längtan efter ett barn och att man verkligen har velat bli förälder länge, att det är typ det enda man vill, eller så. Nå väl, innan man adopterar ska man gå på adoptionsrådgivning och diskutera om sitt liv och sina funderingar, så att de kan klargöra att man på alla sätt skulle bli en duglig morsa, så antagligen hade jag aldrig offentligt kunnat bevisa att jag skulle bli en bra mor (eller det skulle bli en massa bredsmilande lögner - igen!).

Det slog mig bara att det nog inte är så enkelt det här med adoption, och inte ska det ju vara det heller, det är inte det jag menar. Om man ska adoptera, måste man vara så otroligt jäkla säker på att man vill bli förälder, för man kan inte bara ångra ett beslut som man gör när man köper nån fel storleks kappa på nätet, skicka tillbaka grejen och så var det aldrig hänt. Och jag insåg att jag inte ens på långt när är klar att ens fundera på sådana här saker. Men sen insåg jag också, att skulle jag bli gravid, så hade jag nog attan varit klar när som helst. Varför är det så? Inte har jag ju emot andras barn eller att adoptera, tvärtom, det är definitivt ett alternativ. Ändå känns det som att man verkligen måste vara en supermorsa om man ska adoptera nån annans barn. Ska man ha egna barn är det ju bara att knulla slarvigt och se vad som händer, nå åhå så var skadan skedd, bäst att bli morsa då bara (inte för att jag heller menar att man blir gravid sådär lätt, men ändå, det är ju möjligt). Liksom mera vårdslöshet i den handlingen.

Det är lätt att ljuga

Kommenterar en grej om stipendieansökningar på FB, skriver att jag gillar stipendieansökningar för att dom appellerar till mitt spelberoende och för att jag är bra på att ljuga. Samtidigt slår det mig: jag är verkligen ganska bra på att ljuga, men det är för att lögnerna finns överallt, hela tiden. Det är lätt att ljuga, speciellt för sig själv. "Först ska jag spela lite bingo, sen ska jag arbeta". Får samtidigt ett mail från Ostohyvitys: "Meillä on ikävä sinua". Det är också en lögn.
För att slippa tänka mera på lögner kör jag i gång en turnering i Bingo Blitz, tänker samtidigt att jag mer gillar att skriva om mina projekt än att verkligen göra mina projekt. Det är den där eggande känslan av att få det att låta bra som jag gillar, och känslan av att vara ovanför, utanpå, se ner på det som händer, planera det som ska hända. Det är nog min allvarligaste personlighetsstörning, den där att jag gärna håller mig till ett slags utanförperspektiv samtidigt som jag försöker ta itu med projekt som jag sen inte orkar med för att jag aldrig sätter mig in i dom. Men stipendieansökningarna är som ett strategiskt utanför-pokerspel: har du formulerat dina ord rätt så klirrar det i kassan.

Soffkarmens mjukaste hörn

Jag släntrar omkring i strumpläst och med mjukisbyxornas linning dragna högt opp ovan (den rätt så icke... existerande...) midjan. Jag har spårat ut totalt i kväll, förpassat mig själv till soffkarmens mjukaste hörn, sett på fånprogram, njuter av att känna mig lätt blockad i sinnet, dum i huvudet. J säger att han aldrig njuter av sånt, att han alltid direkt slutar med saker som får honom att känna sig slightly retarded. Det är fint att man är olika. Men ibland undrar jag nog. Det är ändå en ganska betydande olikhet att en vill låta ögonen rinna ut i ett enda suddigt landskap medan en annan vill lösa neurologiska frågeställningar eller formulerar filosofiska problem i huvudet under en bussresa. Men på något sätt passar vi nu sen ihop.

"Jag blir inte full på samma sätt som förut"

Har varit på lite semester, spelningar och grejer i Helsingfors-Borgå. Det har varit asroligt. Riktigt skoj faktiskt med omväxling. Är på ett skönt och lojt- "allt ordnar sig"-humör och är rentvagad och mätt.
På fredagen spelade vi på en liten privatfest som unga mänskor hade fixat i ett gammalt trähus vid Lapinlahtis gamla sjukhus i Hesa. De lyssnade på gammal finsk vals, tango, traditionell dansmusik varvat med lite nytt och de flesta var sådär jäkligt snyggt klädda med pärlhalsband, kjolar och håruppsättningar på ett sånt där retro-vis. De bjöd på vin, hemlagade kex och bakverk. Det slog mig att där har vi framtiden. Den där tillställningen gjorde mig oerhört lycklig och hoppfull på något vis. Ingenstans satt någon i ens egen ålder, full, burdus eller allmänt bara sur och traggade om nåt sånt här att bli gammal eller sade "jag blir inte full på samma sätt som förut". Vi spelade och alla dansade kritiklöst. Man blev själv fylld av en sån barnslig, tvångslös glädje.
Vi fortsatte till en annan fest där en teaterstuderande bjöd på ett överteatraliskt uppträdande och Jaakko Laitinen struttade runt i kostym. Värdparet satt och laborerade med olika spiritusflaskor och blev till sist aspackade och stod och svajade i tamburen. Det var inga direkt glada miner, mest fylleflås och uppgivenhetskänslor. Jag tänkte att just såhär är det ofta nuförtiden med folk i min ålder. I kontrast till den där förra festen var det ännu tydligare. Men det var roligt att spela. Försökte dansa lite sen också men kände mig mest trött bara, satt en lång stund inne på toaletten och glodde i väggen bara. Vi åkte bort i stor taxi och övernattade i en trång säng i Berghäll tillsammans med en katt som hette Hippi och en hund som hårade ner allt. Vaknade och såg en karl som låg sådär snyggt med kalsångerna vidöppna. Vi tog ut hunden, köpte R-kioskkaffe och bytte vatten i skålen. Tog Borgåbussen mot skogen och svamparna. Alla var nöjda.

Tabletter, tabletter tabletter tabletter

Nån som blivit trött på det där ordet? TABLETTER hemma, tabletter i skolan, tabletter på jobbet, "Finnairin lentoemäntä tarjoaa kohta tabletteja". Ska vi verkligen vara drogpåverkade hela tiden?!
Höhöhöhöhö.

I Savonlinnan Normaalikoulu har skolböckerna ersatts med såna här datorer. Vad ska man säga om sånt här egentligen? Jäkligt praktiskt ju nog och att vara med sin tid, men jag skulle gärna se nån färsk undersökning gällande det här "what happens to your mind" när man nästan enbart ser, rör och följer med saker som inte är konkreta, utan som är typ ljus i olika former bara. Händer det inte något med ens tänkande? Kanske inte. Vet nån? Och hur är det med synen, krävs det inte mer hjärnkapacitet att läsa text som på ett sätt "inte är där" utan som ibland är där och ibland inte är där, beroende på vilken knapp man trycker på. Jag menar, en fysisk bok är en bok och kan aldrig vara nåt annat. En sån här tablett kan ena stunden vara biosalong, andra stunden matematikbok eller radiokanal eller ritbord eller vad den nu kan vara. Vad gör det här med ens abstrakta tänkande, liksom? Som sagt, eventuellt ingenting.
Sen tänker jag också (eventuellt lite föråldrat) att skolan på nåt sätt vara en motpol till allt det där andra man gör under vardagen. Och eftersom smartfånarna och datorerna ju mer eller mindre har tagit över underhållningen för dagens barn och tonåringar - ska de nu också behöva stirra i en skärm också på skoltid?

In Finland we have this thing called food pt 3

Damn, I think it is time for a new photographic episode of Finnish delicious food plates, as usual from Kotikokki.net. Did you miss part 1 or part 2? In that case, there they are.

Oh no, someone's intestines just fell out.

Different consistency of poop.

It is somewhat poetic, isn't it? That wooden spoon, that gloomy sauce...

I am your new icecream something-something friend. I have two arms and one head.

...my mind just went blank...

Somehow this sings to me as I look at it. It is somewhat burlesque.

Let's pretend this egg inspired sausage dream isn't burned at all.

What they probably eat at the metagalactic center, Kolob. Other galaxies rotate around it.

Look what the dog brought in.

Ingenting på hela ängen blir över

Nämen. Nu har jag suttit uppe till kl. 3.25. Och gjort vad? Nå läst blogginlägg bland annat. HJÄLP! Jag gör ju ingen nytta alls. Jag som ska samla rödklöver i morgon.
LOL.

"Bits and pieces"

I går natt drömde jag om en kortväxt, svart kille som jagade mig med gevär. Det var obehagligt och jag hade sån där dödsångest riktigt, att vad skulle han jaga mig för, jag hade inte gjort nånting. Kändes hotfullt på riktigt när han siktade på mig med sin gevärspipa. Jag lyckades springa ut i nån slags skogsmark och gömde mig under en brun filt, var helt säker på att jag skulle smälta in i omgivningen, att han inte skulle se mig. Men så hörde jag hur han kom och ställde sig alldeles intill mig, jag kände hans hårda stövlar mot min rygg. Och så stod han bara där, tiden gick, det var så jäkla obehagligt så jag till slut spratt till av panik, trasslade in mig i den där filten samtidigt som jag var tvungen att ställa mig upp och se på honom. Och då såg jag att han egentligen var en ledsen och desperat pojke, och så sa han nåt på engelska om att han är så arg på alla som har allt, att "bits and pieces" av mitt leverne och den jag är får honom att ha orsak att skjuta mig. Mest talade han om det här med kärlek; han fick mig att känna mig utsatt och konstigt förlägen bara för att jag är i ett förhållande och han inte. Jag märkte plötsligt att jag kanske inte var rent dödshotad, utan att det här var en desperat, kärlekstörstande människa som var otroligt less på allt, avundsjuk och bitter. Konstigt.

För övrigt så borde man kunna göra något åt designen här på bloggen, den är inte så jäkla snygg. Men jag oorkaar intee. Att snygga till bloggen är ungefär lika svårt som att orka borsta håret. Eller tvätta det. Eller klä på sig vettiga byxor om man inte egentligen ska ut nånstans en dag. Eller att motstå frestelsen att ta en matportion till när det finns, eller att äta bullaglass till efterrätt. Eller att sminka sig. Eller att skriva brev till den där nittioåriga Gunhild som snart dör. Det finns oändligt med exempel.

En annan sak jag hade tänkt berätta här på bloggen är anledningen till att jag har så otroligt många, kufiska följare ----->
typ där. 40 stycken tror jag.
Många av de där är inte mina följare, egentligen. Förlängesen jobbade jag en sommar på biluthyrningsfirma i München (ett par år senare efter att jag hade varit där som aupair så googlade jag till mig ett jobb i Tyskland, jovisst it is possible!). Jobbet gick ut på att få bilfirman att synas i sökmotorerna så jag är en jävel på sökmotoroptimering ska ni veta. Jag passade också på att sätta in min blogg i diverse virtuella kataloger, så därifrån kom också de här myskoga följarna, som typ alla är från Dubai, Indien eller Arabemiraten. Alla de där bloggarna personerna hänger ihop med säljer typ bröllopstjänster eller underbyxor. Jag förstår inte sammanhanget, men så ligger det alltså till.

Nånstans i Transsylvanien

Snart ska jag till Transsylvaniens huvudstad i Rumänien: Cluj Napoca. JA! Det hade ni inte väntat er va? Jag med min ekonomiska katastrof och allt. Nej, jag hittade här tidigare i höst en möjlighet, en förening som finansierar större delen av resorna och uppehället, så om två veckor ska jag åka på kurs om lärande och spel: "learning through playing activities" eller hur det nu var. Spännande som attan!

Och vad gör man om man lite vill fiilistellä innan man ska ut på resa? Jo man slår upp maps.google.fi och placerar den där lilla gula street view-gubben på lite slumpmässiga ställen i stan och så ser man om man trivs.

Jag kan säga att jag får ganska bra vibbar av Cluj Napoca.

"Philooosophy"

Sitter på ett filosofiseminarium i Sibeliusmuseet. Prova säga "philosophy". Nu med amerikansk brytning: "philooosophy". Genast låter det som dravel. Nicht wahr? Sen är det bara att prata om "the philooosophy of food" (till exempel) och så blir det ännu mer dravel.

Hysterisk bullaglass

Det bästa med att äta risnudlar och kålsallad till middag är att man med gott samvete kan vräka i sig en halv liter glass blandat med bullalängd till efterrätt. Du läste rätt: glass och bullalängd - det är en vinnare till blandning.

GÖR SÅHÄR:
Ta den där äckliga bullalängden som du annars skulle äta nån dag när du tycker riktigt synd om dig själv, sätt två skivor i rosten (rosta inte länge - de bränns väldigt fort) samtidigt som du tar och skär upp ca 1/3 liter vaniljglass. BLANDA, dvs smula ner bullan och hacka hysteriskt på glassen med en kniv eller sked tills den ger med sig och låter sig blandas med bullhärligheten.
KLART!

Mänskor som försöker få en att öppna sig

En sån här kväld kom jag plötsligt att tänka på såna där mänskor som tror att man är en blyg och tafatt typ för att man är det just då för stunden, eller till och med för att den där typen (oftast en man) får en att bli så, just då. Och han försöker att liva upp en genom att säga klichéer som att man "måste våga och ta för sig", eller någo liknande andra floskler. Allt medan man själv nästan tycker synd om typen eftersom han aldrig kommer att få se en när man är en öppen, glad och spontan typ. För att man har fullt upp med att värja sig emot en idiot, typ.
Jag har känt några sådana här typer i mitt liv. Såna där som kör så totalt över en och samtidigt tycker att man är en fegis för att man inte ser pointen i att motarbeta honom eller bevisa honom något på nåt annat sätt.
Jag tänker alltid att sådana mänskor måste missa så otroligt mycket. Inte bara för att dom missar att se fantastiska mej för den jag egentligen är, men typ därför jå.
Äsch.

En gång för längesen i Tyskland lärde jag känna en mänska som jag nu efteråt inser att måste ha gått på kokain eller speed konstant. Jag förstod ingenting av droger på den tiden. INGENTING. Jag tyckte att mänskan var spännande och annorlunda, intensiv och snabb i orden. Herregud vad dum i huvudet jag var. Det är så pinsamt att tänka på det. Tur att man har blivit äldre.

(O)nödigheter

Idag har jag lämnat in en stipendieansökning, nästa vecka deadline för nästa. När man kommer in i det här ansökandet, känns det nästan som en meningsfull sysselsättning; att skriva till fonder och berätta varför man behöver deras pengar. Mer sorgligt blir det genast när man inser att det endast är ett fåtal av alla ansökningar som blir beviljade. Och att man inte själv har så fruktansvärt bra orsak till att få pengar heller, annat än den att man söp bort sin ungdom på en mer eller mindre onödig utbildning och därför nu inte har tillräckligt med studiestöd kvar för en annan onödig utbildning.

"Måste gå nu, jag SKA PÅ JOBB förstår du"

En grej som jag ska få ur mig innan jag går till sängs (för jo, jag ska verkligen i säng nu, klockan 21 idag. ÄR. HELT. FÄRDIG).

Läste en gång på ett spelforum ett inlägg av nån som hade blivit trött på gamers som hela tiden skulle lyfta fram att de jobbar som en orsak till varför de inte kan spela så ofta som önskvärt. Enligt skribenten var det självklart att alla har olika mycket tid att sätta ner på spel, och poängen var att det tycks finnas en drös besserwissers som hela tiden vill lyfta fram att de faktiskt har ett arbete att sköta och därför inte hinner spela dagarna i ända. Dessa mänskor ville enligt skribenten sätta sig i ett fack ovanom de gamers som har mycket tid att spela, skilja sig från dessa genom att lyfta fram sig själva som mer nyttiga eller något, eftersom de har ett jobb att sköta.

Sen jag läste den där grejen har jag blivit uppmärksam på det här fenomenet också i andra situationer, främst med i samband med min hund (IGEN! Milde tid, det tankematerial jag samlar på mig i samband min hund!).

1. Jag frågade grannen om han hade hört min hund yla medan vi var borta, varpå grannen snabbt svarade att han inte har hört något, eftersom han har hörlurar på medan han jobbar.

2. Jag träffar ofta en tjej med en hund som heter Keijo och vi brukar låta hundarna leka och springa fritt ett tag, innan Keijos matte måste gå, för hon ska ju jobba.

I de här två situationerna finns det egentligen inte någon given anledning att prata om jobb eller att lyfta fram att man av någon anledning jobbar. Grannen kunde lika gärna ha sagt att han inte hört något, eftersom han har hörlurar på. Vad bryr jag mig om vad han gör där hemma, hörlurar eller inte.
Keijos matte skulle lika gärna bara kunna gå, istället för att lyfta fram att hon måste gå för att hon ska "till jobbet".

Varför säger man att man jobbar? För att inte verka som en slacker? För att understryka att det går bra för en? För att skilja sig själv från mängden onyttiga, arbetslösa, samhällets avskum? Ja typ nåt sånt. Det här kanske nu inte direkt stör mig, det är bara en grej jag hängt upp mig på, antagligen eftersom jag inte själv har något jobb att gå till. Klart att jag då reagerar när nån i en bisats nämner jobbet. Hur som helst, tycker jag att det är ONÖDIGT, dumt och normativt (kanske det är ordet?). Säg bara att ni måste gå, jag ger fan i om ni ska hem och skala potatis, sova, leka med vattenstrålen i duschen eller jobba.

HUMBLEBRAGGING

Det var ÄNNU en grej...
Ursäkta nu att jag inte lyckas samla tankarna till ett enda inlägg. Det hade iofs blivit ett jävligt långt och splittrat inlägg så det här är kanske lika bra:

HUMBLEBRAGGING. OMG vad jag avskyr det. Läste just en blogg av en typ som skrev att det skulle vara trevligt med en älskare (lite humoristiskt sådär dåck, man skulle förstå att skrivaren egentligen inte skulle vara pigg på att ha nån älskare, att hen inte är av den sorten väl, förstårmandårå – ja, alla såndäna underförstådda outskrivna signaler som sån där text kan pösa av - det skulle ALDRIG FALLA HEN IN ATT VARA OTROGEN. PÅ NÅGOT SOM HELST SÄTT.
MHM.
MHM.

HUR SOM HELST, poängen med blogginlägget var typ att få fram HUR JÄKLA UPPTAGEN den där mänskan var. Hur dagen HELT ENKELT ÄR FULLSPÄCKAD NÄR MAN ÄR EN HELTIDSARBETANDE (Läs: en som plikttroget och utan att klaga tjänar sitt uppehälle här i samhället) FÖRÄLDER, hur den här mänskan helt enkelt inte skulle ha TID med en älskare, hur gärna hen än skulle villa.
För det tar ju tid att shoppa, att sitta i bilköer, att skjutsa omkring barnen på diverse aktiviteter, att gå på föräldramöten osv.

HA HA HAAA.

Hörru duru.
If you at some point fall in love (which you obviously still haven't)
YOU WILL HAVE TIME FOR IT.

Liksom.
Allt ska man behöva skriva.

VACKRA BILDÄR

SPINDELNEET. HE VA VAKÄRT.

MEERA SPINDEJLNEEET. AJ SÅ VAKÄRT.

HUUUSIN I ANINKAISBAKKIN. I SOOLN. HE VA VAKÄRT.

HE VA RUNT O HÅRT OP SAMA GANG. VAKÄRT.

SPEIGLING FÖR SAADEN MAND

GRANNEN HAR ETT DOLT FÖRRÅD AV SKATTER OCH VEM VET VAD 

Att ha det där lilla extra (blogdropping!)

Äh vafan, vi kör ett inlägg till på raken. Har sett på Sveriges Idol här nu ett par dagar i rad. Hårresande underhållande, vidrigt svenskt och störande. Rader av talangfulla tjejer med gitarr som sjunger två strofer innan de blir iväghyschade av den extremt stränga jurytrion. Tänker hela tiden det där att i Finland skulle en sån tjej lätt ta hem hela skiten. Vinsten alltså. I Finland är det originellt med nån som kan något, musikaliskt alltså. Nån som kan sjunga utan att det är irriterande på nåt plan blir överöst med superlativ i det här landet. Ok, ta det här jag säger med en nypa salt nu. Men medge att det ligger något i det. Det är ju också det, att vi satsar på så olika slags kvaliteter i musiken också. I Sverige ska det vara så jäkla polerat, tonrätt, slipat men ÄNDÅ personligt. I Finland räcker det mer med att vara kova jätkä, ha nån form av drive, det är charmigt liksom, med nån som för en gångs skull inte har anemi. Själva sångkvaliten (om det är en rulltårta från Lidl eller en konditoribakelse) kommer i andra hand.

Men det var ju inte det här jag skulle skriva om. Det var om det här med utstrålning. Tycker det är så häftigt när man oftast på förhand kan säga om en människa kan sjunga eller inte, beroende på hur hen går in i rummet, eller hur hen presenterar sig själv för kameran innan själva provsången. Man bara vet. Det är ju inte så märkvärdigt egentligen, det är kroppsspråk. Men sen en annan sak. Hur man också vet om nån kan skriva eller inte, utgående från bloggar. Man bara vet om nån har det eller inte, när det kommer till att formulera sig i text. Även om bloggtexten kanske inte alltid är representativ för det någon skriver i en eventuell roman eller så. I bloggsvamlet kan man särskilja agnarna från vetet, det var väl mest det som jag tänkte säga idag ännu. För att vara snäll och rättvis ska jag ännu nämna de där bloggarna jag tänker på när jag högt säger att jag önskar att någon av de här nån gång skrev en roman, till exempel den här, den här, den här, den här eller den här. Den sistnämnda hoppas jag att skriver nån Naiv.Super-inspirerad liten livshandbok eller liknande, resten kan göra vafan de vill, det kommer att bli awesome!

När jag säger "studieplan" så säger mitt undermedvetna alltid "Stureplan".

Var av och an och vända i sängen, läste lite i favoritboken som jag nu för andra gången sakta tar mig igenom; Oskuldens död av Kerstin Thorvall. När jag skulle sova tänkte jag för mycket på smörgås så det var bara att stiga upp och göra en till sist. Och här sitter man sen. Återhämtar sig från gårnattens chock, den där om mina tre resterande studiestödsmånader. Idag har jag varit så effektiv att det nästan inte känns oroväckande alls att stödet tar slut. Har ordnat träff med professorn som ska godkänna min studieplan (haha, när jag säger studieplan så säger mitt undermedvetna alltid Stureplan) – som är helt crazy, alldeles för snabb. Fixar jag det så är jag officiellt badass. Gradu och 105 studiepoäng på ett år. It should be quite impossible, fast vad vet man. Det är nu inte astronomiska undersökningar jag håller på med. Och inte är det som att jag har så många andra intressen heller. Bara att byta ut den tid jag sätter på Bingo Blitz på aktiva studier och tadaaa; ett geni är fött.
Har ansökt om ett stipendium och har varit till magistraten efter ett ämbetsbetyg som av nån anledning behövdes till den där stipendieansökningen. Just det, ämbetsbetyg, ett ord jag lärde mig i dag morse. På ämbetsbetyget står det mitt namn, var jag är född och att jag "elää". Jag lever, liksom. Man kan få ut papper på sånt också.

TÖÖÖT TÖÖÖT-ÖÖÖÖÖT-TÖÖÖT TÖÖÖT, det här är alarmknappen.

Den slog på alldeles just. Den ringer för att jag just vågade logga in på Kelas hemsidor och läsa det ödesdigra beslutet om att jag enbart har TRE MÅNADER kvar av studiestöd att lyfta i mitt liv. TRE MÅNADER! Sådär bara. Jag visste ju i och för sig att jag skulle få nån liknande kalldusch i fall jag loggade in där, och det är väl därför som jag också har dragit ut på det där besöket så länge det bara gick.

Men så idag, klockan halv två på natten, då sitter jag plötsligt här med mina bankkoder, styva nacke och stirriga ögon och läser allt medan hjärtat slår snabbare och fötterna blir kallare: Du har tre månader studiestöd kvar. Att dom inte kan varna en per brev, typ. You have only got one life left. Om du planerar att fortsätta i samma stil är det säkrast att du vidtar någon form av åtgärder typ NU.

I paniken knackade jag ner en ny ansökan om förlängt studiestöd, samtidigt som jag slarvigt läste igenom anvisningar för vem som har rätt till det eller inte. Jag har överhuvudtaget inte klart för mig om jag har rätt till nån slags förlängning eller inte. Just nu vill jag bara skrika.
Detta är tamejfan så jävla allvarligt! Usch, jag som avskyr såna här reality checks in life. Kunde inte det här hända då när jag precis kom från arbetslivet och hade kontot översvämmat av besparingar och extra cash?

Samtidigt som allt nu är hemskt och äkta och sådär pissigt inpå som bara rå byråkrati som lakoniskt meddelar att "jaha, nu går det åt helvete" är, så tänker jag DRAMA! Nånstans gillar jag det. Gud förlåte mig för mitt svammel nu, men det här är en utmaning! Nu ska jag börja gräva i gamla pengakistor, stipendieansökningar. Det är nu jag ska dra fram mina rätt så hyfsade betyg framför nissar i kostym, säga att "titta här, snabb och effektiv, NÄSTAN klar men OJ, inga pengar. Så begåvad, inga pengar!"

Ok, gonatt.

INGENTING

Jag mår inte bra-aaa-a-a-a-aaa (ska sjungas med indisk touché - dromer och mikrokromatik).
Jag har nåt fel i magen. Inget rör sig i nån riktning. I tre dagar var magen uppsvälld som en fotboll och jag kände en aliensk utbuktning nere på vänster sida. Åt förstoppningsmedicin igår men INGENTING HÄNDER! Fatta vad scary när man äter sånt där som får en att inbilla sig att man kommer att vakna mitt i natten av att man förvandlats till en skitsprinkler, och sen händer... ingenting.
Nu är jag bara yr, trött och går omkring i mina värsta kläder, ligger i obekväma ställningar i soffan, smular på mig själv och spiller mjöl överallt i köket, för att DET ÄR SÅ SYND OM MIG.
Kan jag få bli frisk snart?
Kan jag få pruppa och skita igen, please?

Debra spelar Bingo

Eftersom jag nu är här hemma och i farten så ska jag skriva ännu ett inlägg: om Bingo Blitz.

Debra spelar Bingo Blitz

Jag har det ju på det sättet att jag fastnar i det ena mer poänglösa spelet än det andra, gräver mig in i det och det är bra ju enformigare det är - om man typ bara behöver klicka på en ruta konstant är det bra och om man emellanåt "vinner" otroliga grejer som kastar stjärnor och virtuella pengakistor i datorskärmen och spelar upp fanfarer, så är jag nöjd.
Det är något eskapistiskt i det där, onekligen, men jag har också en fascination för de där mänskorna som spelar och att det främst verkar vara kvinnor i medelåldern. Och ska vi vara lite klass-specifika, så är det kvinnor i lägre samhällsklasser som fastnar för sånhäna spel.  Samma slags typer som postar idel livsvisdomar och dravel på sina Facebook-sidor. Vi hittar inga universitetsmuppar som är Bingo Blitz-fans, eller de finns ju säkert, men i alla fall håller de sig jävligt osynliga.
Såattee - om man ska vara framgångsrik i sånhäna spel så lönar det sig att friend requesta sånhäna mänskor så man kan utbyta virtuella tjänster med dom.

Jag bara älskar den där bilden.

LEVYRAATI och Facebooks död. Sånt dravel.

Har kommit hem för tidigt med sjuk mage och har lite grejer på hjärtat:

Har funderat på Facebook under de senaste dagarna och har kommit fram till vad som kommer att bli Facebooks död: medelåldersschacket. Allt snack om hur gammal man är, bilderna på barn, bullabaks-statusuppdateringarna och annat gråll kommer att leda till att ungdomarna hittar nåt annat ställe att hänga på. Som det är nu; vilken fjortonåring vill hänga på ett socialt forum där ens mamma, mammas syster, ens gamla kusiner och ens fd lärare håller hus och postar bilder på deras krukväxter, skojiga små ungar, hundar, katter och allmänna pinsamma funderingar? Okej, Facebook kan bli medelåldersschackets småluriga hak, men det är väl alltid ändå ungdomarna som visar vägen för nästa stora grej liksom?
Nog för att medelålders också är en viktig samhällsgrupp - det är ju fan vi som köper grejer. Om man nu tänker ur försäljningssynpunkt (vilket jag motvilligt tycks göra).
Min point är eventuellt att jag är helt infantilt trött på Facebook som det är just nu och speciellt just på vad mina vänner postar för grejer. Känn dig inte träffad du som läser detta, för det handlar högst antagligen inte om dig (eftersom du hittat hit). Det handlar om sån där allmän uppgivenhet och just det här med att jag mer och mer mest bara irriterar mig på FB när jag loggar in dit, tycker att där är a bunch of barnfödande och uppgivna medelålders bakåtsträvare, inte för att barnfödande nödvändigtvis är något illa - jag fattar! Jag har bara inte fött barn. Det är inte intressant för mig med andras barn om det inte är nåt humoristiskt med det typ, att man hittar på nåt skoj i och med ens barn eller nåt - belyser det ur nåt annat perspektiv än att "här e jag och mitt barn". Kvalitetstid är lika med jag och mitt barn.

Nåja, nåt annat. Idag var jag på ett litet kalas och det blev LEVYRAATI. Skräckinjagande jävla spännande roligt, och scary för man måste ju i något skede spela upp nån låt själv. Hela det här fenomenet tycker jag är så jäkla intressant, för det vet man ju, att alla (nästan) mer eller mindre försöker komma på nån låt som ska passa in i det gäng man befinner sig i just då - alternativt väljer dom att spela upp nåt bullshit som inte säger något som helst alls. Men i princip får man en inblick i nån slags representation av den musik en okänd mänska lyssnar på; och det här tycker jag att är så sjukt intressant. Bryr mig egentligen inte så mycket om musiken ens; hör mest bara identitetsbildning och sånt där. Dom coola pojkarna spelade amerikansk metal-liknande saker, sånt som liksom lät tufft och hårt. En finsk flicka valde en hjärtskärande ballad av en finsk trubadur med nån slags otroligt banal text och enformig melodi. Man märkte att det blev en liten konflikt mellan könen där; pojkarna orkade liksom inte med det där dravlet. Beskrev istället den musik de valde sådär professionellt; "den här musiken har influenser av både grunge, metal och blues". Alltid det där professionella när det kommer till karlamusik. När flickorna väljer något så är det bara feeling.

Det värsta är här att jag vill stiga in som en slags medlare, förklara den ena parten för den andra eftersom dom inte tycks förstå varandra - men vet samtidigt att det inte fungerar så eftersom deras val av musik grundar sig på mer än bara vad de hör. Nog finns det musik som jag låter mig föras bort i på det där sättet också och jag skulle känna mig otroligt sårbar om jag skulle spela upp den musiken bland mänskor jag inte känner sådär. Ärligt sagt, så vet jag inte ens vad för musik jag skulle spela upp sådär - jag är en fegis och en som hellre iakttar och analyserar än serverar mig själv på ett fat. Därför valde jag en barndomslåt av ELO: In Old England Town. Och här blir det än mer intressant: Folk gillade den eftersom jag allmänt hade uttyckt såndäna eftertänkta åsikter om den musik de spelade upp - så jag hade egentligen kunnat spela upp vad för skit som helst och folk hade tyckt helt bra om det.
Annat var det med J som profilerade sig som kontroversiell och högt uttryckte att han hatade Beatles och gav ettor och tvåor åt allt välproducerat amerikanskt dravel. När han var så stark i åsikterna, så banade han också plats för andra att ge ärliga vitsord åt den musik han valde.

Jaja. Det här blev långt för jag är hemma och har inte sådär fruktansvärt mycket att göra.
Ska typ kurera magen, äta och spela nätbingo.

Idag

Universitetet är så tråkigt så jag tappar all fantasi. Nå riktigt så illa är det inte. Men nog är det något med den där känslan där, i Arken; tycker direkt att jag börjar gå på ett konstigt sätt när jag kommer innanför stängslen där. Får för mig att jag på något sätt måste låtsas att jag är normal, att folk ser konstigt på mig. Sen kommer jag ihåg att jag bara är finlandssvensk och att alla tänker sådär hela tiden.

Onödig uppdatering om mitt oerhört intressanta liv

Måste bara berätta vad som är på gång, trots att spänningsgraden inte är den största. Jag har anmält mig till kurser, FYRA STYCKEN. En som går på torsdan MELLAN ÅTTA OCH TIO. Jag ska upp klockan sju. Hur vi rent praktiskt ska fixa det här får vi se, men jag gillar ju såna här extrema tag och omväxling i vardagen, så att stiga upp sjutiden en vardag kommer att kännas ungefär som att vara i Mexiko.
En annan kurs handlar om musikjournalistik. Jag vet att jag kommer att sitta där med konstant hjärtklappning sen, ett sånt upprörande ämne som musikjournalistik (why does it even exist?) kan inte göra en annat än extremt upprörd, hela tiden. Jag HATAR musikjournalistik och siktar på att vara bäst i klassen.

Och här framöver

Dagens ramaskri: att jag i vissa situationer har en tendens att avdramatisera eller aktivt glömma bort hur det egentligen är eller vad som egentligen måste göras, allt för mitt eget välmåendes skull (ungefär som att lägga en våt kompress på en överstressad och psykotisk småbarnsmamma som kollapsat i tamburen, skillnaden är bara att jag varken är överstressad eller småbarnsmamma, men eventuellt lite psykotisk).
Nu har jag "upptäckt" att det krävs 25 p grundkurser i år (hör till magisterexamen, jovisst) så jag tänkte läsa religionsvetenskap! Ett program som lyder: Introduktion till religionsvetenskapen, Islam, Judendom och kristendom, Hinduism och Buddhism samt Nyreligiositet/samtida religioner vill jag ju bara inte missa.
Hur jag ska finansiera detta/lyckas med det här på ett år tillsammans med gradu, laudaaaattthurseminarium och andra kurser? Öhm, lite ströjobb, extrem snålhet och succé på andra plan.

"Inget minneskort" - en klassiker

Jag kan inte förstå att det snart är "paluu arkeen", ja vilken arki förresten, ja just det; den arki som menar att jag ska ta itu med kurser, gradu, tankeverksamhetsarbeten och sådana saker. Jag har ALDRIG förut varit såhär omotiverad – så omotiverad är jag att jag helt enkelt är tvungen att fortsätta, för annars skulle jag sluta totalt, aldrig mera återvända dit. Detta är min sista sommarvecka, och som vanligt sitter jag här och angstar lite smått, tänker på nästa vecka och att jag då är tvungen att visa mig inför folkmassor. Undrar om det syns på mig hurdan sommar jag har haft, om det syns på mig att jag blivit ett år äldre, att jag typ legat sönder soffan, att jag förgäves försöker motivera mig att göra ryggjumppa varje dag. Och ändå är det typ INGET som krävs av mig, trots det känns detta att ta på sig vettiga kläder helt oöverkomligt svårt.
Nåja, jag försöker att emellanåt komma ihåg att dra djupa andetag, att sommarstugan fortfarande finns och att vattnet därkring ännu inte är totalt igenvuxet eller förstört av någon kapsejsad oljetanker, att det inte går någon nöd på mig i världen, att jag har en hemtrevlig lägenhet här, en najs hund, en najsare-najsast pojkvän, att jag antagligen får stipendium om jag bara söker, att dom där serierna nog blir helt bra, att svampsäsongen snart börjar på allvar och så vidare, och så vidare.
Igår var jag i Mälikkälä-skogen och plockade kolossala mängder med stensopp. Jag börjar tokgilla de där svampturerna, mest för att jag börjar bli en sån pro så jag kan känna igen skogstyper och -mark och förutspå var svamparna kan tänkas växa. Det enda problemet är att jag inte är så bra på att tillreda svamp, så det blir lite enformigt att äta dom sen. Men jag kan i alla fall improvisera ihop en inläggning så det blir lite picklad svamp också.
Igår hittade jag också ett kranium av någo slag, troligtvis av mårdhund eller nåt sånt. Det såg häftigt ut, alla tänderna fanns kvar på sin plats men när jag puttade till det så gick nedre käkarna ur sina gängor. Skulle också fota fanskapet men när jag satte på kameran så blinkade den "inget minneskort". En klassiker.

Three Miles North of Molkom

Igår såg jag en sån där dokumentär som jag kommer att leva med, tala om och fundera på i veckor, nämligen den Three miles north of Molkom. Jag är så otroligt dålig på att beskriva vad dokumentärer handlar om eller recensera, eftersom jag tycker att jag fäster mig vid enskilda detaljer bara - men den här gjorde intryck alltså.
Handlar om ett sånt där hippiemöte i Sverige; en gathering dit det kommer en massa mänskor med tron på ALLTING; det som tycks vara så vanligt i dagens Europa, sökandet efter sammanhang och en religiös tro, så man tar lite av allt och gör det till nånting man tror är nytt. I den här dokumentären följer man med olika mänskor som av olika anledningar har hamnat på det där mötet. Och det händer olika saker med dom. Vissa förändras inte alls, för att dom är så i grunden fucked up. Jag fäste mig speciellt vid en otroligt skrämmande medelålders karl som såg sig som nån slags alfahane i det där gänget. Mätte sig med alla andra karlar, var passivt aggressiv, elak, småsint och osäker samt kallade sig själv Siddharta och var sådär fejk-helig så han kunde vara precis hur pissig som helst och ändå skylla ifrån sig att allt är gudomligt och alla upplevelser helt olika för alla, ungefär - vad som helst, man kan säga vafan som helst!
Störde mig på genusstrukturerna på ett sånt där ställe; så otroligt efterblivet; kvinnorna som unga, sexuella älvor eller äldre, olyckliga offer. Mannen som nån slags krigare, karlakarl; eller som ofarligt, androgynt skogsrå som ändå kan dejta än 3-4 kvinnor på en gång. Den här jäkla heteronormativiteten som präglar ett sånt där gäng och deras aktiviteter.

Och så fanns där en skeptisk australiensare, det bästa inslaget i hela dokumentären. Först väldigt negativt inställd, ligger i buskarna och hånar dessa hippiefåntrattar till en början, sen händer grejer, han börjar ställa frågor och intressera sig för mänskor där. Hans sätt att bara vara rätt ut sig själv skär sig så himla snyggt mot alla de här som sitter där och försöker vara muka-gudomliga. Speciellt den där Siddharta kan inte tåla australiensaren och konfrontationerna, minspelet och alltihopa är oslagbart. Se den här!

Distansen mellan mig och en eventuell valp som blir matad för att jag trycker på en virtuell knapp, är så oändligt lång och abstrakt.

"Mercury levels are 20 times higher in the Baltic Sea than in the North Atlantic. I've just signed the petition to save the Baltic Sea!"

Man drunknar i sånt här, tycker jag. Man gör sitt, klickar och sen händer... ingenting.
Det finns folk som klickar och sen andra som inte klickar, misstänker jag. De andra "ser inte" namninsamlingarna på internet, eller så irriterar de sig på dem, ser ett samband mellan människorna som ofta skriver på såna här och deras vilja att bli sedda som "bättre människor", tycker att dom nu bara vill visa upp hur jävla miljö- och samhällsmedvetna dom är. Det här är farligt. Det gör det hotande abstrakt, kan få verkliga problem att se ut som schablonmässiga meddelanden på sociala forum. Det leder till att många till slut inte tar några hot på allvar, vilket vi ju ser hela tiden redan. Allt är ju i princip på väg att barka åt helvete, tonfisken håller på att dö ut, finska viken är det riktigt på tok med, och ja, listan är lång, men ingen orkar nu riktigt bry sig. Uppgivenheten är också så stor, det är liksom så mycket som det är på tok med, så var ska man börja, ska man ge sitt liv till att varje dag kämpa för nånting, eller ska man istället bara hoppas på att allt på nåt sätt ordnar sig utan att man behöver göra så mycket? Det är klart att de flesta väljer att istället bara hoppas, eller kanske inte ens hoppas, utan att bara vänta och se. Många tänker säkert att det inte ens lönar sig att göra något för de största bovarna är ändå Kina, Ryssland, fabrikerna och Amerika, ju. Det här är en utveckling som jag e skiträdd för, verkligen.

Jag är medlem i Care2, en community som tillsammans med sponsorer fullkomligt existerar för hållbar utveckling, för att plantera träd, för att rädda stackars valpar, sköldpaddor, oceaner, förtryckta människor och allt man kan tänka sig. Jag vet inte om något av mina tio "daily clicks" går fram eller om någon puppy blir bottle fed när jag trycker på en knapp som ska göra så, men jag försöker tänka att det händer. Det här är konstigt, tycker jag. Distansen mellan mig och en eventuell valp som blir matad på grund av att jag trycker på en virtuell knapp, är så oändligt lång och abstrakt. Care 2 drar dessutom alla slags problem under samma kam och ibland blir det töntigt. En namninsamling kan handla om att stoppa genmodifierade träd medan en annan kan handla om att en stackars hund i rullstol ska få fortsätta leva. Då är nu enligt mig träden aningen viktigare än den där hunden, som man ändå kunde skona genom att låta vila i frid eller så.

Dagens program

Vår hundvakt no 1 ska flytta till Vanda och idag ska vi utnyttja henne för sista gången, gå på konstmuseum samt sitta på nåt hak och insupa supar och äta god mat.
Igår var jag ute och samlade maskrosblad. Läste att dom går bra att torka. Skulle nu bara dela med mig den infon. Och just är bastun klar. Vad skulle ni hellre välja: bastu eller balkong? Jag skulle nog nästan hellre ta balkong. Om den inte är direkt övanför en stökig väg, förstås.

Fyndiga malmöiter

Ibland när jag har tråkigt så brukar jag gå in och smygläsa på mina svenska vänners vänners FB-sidor. Varför? För att dom är så jäkla snabba i käften. Och FYNDIGA. Man ter sig själv som en jäkla blekfis i jämförelse. Inte undra på att jag satt tyst i 2 år medan jag bodde i Malmö. Dom drog in tiopoängare HELA TIDEN. Om jag skulle försöka på att säga nånting så kände jag mig som Toffe Taxell som försöker dra ett skämt. Tystade fort ner mig själv.
Hör bara på det här till exempel, random exempel från folks statusuppdateringar och kommentarer:

"–Jag ska köpa ett strykjärn. Vad är det för skillnad på dem? Varför kostar vissa strykjärn 90 kronor och vissa 800 kronor? Behöver jag en justerbar ångpuff? Vad är en justerbar ångpuff?
–Ångpuff, guldbeläggning på strykytan, självlysande sladd, pausfågel och distknapp, det är minimum vad du behöver."

"Förkyyyyyld. Måste sluta äta tuggummin intryckta i bussäten."

"Grolsch Block Party är typexemplet på borgerlig kulturpolitik: kulturen ska till huvudsak finansieras av företag, och det som dessa företag tänker att de kan tjäna pengar på styr kulturutbudet.
–Saker kostar pengar och ska finansieras men det här är som en inverterad julgran, istället för att Grolsch är pyntet i granen som är själva händelsen, så är händelsen ett slags dekoration för granen som är Grolsch."

"Börjar man en krönika med detta: Jag äger inga gummistövlar, inte sedan mina gröna Hunters blev stulna utanför min köksdörr i trädgården i Notting Hill för några år sedan, då är man sämre än Hitler.
–Lokko, nuförtiden ett skämt till musikjournalist. Skriver mer om märket på hans skor än artister.
–Har han nånsin lyckats?
–Han lyckades lura en hel nation att Dexys Midnight Runners är bra."

Jaja. Texten och metaforerna rinner ur dom bara. Undrar om det beror på att man talar svenska överallt, hela tiden? Det finns rum för språket att utvecklas, liksom. Eller nåt. Ska inte gå in på det.
Nu återstår frågan: är det fritt fram att stjäla andras Facebook-skrivelser till serieteckningar? Vad sen om dom märker det? Blir dom förbannade eller smickrade?

"Tää on vähän tämmönen", om genusstereotypier och hundar

Nu då jag är inne på det här med genus igen, så är det en annan sak som jag också gärna vill ta upp, nämligen det här med genusstereotyper och hundar (ni som är trötta på 1. genusdebatten och 2. hundsnack ska definitivt fortsätta läsa).
När jag är ute med Mili händer det ofta att jag träffar andra med hundar som med en viss rädsla i rösten hojtar "onks toi tyttö vai poika?" när hundarna intresserat närmar sig varandra. Då jag plikttroget svarar "tyttö" så andas den andra ut, säger "no sit ei oo mitään" och så får hundarna hälsa på varandra. Ägaren har härmed gett ett typiskt exempel på hur man stereotypt missuppfattar att hanar upplever andra hanar som ett hot och bara beter sig vänligt mot tikar. "Tää on vähän tämmönen" säger också folk ofta om sina hundar och man får bara lust att rätta dem: "Ei ku SÄ oot vähän tommonen".
Jag passar ibland en hanhund som enligt dess ägare också ogillar andra hanar. Med mig har den här hunden då varit snäll som en skål med plommonmos alltid då vi har träffat andra hanar; till och med mer vänligt inställd än min egen tik.

Antagligen bidrar ägarnas egen inställning till sina hundar också hur hundarna lär sig att bete sig; antar ägaren att hanen beter sig aggressivt mot andra hanar och alltid spänner sig och drar i kopplet då en annan hane närmar sig, ja då är det ju inte så konstigt om hunden också lär sig att de där andra pojkarna är det bäst att akta sig för, de är suspekta.
Jag har på hundforum ibland läst sinnessvaga kommentarer om hur folks tikar föredrar tjejiga prylar och så vidare, fånar som missförstår allting kommer det alltid att finnas. Men jag har egentligen aldrig tänkt på hur vårt stereotypa tänkande kring kön också präglar hur vi uppfostrar våra hundar. Inte för att det nu egentligen spelar så stor roll, det är bara synd. Folk som begriper sig ens det minsta på hundar vet ju att det inte alls är självklart att hanar alltid vill bråka med varandra. Hunden är ett fredligt flockdjur och kunde vara ett exempel för genusdebatten annars också; i en flock med friska, självsäkra hundar finns det då banne mig inga större beteendeskillnader mellan tikar och hanar.

Sello vill vara det mest säljande skithuset i regionen. Öhum, what do we need? Maybe a debattskapande, vanhanaikainen reklaami.

Vad är det som får en att likt ett rovdjur ge sig på en övermogen nektarin och slafsa i sig den, stående, på mindre än 30 sekunder mitt på golvet i köket?
Jo, artikeln om Sellos könsstereotypa reklam, samt kommentarfältet underom.

Vet ni vad jag är trött på? Jo, att samhället består av olika företag som tävlar.
Sello tävlar om kunder och att vara det mest säljande skithuset i regionen, typ. Vad behöver man då? Jo, en skandal-reklam som typ inte är en skandal, som är harmlös - som upprör "femenisterna" - de där håriga gubbkäringarna som ingen ändå tar på allvar (ursäkta att jag talar så nedlåtande om mig själv bland annat, men jag lovar att det är såhär dom resonerar på Sellos marknadsföringskontor).
Låt mig fortsätta, som upprör "femenisterna" och därigenom skapar lite debatt. Och vad gör lite debatt? Jo, naturligtvis att Sello får synlighet, uppmärksamhet. Och vad gör synlighet och uppmärksamhet med ett företag? Jo, baaara gott, godis, pängar hemåt.

Så det bästa man kan göra i den här situationen är typ att hålla käft, faktiskt. Hålla sig, INTE kommentera och upplysa fjantar som säger att flickors fallenhet för dockor och pojkars för bilar är biologiskt medfödd om hur det egentligen fungerar, INTE läxa upp fåntrattar som tjafsar om att vi i Finland inte behöver bli som dom där "genustramsande svenskarna", INTE BRY SIG.
Hur lätt är det? NÅ INTE NÅ JÄVLA LÄTT ALLS.
Vet ni vad jag också är trött på? Jo att feminister ska få tampas med beskyllningar om att fokusera på fel grejer, att tramsa och bry sig om petitesser – när det handlar om en skitluktande jävla elefant som har satt sig rätt ner i våra vardagsrum. Och den vägrar att flytta på sig, vet ni. Skitlukten sprids överallt, folk har vant sig så till den grad att de gärna tar omvägen kring elefantens gigantiska röv för att komma fram till teven samt tycker att skit ju luktar riktigt gott, egentligen.
Vet ni vad jag för det tredje är upprörd på? Jo, att man ibland försöker lösa ett stort problem genom att bara prompt vända på steken - sätta en hammare i en flickas hand och spänna änglavingar på en pojke. Vafan hjälper det? Det enda det bidrar till är att sätta ännu mer negativt ljus på feminister som försöker skapa andra värderingar här i samhället. Det är som att tvinga en drag queen att klä sig i enbart manliga kläder, som att säga att "hädanefter är hallon inte att rekommendera; här i huset äter vi enbart blåbär." Poängen är att folk ska få klä sig hur fan dom vill, använda vilka satans verktyg eller blommiga krukor dom vill, oberoende av kön, oberoende av sexuell läggning. Det är dit vi vill komma; att det inte ska vara nån skillnad om ens barn går till skolan i ljusröd eller blå lippis. Inte kan man ju attan tvinga en pojke att gå till skolan i ljusröd lippis heller, bara för att man vill visa att "mitt barn (dvs jag) är normbrytande"? Nej nu får ni fan ta och ge er.

P.S Jag använder könsneutrala koppel&halsband till min hund. Because she doesn't give a shit.

Surf-blackout

Internautare (™Linnea Portin):

Slås ni ibland av surf-blackout? Dvs man har många tankar på gång i huvudet, tankar på nästa nätsida man borde surfa in på. Men när man ska skriva in adressen - blackout. Man sitter och stirrar en stund.
Då känner jag mig sjuk i huvu. Bara så ni vet.

Och jag, jag har det så jävla allt för bra

Men ÅH, jag kan ju inte låta bli att dela en bit av mitt liv, fast jag lovade mig själv att det inte skulle bli nån självbekräftelses-utvältning av den här aktiviteten. Jag ritar serier

Det var som tusan att den där Helosan-tuben skulle råka stå där
mitt i alltihopa och fånga all uppmärksamhet.
Inte för att jag använder den ens. Den står nu bara där.

, och det är så HIMLA roligt. Jag bryr mig inte om så mycket annat just nu. Känner mig som Andy Warhol i produktionsstudion. Det värps ut alster på löpande band. Man utvecklar lite tekniker, man testar, man lär sig. Efteråt går man igenom och gallrar. Och så vidare, man förstår.

Den första skoldagen

Såhär i augusti då himlen blir sådär märkligt ljusare blå än normalt, då kommer de där vaga "back to school"-känslorna av olust tillbaka till mig, de ligger på lur nånstans i ryggmärgen. Även om jag nuförtiden älskar hösten, så kommer jag att tänka på hurtiga nittiotalsreklamer i tidningar, bilder på överdrivet glada barn med nya skolväskor, fåniga gummin, penaler och pennor och hur jag själv redan då avskydde hela den där rhumban, tampades med motstridiga känslor om att villa sätta mig på tvären och aldrig sen riktigt lärde mig att trivas i skolan, i förskolan, ens någonstans i hela den där ordningen. Och så minns jag vad skolstarten innebar för mig. Den innebar medvetandet om att mänskan lever i ett samhälle; om att det finns folk som vill bestämma, folk som tenderar att hamna efter, folk som mobbas, folk som mobbar, folk som är duktiga och motiverade hur tråkig rubriken än råkar vara, folk som kastar snöbollar, vuxna som är underbara, vuxna som är tafatta och glåmiga, och man själv som står där sen, hjälplös och oförmögen att påverka alltings gång. Och som jag sen längtade efter sommaren, redan dag ett, varje jävla skolår, varje jävla dag.

Till min första skoldag hade jag fått en gul, ny jacka med ljusgröna kanter och ställdes upp på gården för fotografering. I skolan var allting konstigt och märkvärdigt. Minns ingenting av vad vi gjorde, minns bara en tjock kille som grät och grät och inte ville att mamman skulle gå och att jag tyckte synd om honom och tänkte på hur svårt det skulle bli för honom det här med skolan överlag (men även han vande sig. Nu är han säkert direktör nånstans).

Halå ute med nytt avsnitt

Dagens release: podcast-avsnitt nummer fem med Hanna, mej, Joakim och Elaka bloggaren.

Armpits under ylletröjan

Kan inte låta bli att tycka att det är lite ironiskt att Armpits4August börjar nu när sommaren börjar nå sitt slut och man kan visa sitt tysta ställningstagande under ylletröjan.

Dagens tre meningar

Åhå, nu rullar här in så mörka moln så man nästan blir rädd. Jag önskade mig besök idag och vips, så kommer det mänskor från Vasa. Helt fenomenalt.

Skrivangst och fulla poäng

Ibland tycker jag att det är så tråkigt med skrivangst och att skriva om skrivangst. Alla som skriver om sin skrivangst får ändå alltid beröm och fulla poäng för det dom skriver, så det är liksom så jäkla onödigt med det där utvältandet. Dom som inte skriver om sin skrivangst och som inte riktigt kan eller gillar att skriva, det är dom som drar de där medelmåttiga betygen eller tvåorna.

LISTA LISTA LISTA. Estoy lista.

1. Hur gammal är du? 33 eller 34. Jag kommer inte ihåg.

2. Hur gammal känner du dig? 28 forever.

3. Vad har du gjort i dag?
Gått till Itäharju och lämnat tillbaka en hundpryl som inte riktigt var värd sitt pris. Kom hem med en ryggsäck tuggben istället. Gick till Lidl och storhandlade, det brukar bli så på Lidl.

4. Vilken film såg du senast?
Det var nån form av dokumentärfilm, tror jag. Det handlade visst om ett mästerskap i vinsmakning och vinkunskap, den var bra. Jag minns varken namnet på filmen, tävlingen eller vad det var för titel man man tävlade om. Jag var nykter hela tiden.

5. Vem ringde du senast?
Ska vi kolla i telefonen, äh, det skippar vi.

6. Är du besatt av någonting?
Mat, spel och förnekelse

 7. Är du rädd för blod?
Nej, jag är inte rädd för vätskor om det inte typ är frätande syra.

8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu?
Vid soffkarmen, lite obekvämt men ändå det bekvämaste man får till såhär dags.

9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet (fram tills nu).
Nu ska vi se; Harri Holkeri, Paavo Väyrynen, Anneli Jätteenmäki (eller? va? va?), Matti Vanhanen och vad heter han, Katainen.

 10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga?
Jo, jag googlade Anneli för att vara säker på det där namnet som lät som typ "avstjälpningsplats" på svenska. Anneli Avstjälpningsplats.

11. Vilken färg är dominerande i din garderob?
Den är väldigt brokig. Försöker undvika de där hemska, granna färgerna som jag föreställer mig att rinner ned för Ganges från HM-fabrikerna. Vissa färger (som en viss lila och en viss purpur) associerar jag direkt med gift, floder och Indien, av nån anledning.

12. När vaknade du i dag?
Klockan tie när J kom hem från jobbet.

13. Vilken är din favorithögtid?
Våra 3-4 varma månader om året. Det är högtid det.

14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Gärna här. Varhelst annanstans hade jag inte varit hemma och hade jag inte fått sitta just såhär, just nu, utan ett måste i världen.

15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till?
Typ till mina fem senaste arbetsplatser.

16. Hur vill du tillbringa din pension?
På lande, omgiven av en massa växter, krukor och gärna lite gräs- och restätande djur som kan värpa ut ett ägg eller två.

17. Vad lyssnar du på just nu?
Datorns fläkt som går lite av och på som den vill.

18. Har du någon gång brutit ett ben?
Jag har försökt klyva ett oxknä om det räknas.

19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl?
Ost, ost, ost, bröd och tomat.

20. Vem är din favoritkändis?
Jane Goodall, apdrottningen. Fast det finns nog viktigare kändisar, hon bara kom först upp i huvudet.

21. Vad är du på för humör just nu?
Ett utomordentligt självgott och bra humör.

22. Vilka världsdelar har du varit i?
Alla. Nånä, inte Sydamerika. Och inte Arktis och Antarktis om dom nu är världsdelar.

23. Snarkar du?
 M Y C K E T. Det är lite oroväckande.

24. Vilka yrken har du provat på?
Alla. Nånej. Men jag är ganska bra på att klara mig och få det att se ut som att jag har grym erfarenhet. Fast inte på byggen kanske. Städning är jag också sjukt dålig på.

25. Hur går du helst klädd?
I lösa kläder. Det börjar också bli lite oroväckande, mitt bekvämlighetsbehov. Skulle helst på i helpyjamas jämt. Önskar mig en sån där one piece-overall.

26. Vilket stjärntecken är du född i?
Kräftans.

27. Vilket är ditt favoritgodis?
Dajm.

28. Vad sa du senast?
"Liten plipett"

29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
Teckning, musik och modersmål. Filosofi gillade jag också fast jag ljög om att jag hade läst Sofies värld fast jag inte hade orkat med den.

30. Vad har du på dig just nu?
Fulbyxor och linne.

31. Vilken är din favoritaffär?
Jag gillar Lush, det är min pet peeve. Kommer alltid därifrån med en papperspåse full med ambrosiadoftande tvålbitar som jag sen får höra att är bara skräp, "man utvecklade mjuktvålen förlängesen och dom där envisas med hårdtvålar".

32. Vad har du för storlek i kläder?
38 kanske.

33. Vad har du i dina fickor?
Där är det tomt

34. Vad köpte du senast?
OMG ja, det blev ju en Lidl-resa idag så limsa, bröd, rödbetssallad, pizza, glass, you name it.

35. Hur många gånger har du flyttat?
Många gånger.

36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med?
Dator, strömkälla och fast internetanslutning. Mat och sånt kan man hitta där på ön, ända tills man har googlat fram nån som kan ta en därifrån.

37. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Kvälls. Fast jag har börjat gilla morgnar mer och mer, speciellt nu då jag inte har nåt att göra på morgonen. Det händer sig bara sällan att jag kommer i säng i tid och får lov att uppleva dessa förtrollande morgnar då dimman hänger över Aura-ån. Men det har hänt att jag har sett den (när jag kommit hem, i fyllan).

38. Senaste filmen du såg på bio?
Kovasikajuttu

39. Har du blivit sydd någon gång?
Nej, jag är gjord av sand och plast, så sa en blind flicka åt mig en gång.

40. Har du någon gång badat naken utomhus?
Hallå, jag är från Finland

41. Vad åt du till frukost?
Smöörgååsar och en balja kaffe

42. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?
Bodde i Nykarleby, var typ samma mänska men ack så mycket mer tvivlande.

43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning?
Nej, jag kör nästan alltid extremt långsamt eftersom jag är väldigt rädd för bilåkning överlag, tycker att det är vansinne att åka omkring fort i en plåtlåda.

44. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Sånt händer hela tiden, jag är oerhört bortskämd.

45. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover?
Den ligger där den ligger, ibland flera dagar försvunnen.

46. Vad var det sista du åt?
Smöörgåås. Och en lyxig pistaschglass från Lidl.

47. Vilken tid är din väckarklocka inställd på?
Hahahhaha, säg det där igen. Hahahahhaa.

48. Är du blyg?
Inte längre. Om jag känner mig blyg nuförtiden så brukar jag glo istället. Det funkar.

49. När flög du senast?
Ointressant info, nästa fråga.

50. Har du någon tatuering?
Nej, men jag vill ha en helarmsskog eller undervattenstema, kan nån fixa?

51. Har du varit med om en bilolycka?
Several, several in da Africa. Fast det var då inga allvarligare bilolyckor om man säger så, lite motorbränder och däck som pajade och sånt. På Autobahn var jag en gång i en kedjekrock, det var också väldigt underwhelming fast hela bilen blev till skrot.

52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet?
"Bevarat inom mig", typ en tändsticksask eller nåt eller vadå? Jag har ingenting, jag är som en öppen bok.

53. Vilken är den roligaste träningsformen?
Träna polyrytmik på dragspel eller med olika trummor, en rytm med ena handen och en annan med andra. Annars ska fysisk aktivitet vara rolig eller meditativ annars skiter jag i det.

54. Har du några husdjur?
JA, en charmig och separationsangstig hund.

55. Vill du gifta dig?
Jag tror inte det (men vi ska nu se).

56. Var växte du upp?
I Sibbo och senare i Borgå. Men Sibbo gjorde bäst intryck.

57. Har du någon gång ringt polisen?
Vill polisen mig något, så är det dom som ringer till mig (eller slår in dörrn).

58. Vilka är dina största svagheter?
Självdisciplinen, min tendens att skjuta upp saker och min förmåga att utveckla beroende.

59. Har du, eller har haft, något smeknamn?
Jag har och använder det varje dag. Ibland står det också på officiella papper.

60. Vad ska du göra imorrn?
Relaaaxa, klippa podcast, rita, gå ut med hund och se vad fredagen har att erbjuda (kanske Weissbier, vink vink Lindman?)

61. Vad har du in din väska?
Tråkiga saker

62. Vad shoppar du helst?
Jag shoppar inte, punkt slut.

63. Favoritdesigner/märke?
Jag är väl en Chanel-fan fast det inte syns på mig nånstans, nån gång, aldrig. Såg filmen Coco Chanel och blev helt betagen.

64. Bästa plagg/accessoar i garderoben?
T-shirts always work (och det där säger jag efter att ha beskrivit mig som en Chanel-fan).

65. Vilken är din favoritparfym?
Har en all-time favorite sen tonåren; Laura av Laura Biagiotti, det var den parfym som kom närmast tvättmedel man kunde komma. Men sen sa J att den var bara skräp och så kom jag på andra tankar (omdömestvivel).

66. String, boxer eller vanliga trosor?
Boxers är väl jäkla sköna fast inte så praktiska om man är tjej, doch. Höh.

67. Vad sover du i?
Den t-skjorta jag råkat ha på mig den dagen oftast. Jo, så lågt har jag sjunkit. I mina fantasier har jag nåt sånt där fint nattlinne som jag glider in i till natten, men det blir nu sen aldrig så.

68. Går du på någon diet?
Det konstiga med mig är att jag helt av naturen föredrar sån där hälsosam mat framom ohälsosamt skit. Om jag får välja mellan typ nån quinoa-sallad och en hamburger-ateria så tar jag salladen, av fri vilja. I USA vill dom alltid få det att verka som att sallad och sånt är äckligt av naturen, så därför ska man blenda ihop allt till en störande smoothie så att man lätt kan skölja ner det där vidriga, hälsosamma. Att sallad och sånt inte är gott är ungefär lika sant som lögnen att det är så jäkla svårt att sluta röka. Det är det inte.

69. Nämn tre maträtter du äter ofta?
Är smörgåsar en maträtt? Om inte så bulgurröra, wok med risnudlar och allsköns "vidriga" grönsaker och klyftpotatis.

70. Vad dricker du till vardags?
Kaffe och vatten

71. Om du dricker alkohol, vad dricker du helst?
Öl. No doubt about it. Jag älskar öl bara mer och mer. Funderar nästan på att skriva nån form av lovsång till ölen, men det skulle ge fel signaler.

72. Lugn hemmakväll eller party all night long?
Båda två

73. Tycker du om att fika?
Inte egentligen. Jag förknippar fika med angst, jobbuppdrag och dyrt kaffe

74. Vilka tidningar brukar du läsa?
Jag läser hela köret då jag jobbar ibland. HBL, ÅU, Turun Sanomat, Hesari och gänget. Skulle gärna läsa mer intressanta tidningar men det blir nu inte av.

75. Favoritprogram på TV?
TV, hahaha. Säg det en gång till. TV. Hahahahha.

77. Hur skulle du beskriva ditt hem?
Ett hem utan en kvinna är som ett köksbord utan sågspån.

78. Pedant eller slarver?
SLARVER

79. Dricker du kaffe och i så fall vilken sort?
Gärna, jatack. Tar helst nåt sånt där finkaffe om jag får välja. Zegafredo Zanetti tycker jag om, speciellt när dom lagas i såna där riktiga kaffemaskiner som man sätter en sån där "kaffetablett" i en underlig spatel och sen "swooosh" pressas kaffet igenom. Och Zoega har ena jäkla goda mörkrostade sorter. Finskrostat kaffe är överlag ganska beskt och sunkigt.

80. Tråkigaste hushållssysslan?
Dammsuga, moppa, torka damm, ahh så tråkigt och otillfredsställande, man SER ju knappt resultatet. Men jag diskar gärna.

81. Hur ofta städar du?
Alltid när J får dåndimpen och kör igång ett städningsläger

82. Leva nu, längta eller minnas?
Ja men öhh, blöhh, plopp, alla tre.

83. Något du aldrig skulle klä dig i?
Jag kan nog nästan tänka mig att klä mig i vad som helst beroende på sammanhanget.

84. Vad skulle du vilja ha mer tid till?
Hahahha. Tid är allt jag har.

85. Vad gör du för att rensa huvudet och få extra energi?
Sover och äter.

86. Drömresemål?
Just nu: Cluj Napoca, Rumänien, för jag ska tamejfan dit snart, ser det ut som. I en vecka i oktober.

87. Vilket är ditt drömyrke?
Just somewhere where everybody looooves me.

88. Framtidsdrömmar?
Allt allt. Det är så mycket och dessutom är jag lite nojig med mina riktiga drömmar, vill inte blaja på om dom här för tänk sen om dom inte går i uppfyllelse.

89. Vilket blir ditt nästa köp?
Säg det, den som vet.

90. Hur kommer du spendera semestern?
Hahahahha, semestern! Säg det en gång till! Semestern!

Nu händer det

Man slutar upp med att skriva här och mitt i allt minns man inte riktigt längre vad man hade det här utrymmet till. Men vet ni vad! Jag har börjat rita. NU HAR JAG DET. Ritar serier alltså. NU KOMMER DOM! Dom blir bra, jag är riktigt nöjd. Jag har riktigt stora tankar om det som blir gjort, men så har jag alltid. Antingen riktigt stora eller riktigt små.