Johanna Koljonen podcast

97% av finlandssvenskarna (f 1978) i Helsingfors skrev studenten. NITTIOSJU procent.
Vilket betyder att finlandssvensk arbetarklass i Helsingfors i princip har betraktats som ingenting under två decennier.
Lyssnar på en podcast med Johanna Koljonen. Hon pratar om finlandssvenskhet, om ankdammen och vad det innebär att vara i den och att inte vara i den, om våra rika fonder, om vårt oproportionerligt stora kulturliv osv. Många tänkvärda poänger och definitivt intressant.

"Vår livsstil, allt det underbara som vi har, som gör att vi kan sitta här på en vardagskväll och göra lite podcast som andra mänskor som också jobbar med media kanske kan lyssna på - allt det här är ju beroende av ganska komplicerade globala strukturer som inte mår så bra, tackar som frågar. Om man tittar på den globala matproduktionen eller världshanden eller demokrativärlden eller hur det står till med planeten egentligen, så är läget egentligen ganska akut och ganska fucked up, och när man pratar med toppforskarna så säger dom såhär "nå vi har kanske 10 år på oss"."

I det här landet

Väderleksrapporten rapporterar om konstanta minusgrader och jag gillar inte. Nu är jag tröt tpå vinterna, kan inte ens skriva nåt mer, trött är jag annar sockså. En helt onödig kväll. Hunden har ylat igen och ingenting är roligt. Jag kommer aldrig i gång. Klockan är snart halv två och jag har bara typ lust med whisky eller nåt sånt. Chokoplatta. Vad ska det bli av mig? Har kollat på sommarjobb, kände mig med ens så ensam och utfryst som man alltid känner sig i det här landet när man inte gör som de flesta andra. När man inte har fast jobb, när man inte har nånting av nästan något. Inte för att nån direkt dissar en för att man inte lever enligt normen, tvärtom; folk reagerar "aj, tänk om man kunde leva sådär fritt som du" eller "jaa, tänk om jag också skulle börja studera". Ja men börja då för attan! Det är väl ingen som tvingar en till att ta heltidsjobb och köpa hus bara för att man är över 30 eller att klämma ut ett barn vartannat år, eller att flytta in i parhus och gå och sova i tid, stiga upp klockan åtta, äta morgonmål och göra allt som det förväntas av en att man ska göra i det här landet? Man får leva precis hur man vill, men ändå verkar ingen riktigt fatta det här på nåt sätt. Alla är så måna om att passa in och inte göra fel, inte hamna efter, inte bli knarkare eller nåt sånt där. Nu är det Den Egna Lägenheten som gäller, samt karriärstegen. De flashiga telefonerna, Instagram och sånt där.
Läste Yrsas kolumn i ÅU här om dan, minns inte vilken tidning eller vad kolumnen hette, eller egentligen ens vad den handlade om (!) men minns ett par ord från kolumnen (och citatet är egentligen härifrån);

Att flytta till en stad som Berlin är att flytta till möjligheten att dansa till klockan åtta på morgonen på en onsdag utan att skämmas – och möjligheten är oftast viktigare än praktiken. Att veta att man inte blir utmobbad i hyreshuset för att ens dygnsrytm inte följer klockan, att slippa känna sig utanför bara för att man lever ett liv som inte nödvändigtvis följer de strukturer som anpassats för just barnfamiljer. Och att inte behöva känna sig omogen, självisk, nuckig eller annorlunda för att man valt att inte föröka sig.

De där raderna gjorde ett sånt intryck på mig, jag bara nickade för fullt inombords: ja! ja! ja! Det är ju just det där som det handlar om, att vi i Finland så mycket förväntas följa de strukturer som anpassats för barnfamiljer. Sen finns det andra strukturer också, alla följa vi slaviskt: I högstadiet ska man vara osäker och revoltera mot sina föräldrar, under studietiden ska man rojva och festa MEDAN MAN KAN samtidigt som man bondar med morsan igen, för sen ska man lugna ner sig. Flytta festerna till helgerna, bjuda in gäster, senare gråta, spela Prodigy och ragla omkring på egen gård. Flytta till hemorten, skaffa barn, glädjelöst slita på heltidsjobb. KOLLA BARA PÅ FACEBOOK FÖR SATAN. Bara barnbilder, resor och gottlevnads-TGIF-skit när man är över tretti. Festar man mycket är man antingen singel, deprimerad eller gay. Allt det där är förresten samma sak, enligt normen.

Mest spännande är det när nån som har varit arbetslös eller alkis eller what ever - när nån sån plötsligt får jobb eller putsar upp sig - HUR STOLT JÄVELN BLIR DÅ. Hur man riktigt märker hur denna sträcker på sig, hur den längtade efter det normala, att neutraliseras bland alla andra, att bli en grå mupp som fotograferar sin morgonlatte.
Det är DÅ som jag märker hur fucked up allt på riktigt är.
När folk inte kan slappna av förrän de har allt det där.

Ok, jag dillar, är arg och klockan är över halv två.
Jag vet snart inte mera vad jag ska ta mig till. Jag säger så mycket "nu är förändringens tid" och jag lurar mig själv så mycket; "nu ska jag tamejfan ta mig i kragen" men frågan är om kapaciteten ens finns nåt mer? Hoppet lever så länge jag skriver här i varje fall.

Bring on the cookies

Jag har gått upp litet grand i vinter. Har inte koll på nån vikt eller så eftersom jag är underbart befriad från allt vad vågar och muskelmätningar heter. Märker bara att jag har en bullmage som hänger över byxlinningen när jag sitter. Och alla byxor börjar kännas en storlek för små.
Tänkte att det är bra att gå upp lite, så har man lite att göra till våren, så springer man inte i onödan liksom. Så har man nåt att följa med, en bullig mage som kanske förvandlas till en tvättbräda (you wish!).
Sen läste jag nån sån där "Kesäkunto 2013"-status av nån som hade suttit på motionscykeln i 1,5 timme två dagar i sträck. Och jag kände riktigt hur avsmaken steg i munnen, hur illa jag tyckte om att läsa det där. Jag hyser nåt slags spontant agg mot folk som är överdrivet måna om sitt eget utseende. Jag kan inte riktigt ta en supertränad människa på allvar; misstänker alltid att det ligger undertryckta problem bakom den perfekta kroppshyddan, att där finns traumor och elände som personen försöker dölja genom att visa upp ett perfekt yttre skal. Jag börjar nästan alltid retas med supertränade människor. Jag vill att det ska hoppa ut en grön liten fet groda ur naveln på dem, en missnöjd liten groda som kväker ut sin avsky.
När jag var yngre var det viktigt för mig att ha en någorlunda bra och tränad kropp, men numer märker jag hur jag mer och mer bara skiter i det, hur bullmagen inte bekymrar mig det minsta, tvärtom; den visar att jag har ett liv (dvs sitter hemma i soffan och spelar dataspel och slukar chokoplattor). Varför skulle man gå emot sina egna ideal; jag tycker spontant mer om lite småfeta eller mulliga typer med lite krumbukter här och där, än jag tycker om stela, smala, vältränade människor. Så varför skulle jag själv placera mig i den grupp mänskor som jag spontant inte faller för?
Äh, bring on the cookies.

Ska alla alltid få vara med?

Slås mer och mer av hur mycket interaktivitet som har "smugit" sig in i konst- och musikvärlden idag. I konstvärlden har det ju hållit på redan länge, det här med att konstnärer låter "vanligt folk" vara med och skapa konst, låter folk fotografera sig själva, har folk att trycka tapeter med sina handflator eller vad det nu kan vara. I musikvärlden har det alltid funnits en tydligare gräns mellan artist och publik. Om publiken har fått vara med har det ofta varit efter kompositörens/musikerns tydliga direktiv; t.ex. har kompositörer format spontana körer på gatan; vanliga mänskor har fått vara med i en "real time composition"; ingen ska känna sig sämre än någon annan. Genibegreppet ska sopas bort.
Idag fick jag höra om det här projektet. Proggrockbandet Tuvalus sångare vädjar till fansen att komma med till studion, föreslå egna lyrics, vara med och skapa så att gränserna mellan publik och artist suddas ut.
"I like the idea that there’s no boundaries between the artist and their audience."

Jag är varken negativt eller positivt inställd till ett sånt här fenomen; konstaterar bara att DET ÄR ÖVERALLT. Hela tiden ska alla få vara med. Betygsättningen åt nätartiklar, röstningarna, "vad skulle du välja?" Iltalehtis läsare får trycka på en knapp; siis minä en tykkää juustomakkarasta. Till vilken nytta? Nå ingen alls! Bara så att man kan få jämföra sig med andra, hela tiden det här alla ska tycka, vad tycker jag, var står jag i den här frågan om ostkorv, vad för lyrics vill jag höra på Tuvalus nästa skiva? Nå fan vet jag, de lyrics som DOM HITTAR PÅ, eftersom dom e Tuvalu, nä eller?
Jo, det är helt uppenbart att jag är ganska trött på det här fenomenet, samtidigt som jag naturligtvis också tycker att det är bra att folk får ha åsikter och får vara delaktiga. Det är ju en mycket osjälvisk och nobel handling att som artist låta andra vara med, just sudda ut gränserna mellan en själv och publiken. Själv har jag otroligt svårt för dylika saker; jag är kompetitiv, elak och självisk. Men; om alla alltid ska få vara med - riskerar inte allt att bli ett enda virrvarr?

Om jag t.ex. går på en konsert, blir jag kanske positivt överraskad om artisten hittar på att alla ska sjunga med i nån strof eller liknande enkelt och interaktivt, det kan vara roligt, uppiggande och göra låten bättre. Men om artisten vill att åskådarna ska engagera sig så till den grad att de ska hitta på textrader eller melodier till musiken, då skulle jag känna mig som om man vore tillbaka i högstadiets grupparbeten, bara bli irriterad och gå hem.
En artist eller konstnär ska på ett sätt kanske fungera som en slags "bra ledare", en som ska få andra att känna igen sig eller bli glada, gå hem lite rikare, eventuellt ha fått vara med, eventuellt bara ha fått vara med genom att iaktta. Delaktighet betyder inte nödvändigtvis att alla alltid konkret ska få sätta händerna ner i lerkrukan, eller?

Flyttvånda

I februari kommer jag att lämna det här stökiga hålet för att förvandlas till det som man kallar sambo, för bövelen (vuxenpoääääng!). Vi var idag och tittade på en lägenhet, och den var lagom sketen och närapå lyxigt stor åt två personer - vi tog den utan att reflektera desto mer. När vi sedan gick hemåt var vi tysta, som om båda tänkte att "vafan har vi nu gjort?" Att flytta ihop med sin käraste, det är som dödsstöten för ett förhållande, det är det dummaste man kan göra eller det bästa, det är avgörande för ens potentiella framtid, det blir ett helvete eller som att konstant vada i glass. Jag - en obotlig såskock och råddare, ska flytta ihop med en städare, en ordnare, en OCD-drabbad perfektionist. Vi har olika åsikter om typ allt; han vill ha gardinerna fördragna, jag vill ha det ljust, han vill bara ha nyttoväxter, jag vill förädla pelargon och föda upp ett kaktussällskap. Han vill äta kött, jag vill äta grönsaker och nudlar, han går och lägger sig tidigt, jag sent. Jag studerar han jobbar, jag har hund, han avskyr hundar, jag lyssnar på radio, han avskyr radio, jag vill ha svalt, han vill ha det överdrivet varmt, han har tre garderober med utsökta, strykta kläder, jag har en säck med lumpor, jag vill läsa böcker innan jag somnar, han vill lyssna på ljudbok, han gillar rap, punk och all möjlig skränmusik, jag gillar smörig fånmusik, det här kommer antagligen att gå åt helvete. Men det är värt ett ärligt försök! Hälsningar bara!

Milis pinterest

Lösningen

Kom just på lösningen på allt.
Mitt problem; jag kan inte sluta spela Lord of the Rings online om kvällarna.
Problemet löst: jag bestämde mig för att jag måste hitta på en serie för varje gång jag vill spela. Nu hittar jag på serier på löpande band OCH får spela varje kväll.
Sensationellt.

Post traumatic travel syndrome 2: Casa Guatemala

Det här blir nu ett tillägg till föregående inlägg, något som jag egentligen skulle skriva i kommentarfältet men som jag sen insåg att skulle bli så pass långt att det förtjänade ett eget inlägg.

Det var det här med att välfärdsturister (eller vad man nu ska kalla oss) ofta betalar för att åka nånstans där man får leva primitivt och på nåt sätt uppleva något som gör att man förväntar sig komma i bättre kontakt med sig själv. Är det här inte en typiskt kapitalistisk företeelse, dvs tanken på att man betalar och får en erfarenhet, får en upplevelse som förhoppningsvis bidrar till att man kommer tillbaka som en bättre människa? I det här fallet är det ju inte något konkret man betalar för, ingen lyx och överflöd, så det är lätt att lura sig att man så att säga bara betalar för en god sak. Men egentligen betalar man ju bara för en idé, till en organisation som har hittat på ett koncept för folk som bara tycker sig ha råd med det?

Jag föll 2008 i samma fälla då jag åkte som volontär till Guatemala. Det var resultatet av en av dom här idéerna jag fick, att man kunde kombinera intresset för världen med att lära sig språk och samtidigt bidra till att hjälpa nån lokalbefolkning nånstans. Jag betalade ungefär 150 € för att leva i ett hus där fladdermöss föll ner i ansiktet på en om nätterna, råttorna åt upp ens ketchup och så vidare; det var primitivt, men helt uthärdligt. Barnhemmet leddes av en guatemalansk dam som var så skönhetsopererad att läpparna såg ut som en ankmun, så det var ju direkt inget tal om vart de där 150 eurosarna tog vägen. Själva barnhemmet var i princip självförsörjande; några lokala arbetskarlar och -kvinnor skötte omgivande åkrar, matsal och djurgårdar. Det var fattigt; mest ris och bönor och the occational chicken slaughter. Då var barnen med och plockade fjädrar från hönorna.

Det mest oroväckande med det här stället, var att det nästan uteslutande var volontärer som skötte barnen och skolan, som både fanns där för omgivande byar och barnen på barnhemmet. Det var alltså en skola med lärare som ofta kunde spanska bara behjälpligt, som ofta byttes ut av någon annan, som helt enkelt inte hade någon kontinuitet och absolut ingen som helst kvalitetskontroll. Jag hamnade först vara jumppalärare (!) och sen lärare i arts and crafts, och det kan jag bara säga, att det var där som jag bestämde mig för att aldrig nånsin mera vara lärare eller helst någon form av ledande person överhuvudtaget.
Det var helt uppenbart att stället fanns för att vi västerlänningar skulle kunna åka någonstans där vi på ett enkelt sätt och för en billig slant skulle få kontakt med en främmande kultur, skulle få erfarenheter för livet och skulle kunna umgås, festa med och träffa andra volontärer. Barnens framtid och generella välmående var sekundärt. Ibland råkade det komma någon läkare (några dokument kollades mig veterligen aldrig) som uppdaterade sjukstugan och hälsokontrollerade barnen.
Några månader efter att jag hade åkt hem kom det också fram att en av volontärerna hade varit en efterlyst pedofil från Spanien. På något sätt hade han alltså lyckats ta sig från Spanien och levde sedan gott tillsammans med barnhemsbarnen, tills någon av volontärerna hade känt igen honom och kontaktat polisen.
Det var alltså mycket som var på tok med Casa Guatemala. Det vidrigaste var nog den där bossens vädjande om hjälp och stöd från västvärlden, "Our children need your help! Please support Casa Guatemala's future fund!" medan hon själv helt isolerad från själva barnhemmet satt nån annanstans och styrde och ställde & sannolikt använde upp största delen av alla pengar som kom in medan hennes anställda levde med lönen: mat och tak över huvudet. Jag tyckte alltid att det var konstigt att det fanns en jämn ström av volontärer som många av dem också hämtade med sig ytterligare stödpengar hemifrån, men att barnhemmet konstant ropade på hjälp, verkade bli bara fattigare.
Sen tyckte jag också att det var ganska märkvärdigt att ingen av volontärerna ifrågasatte den här verksamheten, inklusive jag själv. När jag kom hem förträngde jag först den här upplevelsen i säkert ett år, sedan först vågade jag börja fundera på den lite mer ingående. Man är på något sätt så inställd på att ha det bra och att skuffa undan allt som är dåligt när man åker som volontär, så man inte fokuserar på felaktigheter på samma sätt som här hemma. (Här kan man läsa en normal och harmlös blogg av en som troligtvis hade en bra vistelse på Casa Guatemala).

Nu vill jag absolut inte svartmåla ALL volontärverksamhet, vill nu bara föra fram ett skräckexempel på hur det kan gå när ledarskapet inte fungerar. Det finns säkerligen ypperliga volontärverksamheter som på ett klokt sätt förmedlar kontakt mellan "oss och dem".
Men how about att utbilda lokala lärare istället för att skicka amerikanska och europeiska äventyrslystna ungdomar för att ansvara för lokala guatemalanska barns generella skolkunskaper?
How about att sätta pengarna på just guatemalanska barns utbildning istället för att blanda sig i, sätta sin egen upplevelse i fokus?

Blahi blaha, en lustig detalj från idag: jag har fått reseripuli! Det är helt sjukt. Var ute med hunden och fick dubbelvikt återvända hem, slänga jackan, mössan och nycklarna i hallen, rusa till toaletten precis som när man är utomlands. Antingen har jag en grym inlevelseförmåga eller så har jag nog bara råkat bli sjuk i magen just idag när jag konstant har tänkt på Kina, Ryssland, Afrika och Guatemala. Jag är nog bara sjuk i magen.

Post traumatic travel syndrome

En kaveri ska åka till Kina via den transsibiriska järnvägen. Hon frågade efter råd och tips på vägen, och eftersom jag hör till dom som har åkt den vägen år 2006, fann jag mig plötsligt skrivande säkert 2 A4:ror om resan och olika ställen, vad jag visste och vad jag tycker att man bör göra. Plötsligt var jag där igen, i den där rese-uppspeldheten, lät mig minnas hur det var, lät mig återuppleva. Fick hjärtklappning och kände mig som om jag hade varit och rotat i förbjudna dokument.

Under senare år har jag tagit avstånd till allt var resande heter, då jag plötsligt fick en äcklig medvetenhet om vilka det är som reser och att det oftast är bara rikemansbarn, europeer, kanadensare, australiensare och amerikaner som överhuvudtaget sysslar med resor för nöjes skull, turistande och sollapande, i bästa fall nåt deltagande i nåt projekt som gynnar ursprungsbefolkningen på olika ställen.
Jag har nu på sistone insett hur mycket de där resorna gjorde med mig, hur mycket undertryckt där finns kvar och som jag borde bearbeta, speciellt den där känslan av att man inte borde vara där, att man är på fel ställe, att man borde hem och göra något för sitt eget kvarter.

Det som alltså mest slog mig medan jag reste mycket då i tiden, var hur litet världens befolkning i allmänhet reser, eftersom de naturligtvis inte har möjlighet till det; hur ensam man är som vit europe, hur historien har fuckat upp allt möjligt, hur man aldrig nånsin kan känna sig hemma nånstans, allra minst på nån alldeles överdrivet förbannat fantastiskt adorably vacker naturplats; man hör inte hemma. Känslan av att man egentligen inte borde vara där. Bysbefolkning som med en underlig tyst blick av både nyfikenhet och ett slags likgiltigt förakt betraktar en där man kommer trampandes med sin satans västerländska utrustning; stor ryggsäck, fula byxor med insydda fickor för pengar som man kan gömma undan så att eventuella rånare inte ska hitta dom; alltid så jävla väl förberedd, alltid så jävla påläst och beredd på vad för galenskaper som helst, likgiltig man själv snart också då allting konstant är annorlunda, tokigt och uppseendeväckande - man hinner själv inte bearbeta alla intryck och man får heller inte visa någon upprymdhet eftersom man då direkt lockar till sig typer som man inte önskar ha omkring sig.

Jag kan inte beskriva den övergripande känsla av tomhet som drabbar en nånstans i nån avlägsen by i låt oss säga Nigeria, när man upptäcker några andra vita och genast hälsar på dom, lika sönderbrända är dom som en själv, lika mån om att verka beresta och självsäkra, "inte alls i panik", inte alls slagen av allt som är annorlunda - när man upprepar det där ständiga, meningslösa mantrat; "so where are you traveling?" - som om det enda man var intresserad av när man är ute på en främmande kontinent, var att höra vilka rutter de andra vita har åkt. När man på riktigt fattar att man är i minoritet och att det är ens egen vita ras som har sysslat med hemska saker på den här kontinenten, som har försört allt, och när man inser att man fortfarande, bland alla mänskor, tillsammans med de andra vita turisterna är de mest onödiga mänskor som finns just då i den byn. Och när ortsbefolkningen trots det är trevliga, rutinmässigt tillmötesgående, välkomnande, men samtidigt så ansträngande närgångna, när man inte orkar hälsa femte gången på en timme på nån karl som vill introducera sig och byta adresser, när de går och drömmer om att få komma till Europa eller Amerika för att de på riktigt tror att gatorna där är av guld och att vem som helst som får lov att bo där blir rik och successful direkt. När det inte går att förklara för dem att det inte funkar på det viset. Medvetenheten om hur mycket som är fucked up i Europa, samt hur mycket som är fucked up i Afrika, fast på ett helt annat sätt. Och när man sen blir allt mer passivt aggressiv, när man inte orkar, när man mer och mer börjar längta hem och längta efter att gå i supermarkets och handla utan att byta ett enda ord med någon - när man inser att det är tystnaden och icke-kommunikationen som är det normala för en.
När man liksom inser att hur det än är, så är det fel. Man kan inte vara i Afrika, för där hör man inte hemma, och man trivs inte i Finland för man vet att det finns något sånt som Afrika.

Det var dagens ordripuli.

Ju mer pengar som syns, desto mer likar vi

Nu måste jag skriva igen; ett snabbt inlägg bara. Jag satte en av de där "proffsigt looking" bilderna som profilbild åt mig på FB, och svadan av "likes" har varit konstant, nu uppe i 20 stycken. Kommentarerna: "Wow!" "Bjuutiful". Nu vill jag inte skriva om hur jävla populär och häftig, älskvärd typ jag är, utan hur folk älskar normalitet, professionalitet och när nån ger en "snygg och vacker bild av sig själv". Because we love beauty and normality in this society.

Nån visar sig från sin bästa sida: We liiike, oh adoorable, you so beauuutiful, it's fäntäästic
Nån visar sig från en inte så smickrande sida: .........[tystnad]........

Om jag skulle vara tvungen att välja estetisk utgångspunkt
inför ett fotouppdrag, så DET HÄR skulle jag välja!
Utbränt, billigt, brunt, överdrivet blixtigt,
pompöst, komiskt, allvarligt.

Tänk er att nån sätter upp en bild tagen med mobil. Så sätter nån upp en bild av exakt samma motiv, tagen med en Canon 1000D och photoshoppad så att färgerna är intensiva. Gissa vilken som får lovorden? Nå, det var ju inte så svårt att gissa. Jag tycker bara det är så märkligt inom konst idag, att inte tanken tycks räknas, utan utformningen och ju dyrare och mer professionell den ser ut. Samma vara, samma intention kan komma i olika paket, men det är alltid, alltid omslaget som räknas. Är det reklambranschen som har influerat här? Kanhända. Är bara så trött på att allt det här polerade, skarpa, flashiga alltid ska ha förtur i vårt samhälle; att det är pengarna som ska synas och ju mer pengar som syns, desto mer likar vi. Vill man jobba som fotograf så får man fan lära sig att photoshoppa bilder exakt efter samma schema som alla andra toppfotografer just nu photoshoppar sina bilder, alternativt hitta på nån egen ny grej och slå igenom hårt. Jag har ingen lust med nåndera. Jag tänker fortsätta tycka om suddiga, taffligt tagna fotografier som man knappt kan se motivet på, som är spännande på sitt eget sätt, som åtminstone inte uppenbart apar nån annans estetik.

"Inte är jag alls ledsen"

Idag har jag poserat inför en vän som övar sig på fotografering. Det var skojigt, jag har inga problem med att vara framför kameran för att jag vet att man som fotograf inte alls bryr sig om "modellen" bara bilderna blir bra, bara det händer något i bilden. Sen när jag såg fotona så såg jag inte naturlig ut alls, bara supertillgjord. Det var en besvikelse, jag som trodde jag var ytterst fotogenisk. Med ens förstod jag de där tjejerna på America's next top model lite bättre; det är inte så lätt som det ser ut att fejka att man är real. Alternativet skulle då vara att vara real-real och då ser jag ju bara extremt deprimerad ut.

Nu har jag då en drös proffs-looking bilder av mig själv,
bara att välja å vraka så tadaa, prkl.

Minns en gång för länge sen, i Borgå då ännu Bar Mary fanns, då var det en gång en äldre kille som sa till mig att jag "alltid ser så jäkla miserabel ut". Han riktigt imiterade hur jag såg ut och vred till sitt ansikte för att visa hur jäkla saaad typ jag var. Och jag minns att jag käckt försökte säga att "det där är inte sant, inte är jag alls ledsen, aj så konstigt att du har den uppfattningen" medan allting bara vred sig inuti mig, medan jag drabbades av den där känslan av att alla fan vet allt om mig, att man är som en öppen bok egentligen fast man upplever sig som hemlighetsfull och döljande. Och efteråt har jag tänkt, att varför sa jag inte bara att "joo jag ser säkert miserabel ut för att jag hatar allt och allt är åt helvete" eller nåt i den stilen, varför ägde jag inte den jag var? Alltid alla dessa undanflykter, alla attans försök som har gjorts i nån riktning att inte vara den man egentligen är, att inte känna som man egentligen känner. Att varför ska man komma till insikt först såhär sent? Nå, men det är väl bra att överhuvudtaget komma till insikt nån gång.

Slackerinlägg

Kom just på att det är sex dagar kvar tills vårterminen börjar på universitetet. Fick ett vafan-infall, ertappade mig i ett dåsigt vakuum i vilket jag inte visste överhuvudtaget vad det var för veckodag, vad det var för datum eller vilken tid på dygnet det var. Den där skrämmande känslan när man för musen upp till högra datumraden på skärmen, att man faktiskt måste kolla vad för datum och vad för dag på veckan det är, för att man inte har en blekblåaste aning. Man håller andan och sen pustar man ut, att jaha, det var bara den andra ännu. Vilken lättnad där sen. Jag hinner ännu anmäla mig till kurser, jag hinner hänga med. På något sätt ska jag fixa det där. Jag har inte ännu slackat efter totalt.

Ok, jag ska sluta låta sådär förbannat bortskämd och hippie-lat.

Prat

Nu ska jag skriva om något som jag tycker att är attans komplicerat, men som ändå förtjänar skrivas om. Det verkar som att det i vissa kretsar anses vara fult att prata, och speciellt då att prata mycket, att "breda på". Jag märker det i synnerhet hos en nära släkting, han blir obekväm om det pratas för mycket. Det verkar som att han liknar prat vid att köra över folk, vid att vara "hög i korken" (som ju också är ALLDELES förfärligt och oförlåtligt, vi ska komma ihåg att den här mänskan är finlandssvensk). Mänskor som han spontant inte tycker om är alltid pratsamma, och speciellt ogillar han sådana som babblar mycket om sig själva. Det hjälper inte om den pratande personen är intressant eller inte, det verkar som att han nån gång vid tidig ålder har fått för sig att prat, det är fult, det är oartigt, det är förkastligt, det är sånt som självupptagna och lite mindre värda mänskor sysslar med. Han ser nästan personligt förolämpad ut när någon pratar mycket, jag riktigt ser hur han sjunker in i sitt skal och tänker "satan".

Jag ser ett visst illamående i att nån inte pratar, en viss olust att umgås med andra, att ventilera om saker. Att någon inte pratar är ju också ett tydligt tecken på att något är undertryckt, att något inte står rätt till.
Vissa tystlåtna bekanta pratar ju gärna då de känner sig bekväma eller är på tumanhand med nån, och det ser jag som en helt annan sak, det är bara en slags blyghet. Det finns ju olika sätt att vara tyst på, vissa säger inte så mycket men är deltagande i diskussionerna ändå, är närvarande, nickar eller skakar på huvudet. Men den här släktingen pratar bara då han liksom har tvingats till det, och då kommer orden ut nästan explosionsartat, som om han ville visa hur illa nån har gjort honom; fått honom att måsta uttrycka sig sådär mycket om nån sak. Alla ska förstå att nu pratar E och det är hemskt! Fy fan.

"Nu är klockan tolv"

Jag vet inte när senast jag skulle ha somnat före tolv på natten, eller allra minst tolv på natten på nyåret, men nu har det hänt! Lite stolt är jag. Bestämde mig redan dagen innan för att ta det lugnt, knappast gå ut, kanske sitta hos J och äta matrester och spela Lego-dataspel. Precis så blev det. Var en runda ut med hunden vid tietiden men den skulle direkt in igen, sneglade misstänksamt mot raketerna och ryggade tillbaka inför smällarna. Jag tyckte det var ett oerhört sunt sätt att reagera på nyåret på, så jag följde med den tillbaka in. Sen var den kvällen slut, det regnade och var för jävligt. Jag minns att jag vaknade vid midnatt, det gjorde J också, vi sa "nu är klockan tolv" och sov sen vidare. Ett bättre nyår har jag sällan haft.

Nånting, nånting

Nejnejnej nejnejnejnej. Nu går det neråt igen. Nu har jag kombinerad krabbis&morkkis. Nu skulle man inte orka nåt mer inte. Nu skulle man villa sitta djupt inrullad i en pläd eller försvinna in i nåt parallellt universum, gå in i en garderob och hitta en ny värld eller gå ner för en spiraltrappa och bli mött av en faun, eller gå vilse i en labyrint.
Såg en sån där antologi med bilder och text över vad folk har gjort under året 2012, och så tedde sig mitt eget liv så jävla blekt igen mot det, så totalt innehållslöst, poänglöst, ensamt, tråkigt, deprimerat och på sidan om. Och jag vet ju att man inte ska tänka så, och alla tillstånd är tillfälliga, och det finns såna som har det värre och igår hade jag jätteroligt hela kvällen, vi spelade på Liberte och det gick bra, folk verkade gilla, och det var en speciell efterfest: knökfullt med folk i en etta och jag gick ut med främmande hund mitt i natten.

Hade en diskussion om mina serierutor bland annat. Att man borde göra nånting av dem. Nånting nånting. Jag känner mig som vid en korsning, men som att någon har amputerat benen på mig. Jag skulle måsta bestämma mig för vartåt jag ska gå, men även om jag hade bestämt mig så hade jag ändå inte kunnat gå nånstans eftersom benen är amputerade.
Okej, dålig bild.
Men nånting, nånting. Tänk om man skulle satsa på något! Det här med nyår är ju just sånt att man får en chans att börja på något nytt, att ändra på något oönskat. Den chansen har man iofs alltid, men ändå. Nyåret är symboliskt. Tänk om jag på riktigt skulle försöka göra nånting, vad som helst, nånting nånting bara. Ett verk av någon form. Jag har alltid velat göra nånting som jag helt och hållet skulle stå bakom, som jag skulle vara stolt över. Det skulle ju inte behöva bli nånting, huvudsaken är att man gör, I know. Men jag skulle inte orka med ännu ett misslyckande. Jag är skitdålig på att misslyckas, har jag insett. Det är något med familjen. Min bror har varit handlingsförlamad i flera år på grund av helt harmlösa misslyckanden. Jag höll på att få ett sammanbrott när jag inte kom in till Grafiske Højskole i Köpenhamn. Hur var det med det här att resa sig upp och pröva igen, eller hur det nu var? Lift yourself up and try again.

Idag höll jag på att börja gråta när jag sjöng med i Glenmark Eriksson Strömstedts När vi gräver guld i USA. Tänkte på lagsamhörighet och sånt där och ordens innebörd och så var jag tvungen att vända huvudet bort så inte nån skulle se att ögonen var fyllda av tårar. Kunde inte ens sjunga igenom hela refrängen:

Till alla flickor vi har försakat
Till alla er som trott
På allting som vi gjort
Vill ni följa med oss västerut?

Till alla dom som korsat atlanten
Visat att det går
Världen tittar på
Ändå från New Delhi till Moskva
När vi gräver guld i USA


Vad är det här för jäkla emotionellt sammanbrott? Som om jag skulle bry mig eller beröras det minsta av Sveriges framgång i fotbolls-VM 1994! Det är något med nostalgi och såndäna svunna tider, nåt förstört och något undermedvetet som kommer upp när jag tvingas konfrontera såna saker som var aktuella i ungdomen.

Imorgon ska jag äntligen tillbaka till Åbo.

Förlåt

Illustrerande bild

...och så händer nåt sånt där som jag inte riktigt trodde att skulle hända, nånsin. Hesaborna har läst det här inlägget i vilket jag bland annat fult och brett skrev generaliserande om hur andra lever sina liv. Jag skrev bland annat att "dom arbetar sig halvt fördärvade, alla är lite rubbade och ibland måste de helt enkelt resa bort och tafsa på främmande hud för att överleva."

Jag skriver nog ofta här utan en tanke på att mänskor kan gå hit och läsa, samt det värsta; att mänskor som jag känner skulle gå hit och läsa om sig själva. Jag menade så klart vad jag skrev i stundens infall, men inser att det nog blev otroligt fult och inte särskilt sanningsenligt. Jag berättade till exempel inte om att jag hade otroligt givande och intressanta diskussioner med A, att jag låg i sängen och drischade med J och tyckte att hon var den mysigaste typen i världen just då. Jag berättade inte allt! Jag sade inte att jag var otroligt tacksam för att överhuvudtaget få lov att komma med på brunch och att jag hade sett fram emot det massor, och att jag gillade alla så jäkla mycket, var och en på eget fint sätt. Att vi sedan blev lite spydiga och negativa där för stunden berodde just på att alla var lite trötta och vi satt och degade så jävla länge, och inte hade vi någo mandlar eller russin i glöggen ens.

Till dom som tagit illa upp kan jag bara säga att jag älskar er och ni är underbara och härliga, öppna människor som är helt ärliga med hur ni lever era liv; jag bara tycker så jäkla mycket om att skriva och speciellt ibland att överdriva, så ibland far texten iväg med mig och allt kan låta värre än det är. Och låt mig bara klargöra en sak: jag är själv inte bara "lite rubbad"; jag är ENORMT RUBBAD och helt vrickad, lever inte som jag lär, håller inte löften, är en skvallerbytta, är elak också ibland och är i en grym livskris som gör att jag ibland i stunder av manisk övertygelse tror att jag vet exakt allt om mänskor; vad de borde ha, vad de borde göra, jag tror att jag är nån upplyst livsfilosof/psykolog som har alla svar och nycklar om någon bara skulle idas fråga mig om nånting.
Egentligen är jag bara en patetisk typ som borde göra nåt konstruktivt istället för att konstant stampa på stället, skriva blogginlägg som jag hoppas att folk ska läsa och kommentera så jag kan få känna mig fantastisk, klok och så jäävla duktig, sån som jag vill känna mig.

Låt mig redogöra för ytterligare en grej jag skrev; att "alla har de förhållanden med karlar som är så uppåt väggarna att man blir alldeles paff av att bara höra en tredjedel." Mitt eget förhållande är inte det minsta bättre, själv är jag dessutom världens sämsta på att överhuvudtaget vara i ett förhållande och uppehålla det på rätt sätt osv, jag vill inte få det att låta om att jag är NÅGO bättre själv! Menade bara att deras förhållanden är mer annorlunda än mitt, fucked upp JAVISST, fullständigt, men mitt förhållande är också fucked up, fast på ett annat sätt.
Nu vet jag inte om det är nån idé att försöka måla över fan på väggen som jag tydligen redan har gjort, får nog bara be om ursäkt och tacka för igår; en sensationellt superbra Hesakväll igen. Hoho hoho. Jag är ibland en bitter jävla tråktyp som ibland bara spyr galla omkring mig för att se om nån reagerar, så är det. Förlåt. Jag ska vara tacksam för att jag ens har NÅGRA vänner.

Borgå!

Vilket utforskande av nattlivet på olika orter det har blivit på sistone! Ingen är mer uppspelt över det än jag.

Igår: Borgå. Jag har inte varit ute i Borgå på säkert tio år. Naturligtvis hade nattklubbar antingen stängt eller ändrat namn, men annars var det mesta lite sådär som det brukar vara. Jag känner mig alltid alldaglig i Borgå. Alla talar samma dialekt som jag, alla känns lite som ens inavlade bror eller syster.

Vi var först på pretto-Paahtimo, trängdes bland kulturnäsor & folk som ler ansträngt och drack lokalöl with a hint of perfume. Sen gick vi till junt-Barracuda där vi genast kände oss lite mer hemma: bland fyllon, glam och karaokemaskiner. Jag briljerade med Son of a Preacherman och skrek I will survive. I grannbordet hittade vi nya vänner. Vi satt på Barracuda ett par goda timmar & drack kossuvichy och diskuterade olika sorters fel man kan ha i huvudet. Vid bardisken hittade jag pappas enstöriga kusin. Sen gick vi vidare 20 meter till nya nattklubben Colors (gamla Gigglin Marlin) och min önskan gick i uppfyllelse; jag fick dansa till Gangnam Style på nattklubb. Det var precis lika awesome som jag hade föreställt mig det. Till sist kröntes hela upplevelsen av en UTSÖKT pitakebab från Pikapippuri. Brödet var rostat och gott, innehållet smakligt och balanserat. Det är inte ofta man får känna sig stolt över att komma från Borgå inte, men den här gången kan jag riktigt åka hem till Åbo med näsan i vädret.

Idag är jag så trött att det är svårt att formulera sig. Vi har varit hos kusiner och ätit oetiska saker & pratat om ipads. Jag fick ett par fluffiga tofflor som man blir bokstavligt rund under fötterna av att gå med. Kort sagt; jag är i alla fall superglad över att Borgå var så välkomnande och inte nån besvikelse.

God Jul bá

i'm a cute, cute armadillo that comes with the message of christmas peace

(All fell head over heels)

Ruta 23

"how do you manage to be that slim & good looking?"

"i'm homeless!

Vittu kun maailma ei loppunutkaan

Åh, jag måste bara berätta lite om borgåbussen. Det händer nästan alltid nånting i borgåbussen. Idag; öldrickande 30-årig gubbstrutt på bänken bakom mig (jag är ju faktiskt äldre, men vissa mänskor är gubbar eller tanter ändå fastän jag fortfarande är flicksnärta. Ni förstår). Utstötte såndäna stånkande ljud så man liksom visste att han suktade efter nåt slags sällskap, nån form av kommunikation. Så fick han en bänkkamrat.

- Täs mies? Mihin oot menoss?
- Sipoon.
- Miks Sipoon. Tuu Porvooseen.

Och sen visade sig bänkkamraten komma från Iran och diskussionen tog sig en annan vändning (och här måste jag påpeka; inte en rasistisk vändning alls till all tur, utan mer en sån där barnsligt intresserad ton.)

- Mistä olet kotoisin?
- Iranista.
- Mistä Iranista
- Islamabadista.
- Onks se lähellä pääkaupunkia?
- Ei ole, se on 400 kilometriä pääkaupungista.
- Mikä on Iranin pääkaupunki?
- Teheran
- Teheran joo. No onks Israelissa lunta?
- En tiedä onko Israelissa lunta.
- No onks siellä niinku talvea ja sillee pakkasta?
- No en tiedä ku en ole Israelista, olen Iranista.
- Niin no onks Iranissa lunta?
- On kyllä.
- Ai ihan tottako?

[sic!] om jag har klantat till finskan här.
...men i den stilen. Man bara loleti-lol inuti huvudet liksom. Och sen börja finnen förklara att världen ju skulle ha gått under igår, men att den sen inte gjorde det heller, att där var han kvar på bussen bara. Och då sa iraniern att "kanske den gjorde det, men vi bara inte vet om det."
Tystnad tystnad. Och man bara älskar att åka buss.

Sen när vi närmade oss Borgå och finnens slocknade kamrat som satt några bänkar bakom vaknade upp, kom de tillsammans fram till att deras muijor väntade på dem och att nån av muijorna till och med skulle komma efter dem till busstationen. Och som svårmodet sen kom krypande, och när de inte ville. Och att vittu kun en haluu mennä kotiin, siell on lapsia. Vittu mä vihaan tätä elämää ja blah blah, stackars karlar ja som hade planerat så fint att vara kännissä när världen går under men sen hamna man bara vara i fyllan nästa dag på borgåbussen. Elämä on niin vitun epäreilua.

Ruta 22

This is a mockery
..

But I have good self-esteem and don't care

..

Ok, then fuck it.

Folk som allt bara funkar för

Nu ska jag skriva nåt sånt här som... jag kom att tänka på när jag såg en statusuppdatering, nån hade klätt "sin första julgran". Att hur lyckas dom? Hur får dom allt att funka? Sen såg jag en annans Spotifyprofil som var full med listor som hade namn som "Chillout" eller "Party" och sånt här. Hur funkar det? Att man lyckas synkronisera sig själv med en sån där lista som nån annan har hittat på. Att chilloutmusik har den rätta inverkan på en, osv. Hur gör dom?
Idag skulle jag laga en japansk måltid, som jag hade sett ganska mycket fram emot att laga, eftersom receptet verkade vara barnsligt enkelt. Nåja, man ska inte ta sig vatten över huvudet. Man skulle ha kombu-alger till nån slags dashi-bas (?) som tillbehör. Det fanns inga kombu-alger i min lokala kinesiska butik, bara kinesiska alger, tänkte; det blir väl bra det med. Sen skulle man ha shiitakesvamp. Jag köpte 200 gram torkade skeetakesvampar.
Sen först när jag kom hem läste jag att man helst skulle ha svamparna och blötas upp över natten. Det blev snabblötning. Satt alldeles för mycket alger i min dashi-bas. De vecklade ut sig från bruna, torkade teliknande spröt, blev till gröna, slemmiga, fina saker. Skräckblandad förtjusning när jag såg ner i grytan. Sen smakade hela soppan ingenting så jag försökte i paniken tillsätta salt, vinäger, lök, nåt sånt. När min matgäst kom på besök höll han på att spy i farstun när de där algerna luktade så eländigt, skrek och beklagade sig ända tills jag började steka min teriyaki, så att nu matoset lite blandade upp sig.
Sen växte svamparna sig till tredubbel storlek, massor av svamp blev det, sega som skor var dom, som om dom sugit i sig av regnväder; fontän av surt och ingenting i munnen när man bet i en stackars shitaake (de som brukar vara så goda). Gav innanmätet till Mili SOM INTE VILLE HA DET, och den hunden äter annars allt.
Hädanefter tänker jag hålla mig till kinesisk eller koreansk matlagning.


Sen är jag också lite besviken ju. Eller jag ska ju ännu inte kasta handduken i sjön, men. Det verkar ju inte bli nån undergång. Fastän jorden står i linje med vintergatans mitt och det händer bara vart 26 000:de år och alltihopa. Fastän dom sa att mänsklighetens skapare kanske skulle komma tillbaka till jorden. Inte kom det nån. Här har jag suttit som ett fån och följt med världsnyheterna. Klockan i Mexico är nu lite över två på dan, så det hinner ju ännu hända fast va, men.. Det är så typiskt mänskligheten på nåt sätt; att ingenting nånsin händer. Att komma på datum och sen angsta över dom ett år i förväg, sen glömma bort dagen då den börjar närma sig och sen... så händer det ju ändå inte ett piss. Där sitter man sen dum i sina pyjamasbyxor och har en morgondag att ta itu med. Varför har jag inga psychovänner som sitter i nåt avlägset skjul och väntar på att ufona ska komma och rädda mänskligheten för att dom förlängesen har räknat ut att jorden kommer att klyvas itu som ett äpple senare idag?

Städat & ostädat

Jag tog faktiskt lite före- och efterbilder då jag städade för här än vecka sedan kanske (eller sju). Har i varje fall lyckats hålla det städigt sedan dess, känner mig övermänsklig och lyckad som människa.

Före:

Efter:
(och jag vet nog att det inte blev så jättestädigt ändå, men ÄNDÅ!)

Ruta 21

I'm going to watch The Bachelor, so it's best for you to go home now.

Ruta 20

"Every time when I see people jog in neon vests I think; is that person really so important that she/he doesn't deserve to die yet?"

"They're running to extend their lives, hybris is built in."

Ruta 19

"This is a manslaughter!"

..

"But I am stupid and completely harmless"

..

"Ok, fuck it."

Iakttagelser eller nåt sånt där (rubriktorka)

Idag ska årets sista universitetsprestation tas itu med; en tent i musikfilosofi.
Men det var inte det jag skulle skriva om; jag tycker att jag måste säga några ord om helgen/kvällen/natten i Vasa bara för rättvisans skull. För några veckor sen (eller när det ju var) skrev jag ju rätt långt om Helsingfors. Nu kommer jag irriterande nog att släppa en hel del linkar o namedroppar, så här kör vi: först var vi på Ritz och lyssnade på Jim Videgård, en artist som jag tycker att använder finlandssvenska på ett spjuveraktigt, skojigt, smart och nyskapande sätt - sånt där "man tänker efter, fast man borde tänka före" nu vet jag inte den exakta textraden där men ni fattar - tänka efter - ahaaa, tänka före. Liksom. Äh, jag ska inte svamla. Lyssna istället.
Jag hade på samma spelning nöjet att träffa hans flickvän Linnea, som jag har haft mycket kontakt med här på nätet men egentligen aldrig haft nån längre diskussion med. Och hennes blogg är nu bara fullspäckad med härligheter, foton och insikter, bland annat det här inlägget som handlade om femtonde december, som jag nu också ska skriva om. Det var så jäkla skoj att träffa henne! Och vi kom överens om att jag också nu ska börja skriva o rita/fota till hennes bloggasin Blemma. Jee!

Och ja, sen var det som ett sånt där energiskt rus i luften där i Vasa, det var väl glädjen över att träffa gamla vänner; Inkeri och sen Janika x 2, Sanna och ja; jag blir nu alltid jäkligt uppåt av att vara i Vasa för att jag inte bor där kanske, för att det är lite som att vara utomlands och man har känslan av att man kan göra vafan som helst. Men det som jag ville säga sådär i jämförelse med Hesa var den där känslan av att folk inte direkt dömer varandra. I Hesa är många vänner noga med att inte vara rasister för de har ju rest så fördärvat mycket och blivit kära i utlänningar en efter en, men de tycks inte förstå att klassrasism egentligen är precis lika illa. När det gäller en afrikan är det enligt dem okej att han är arbetslös och utslagen, för det är Finlands fel. Men när det gäller en finne är det genast annat ljud i skällan, då är det "hans eget fel". De lyckas liksom inte se att de själva i sin uppväxt, i sin uppfostran och i sin finlandssvenskhet har haft ett otroligt privilegium som har gjort dem till hipsters och samhällets framgångsrika.
I Vasa står en arbetslös och asgarvar med en framgångsrik grafiker, ingen frågar nåt krystat "vad gör du" eller nåt sånt där om det då inte är av genuint intresse; "vafan håller du på med?" när nån klänger upp på nåns axlar och vrålar på tyska. Och så har jag alltid den där känslan av att det händer grejer, även om det inte händer så mycket. Det är lite svårt att förklara. I Helsingfors förväntar man sig på något sätt att bli underhållen, i Vasa underhåller man själv.
Ok, jag är väl medveten om att det här är slumpmässiga iakttagelser bara, har att göra med hurdana mänskor jag känner och jag säger nu inte att "Hesa är såhär" och "Vasa är såhär", jag säger nu bara att såhär upplever jag Hesa och Vasa. Klart att Vasa har sina uppenbara nackdelar, men kanske det i sin tur gör till att mänskor som hamnar på sidan om bara blir mer och mer awesome.

Ruta 18

"Hello! What are you doing out this late?"

"I got an indoor-farting-prohibition"

(This one is hard to translate)

Ingenting är snyggt!

Om någon undrar, så är jag redan urtrött på vintern. Jag är trött på att vara så jävla fult klädd, att gå med kläder som aldrig sitter som de ska, med stoppabyxor och gamla kalsånger som hänger i grenen, mammas gamla stopparock, eller J:s mammas avlagda rock, eller rocken jag hittade vid grannarnas roskisar för två år sedan, eller de illa sittande frälsningsarméns lopptorgsrockar, eller rocken som är för kort och som gör att man får en iskall fläck av naken hud bakpå ryggen om man böjer sig. Eller mormors gamla vinterskor eller mammas gamla urfula läderstövlar, eller skorna som nu faller sönder och som jag hittade i grannarnas källarförråd, eller de urfula och praktiska Colorado-skorna som jag också köpte från Frälsningsarméns lopptorg, eller att gå omkring i de otaliga strumpbyxorna, de förbannade strumpbyxorna som antingen sticker eller spänner över magen och glider neråt medan man går omkring som en stoppad korv i sina alldeles för spända byxor som knappt går på för att de där satans strumpbyxorna tar så mycket plats under. Eller att gå med mössor som aldrig passar på en, med toppluvan för barn som J hittade på Hesburger, eller någon av de fula lopptorgsmössorna, eller den rutiga halsduken jag hittade upphängd på en kvist, eller ylle-underkjolen som nån hade glömt på Sibeliusmuseet och som jag brukar dra på mig som en kokong över mellangärdet för att det är så kallt att man bara har känslan att man vill krypa in i en kokong; ingenting är snyggt! Jag har en garderob som sträcker sig från slutet av april fram till november, men inte längre. Sen ser jag ut som en trebarnsmor som handlar på Citymarket och ser på x-factor. Så får det nu vara, för jag vägrar samtidigt att sätta pengar på något så eländigt som vintern.

Ruta 17

Ruta 16

"This is a robbery!"

..

"But I don't have my wallet with me."

..

"Ok, then fuck it."

Ruta 15

"Oh, look! Just a regular sandwich!"

- So natural!

- It is ok as it is

- All sandwiches should be like that

- So unaffected from society's ideals

- So beautiful...

- So simple!"

Ruta 14

"At the same time: HBL magazine's commentary field:

"My family has never done anything shameful"

..

"I have played with kitchen knives since childhood and there has never ever been any problems with that"

Ruta 13, Lucias ruta

"But under the mask I'm Buddha in a shopping cart. Take me, I'm dumb."

Citatet är stulet från Skunk i tiderna. Om ni minns Skunk. Där fanns en typ som kallade sig "The Artist" och som skrev jävligt bra poesi, tyckte jag.

Ruta 12

"Jingle Bells?"

"Please be quiet and let grandma listen to Slayer in peace"

Ruta 11

"Every time when someone walks with sticks (?), 150 little turtle eggs are crushed in Trinidad"

Sent på natten-blaj

Idag tänkte jag nåt sånt där att tänk hur trevligt det hade varit att lägga sig ner och läsa en bok och återuppta läsförmågan. Men så tänkte jag sen direkt på hur jag nästan genast skulle känna lockelsen att stiga upp och blogga om upplevelsen. Det är såhär som det inte får bli! Man måste ju tamejfan leva mer än man har behov av att blogga om att man lever. Ibland tror jag bara att jag är en enda formulering som jag formluerar själv. Man får närapå en utanför-kroppen-upplevelse. Ok, snäppet värre vore ju att twittra.

Ruta 10

"...and no carbohydrates after six PM."

"Take all the joy from my life, yes do it!!"

Mina danska favorituttryck

Jeg mangler penge
Jag saknar pengar. Men här måste man ju så klart tänka på mangeln.

Du skal bare bli ved
Du ska bara fortsätta. Och där ser man så klart hur nån bara blir till ved, en hög med ved.

Måske er det en moské
Kanske är det en moské, kanske inte.

Ruta 9

"But we're all beautiful in some way, my dear. Grandpa and I think you're really cute."

Städning i sju timmar

Jag måste bara berätta det här: jag har städat i över sju timmar. SJU! Det vill aldrig bli rent här, eller nån ordning på alla saker. Inte är det ännu klart, men nån gång måste man helt enkelt sluta.
Idag trodde jag att polisen skulle ta mig när jag var uppe och klättrade på ett sandberg. Men dom skulle bara pissa med sin schäfer. Som pissade, och pissade och pissade. Jag har aldrig sett en hund pissa så länge. Stackars polishund.

Rostbröd efter rostbröd

Jaha, hoho. Värst vad denna hade damer omkring sig liksom. Höhöhö. Först ska de sugas o sen torkas. Hehehe. Jag döööör.

Jag har "städlördag", dvs jag sitter inne med tänt ljus och äter rostbröd efter rostbröd. Lägenheten är KATASTROFAL, så till den grad att jag nästan borde ta före- och efter foton innan jag städar. För jag ska alltså städa. Det är bara så skönt att ta tid på sig, att inte börja direkt.
Jag var ute med hunden och så mitt i allt kom jag ihåg att jag hade jobb antingen den åttonde eller den nionde, och det riktigt högg till i bröstet, alltså fysiskt; när man minns nån sån där grej som man inser att man har glömt. Till all tur var det sen den nionde jag skulle jobba, i morgon, inte idag, så man kunde dra en lättnadens suck. Sånt idag.
Igår var jag på lite dåligt humör. Eller först var det roligt, men sen blev det mindre roligt när det igen blev så uppenbart att jag inte kommer iväg nånstans om helgerna när jag har en sån problematisk hund. Det hjälpte inte alls att jag läste en sån där FB-status där nån skrev att hen har "lite ångest över att inte göra nånting idag, men I MORGON är det en massa program." Ok, jag är väl medveten om att det är dom som är sjuka i huvudena, inte jag, när dom skriver sånt där, när dom känner press att göra saker om helgerna. Men ändå. Så tänkte jag att tänk på mig då, som sitter här med datorn och hunden hela helgen. Och inte har några symtom av ångest alls, tror jag. Eller så har jag. Kanske det är undertyckt. I alla fall blev jag jäkligt väl medveten om min situation när J ringde sent och i detalj berättade hurdan musik Absoluuttinen Nollapiste hade spelat och Tundramatics och vad det nu var, hur han ensam hade gått ut o dansa utan mig, för att jag är hemma i lököbyxorna med separationsangstiga hunden. Jag kände mig som en dödssjuk pensionär som man ringer till och berättar åt hur skoj det är att vara ute, så att famo ska få nåt roligt att tänka på också, liksom. Att "famo, här e jättefint. Dom har hängt upp girlander och grejer". Famo baa "jååjåå, ge mig knark".
Jag sa, att nån gång måste vi fixa fredagshundvakt, så att vi kan gå ut och ha skoj och sen fortsätta vara ihop, för det bara bäddas för problem när vi alltid är ute på skilda håll och sen refererar för varandra vad vi har varit med om, så att den andra kan fnysa och muttra av avundsjuka (ok, det är bara jag som fnyser och muttrar av avundsjuka). Men sånt här alltså. Tänk, inte visste jag för ett år sen att min livssituation skulle vara sån här idag. Inlåst med problemhund, ingen fest så långt ögat når, enstaka helger i Helsingfors då man "lämnat barnet över till föräldrarna", så känns det. Nä, jag måste göra något åt det här.
Men nu ska jag städa.

Supermario goes Africa

När mitt Logic-program ännu funkade så byggde jag ihop en sånhän störande liten elektronisk icke-låt:



För jo, det handlar bara om att BYGGA när det kommer till midi. Bygga, lägga till, lyssna, dra ut klossar, korta av klossar osv. Jag tycker det är SKITSKOJ! Typ det bästa jag vet efter att äta, knulla och knarka. Nej, jag skoja bara.

Egentligen skulle jag tycka att det skulle vara roligt att bygga en egotrippad tortyrkammare, dvs ett rum med bara min musik, mina bilder och typ min vedervärdiga matlagning. Alla skulle vara välkomna. Det skulle finnas spelregler, typ alla skulle uppmuntras till att hålla nån form av torrt föredrag eller inspirerande show, en i taget. Det är väl tysken i mig som önskar mera engagemang, mera program på såna där hemmafester, typ en spåhörna eller vad vet jag. Folk som gör saker, program bara.

Ruta 8

"So close, no matter how faaar.."

..

"Minor third, perfect fourth, major sixth, tritonus..."

Katt vs hund

Ni vet när man tänker på katt och hund, så är de ofta varandras motsatser. Jag har gjort små kategorier för vad som passar ihop med katt och vad som passar ihop med hund. Varför? Ja, se det vet jag inte. Men såhär ser det ut:

Katt:                                       Hund:      
Franska                                   Tyska
Vin                                          Öl
Champagne                             Skumvin
Formsydd jacka                       Flanellskjorta
Café                                         Pub
Allergi                                     Sockersjuka                                                  
Gratin au potiron                     Korvsås
Silverbestick                            Slev
Arkitektur                                Fotboll
Romantik                                 Funktionalism
Örtte                                        Kaffe
Buddhismen                            Lutherdomen
Länsstol                                   Soffa
Lusthus                                    Uthus
Silkesmask                               Metmask
Satin                                         Ylle
Olivolja                                    Smör
Permanentad                            Naturlockig
Orkidé                                      Maskros
Cigarett                                    Löstobak
Kokain                                     Marijuana
Symaskin                                 Vävstol
Hårtork                                    Ingen hårtork
Glas                                          Mugg
Färskpressad apelsinjuice         Eldorados apelsinjuice
Boracay                                   Alanya
Schack                                     Sänka skepp
Finmotorik                               Grovmotorik
Mercury                                   Evinrude

Ok, nu kom vi in på båtmotorer, då är det nog bäst att sluta.

Ruta sju

"So what do you think of this suggestion? Should we just demolish the whole building?"

..

"No problem, let's do it"

..

"In the whole picture; a good suggestion"

..

"Yesterday as my wife passed by it, she was almost robbed at knife point"

..

"That flea infested rat hole is nothing worth having around"

Ruta 6

"Yesterday when I walked past that derelict building, I was almost robbed at knife point"

..

"How do you mean almost?"

..

"Well, I didn't see anything, but the FEELING, you know"

Menade du: säveltäjiä keskiajalta nykyaikaan?

Googlar "naissäveltäjiä keskiajalta nykyaikaan".
Google baa, menade du: säveltäjiä keskiajalta nykyaikaan?

Ruta fem

"I know my self-discipline is perfect, so I don't have to test it like every day"

A seven year old parrot story

Tänkte att jag inte direkt skulle komma hit med nån emotionell svada över att jag nu har gett bort mina nymfkakaduor, men NU HAR JAG JU GJORT DET! Va fan har jag gjort?! Åkt till Pansio, träffat en dam med fem katter och två akvarier, två fåglar, en hund och en utslagen man som jag märkte att låg under filtar i soffan först efter flera minuter. Hur som helst, så pratade hon så passionerat om sina fåglar och sina planer, så jag helt enkelt inte kunde låta bli att bestämma mig för att ge mina fåglar åt henne, ja tamejfan, det var nog nästan så det gick till! Och rätt som det var så körde hon iväg med Fjutte och Nefi sådär bara, "tämä on onnen päivä" sa hon. I utbyte fick jag nån slags gammal växt som växer lite speciellt som en solfjäder och som får fantastiska blommor som blommar bara en dag. Apostlalilja, heter väl en sån blomma. Och sen kom storgråten. Att nu är gojorna borta 4-ever, nu är mitt längsta förhållande nånsin slut. Men samtidigt så säger ju resonen där bakom att det här var ett bra beslut.

En papegoja: katastrofalt.
Två papegojor: lite bättre.
Fyra papegojor: ETT JÄDRANS PAPEGOJLIV!!

Senare ringde tanten och berättade att mina och hennes fåglar kom bra överens. Jag försökte berätta om allt vad mina gojor har varit med om, översatte frenetiskt hök till haukka på Lexin medan jag försökte berätta om vilka olika djur som har försökt anfalla mina fåglar på Vessö. Det är roligt att prata finska när nervositeten släpper. Jag log genom hela samtalet.

Ruta 4

"But we're all good at something, dear. For instance, you are very good at Bejeweled"

Ruta tre

"So we get to stay here for a while longer?"

"Yes, it looks like that"

Sånt där som händer i Borgå/Helsingfors

Har tagit en svängom till Helsingfors/Borgå, hälsat på föräldrar, syskon, djur och gamla vänner. Allt är som det alltid har varit, förutom att jag hade morsans stopparock på mig. Vilket var en JÄDRANS tur för min egen var tunn och hade söndrig dragked [trasigt blixtlås] och knapp som fallit av. Så nu kan jag ärva mammas och slänga min egen.

Det var en lång lördag i Helsingfors. Jag var på mitt livs första brunch, tillsammans med bland annat ett spädbarn på 2 månader som också var på sitt livs första brunch, tala om att uppleva saker vid olika tidspunkter i livet. Vi bara satt och drack skumvin och hängde i en soffa i 10 timmar, det var helt sjukt. Alla var så trötta och så fulla av nån slags olust, folk började pika varandra som långstadie-elever. Jag följde mest med och lät kulturkrocken leva, så som jag brukar göra i Hesa, allting är så annorlunda ändå. Dessa mänskor är framgångsrika och planerar resor för att överleva vintern liksom. Som om det vore ens naturliga rätt att resa nånstans alltid. Jag tycker det är korkat, men samtidigt helt omöjligt att stoppa. Dom arbetar sig halvt fördärvade, alla är lite rubbade och ibland måste de helt enkelt resa bort och tafsa på främmande hud för att överleva. Alla har de förhållanden med karlar som är så uppåt väggarna att man blir alldeles paff av att bara höra en tredjedel. Men såhär lever dom. I ett skede blev jag så full att jag gick och stirrade på mig själv i vessaspegeln, konstaterade att jag var ett fyllo och dessutom jävligt självcentrerad. Men jag återhämtade mig.
Vi gick till Musta Kissa och till Pacifico. Vi träffade ett par som var så konstlade att jag var tvungen att glo på dom hela tiden. De var som robotar som frågade varandra vilken pizza de ville ha, men sen hände nåt oförklarligt och den andra svarade: "ge mig inte den där blicken nu igen." Att se på dom var som att se på riktigt dålig teve.

Hemma i Borgå var allt precis som alltid, så klart. Fullbelamrat, luktande kylskåp, ingen hemma, halvfärdigt gräddad lasagne med palsternack, kyla längs med golvet, tystnad och tre tickande klockor. Jag har läst gamla dagböcker och konstaterat att jag alltid har varit precis likadan; självdestruktiv, trånande efter folk och ibland riktigt rejält dum i huvudet också. Skulle så gärna villa ändra på mig, behålla klarsyntheten men få en förmåga att verkligen kunna bryta upp med grejer som man borde bryta upp med. När jag läser gamla dagböcker så inser jag att jag alltid har uttryckt mig vagt för att slippa vara ärlig, till exempel. Jag blir så förbannad när jag läser såndäna saker, hur jag skrev "jag saknar dig lite" åt folk jag gillade, istället för att skriva: "JAG TÄNKER PÅ DIG VARJE FUCKING MINUT OCH SKRIVER FEMTON FORMULERINGAR OM PÅ VILKA OLIKA SÄTT JAG SKULLE VILLA KRAMA DIG PÅ I MIN SKRIVBOK VAR TJUGONDE MINUT". Men nä; fånig, fåordig, muka-självständig, krystad och oärlig skulle jag vara. Inte konstigt att det gick som det gick; att jag aldrig har vågat ett piss i hela mitt liv, bara velat runt och hoppats på att andra ska rulla ut röda mattan framför mig.

Jo, det är med en lite bitter smak på tungan som jag avslutar den här söndagskvällen. Ska tillbaka mot Åbo, tillbaka mot bekanta och halvfärdiga saker, mot problem och skojigheter.

Ruta två

"How do you mean "make a new calendar"?

"Well, they found an even older Maya calendar that doesn't predict the end of the world yet."

Ruta ett

"So there won't be any apocalypse this year anyway?"
"No, they made a new calendar."