Nu måste jag skriva igen; ett snabbt inlägg bara. Jag satte en av de där "proffsigt looking" bilderna som profilbild åt mig på FB, och svadan av "likes" har varit konstant, nu uppe i 20 stycken. Kommentarerna: "Wow!" "Bjuutiful". Nu vill jag inte skriva om hur jävla populär och häftig, älskvärd typ jag är, utan hur folk älskar normalitet, professionalitet och när nån ger en "snygg och vacker bild av sig själv". Because we love beauty and normality in this society.
Nån visar sig från sin bästa sida: We liiike, oh adoorable, you so beauuutiful, it's fäntäästic
Nån visar sig från en inte så smickrande sida: .........[tystnad]........
 |
Om jag skulle vara tvungen att välja estetisk utgångspunkt
inför ett fotouppdrag, så DET HÄR skulle jag välja!
Utbränt, billigt, brunt, överdrivet blixtigt,
pompöst, komiskt, allvarligt. |
Tänk er att nån sätter upp en bild tagen med mobil. Så sätter nån upp en bild av
exakt samma motiv, tagen med en Canon 1000D och photoshoppad så att färgerna är intensiva. Gissa vilken som får lovorden? Nå, det var ju inte så svårt att gissa. Jag tycker bara det är så märkligt inom konst idag, att inte tanken tycks räknas, utan utformningen och ju dyrare och mer professionell den ser ut. Samma vara, samma intention kan komma i olika paket, men det är alltid,
alltid omslaget som räknas. Är det reklambranschen som har influerat här? Kanhända. Är bara så trött på att allt det här polerade, skarpa, flashiga alltid ska ha förtur i vårt samhälle; att det är pengarna som ska synas och ju mer pengar som syns, desto mer likar vi. Vill man jobba som fotograf så får man fan lära sig att photoshoppa bilder
exakt efter samma schema som alla andra toppfotografer just nu photoshoppar sina bilder, alternativt hitta på nån egen ny grej och slå igenom hårt. Jag har ingen lust med nåndera. Jag tänker fortsätta tycka om suddiga, taffligt tagna fotografier som man knappt kan se motivet på, som är spännande på sitt eget sätt, som åtminstone inte uppenbart apar nån annans estetik.
No comments:
Post a Comment