Jag var ute i kanske tie minuter och tog den här bilden, grannarna har varit påhittiga, hehe. Nå väl, när jag kom hem tillbaka och öppnade trappdörren hörde jag så klart det hysteriska gnäll som hunden min ställer till med så fort man lämnar den ensam i mer än 5 minuter. Jag såg bara svart framför ögonen, det "bara brast inom mig" som man säger, jag gick in, såg inte ens på hunden, bara sa "jaha, här är du och förstör mitt liv", röt till bestämt ett par gånger att nu får det vara nog med det här ylandet och fånigheterna, att nu orkar jag inte mera. Och hunden gick till sin plats med svansen mellan benen (inte nåt vettigt sätt att reagera säkert, I know, men det finns en gräns också för hur korrekt man kan och orkar vara vid hunduppfostring). Sen slet jag bort strömkabeln från datorn, drog ner värmen på min puttrande ris- och linskastrull, gick ut och satte mig med datorn i iskalla trappuppgången och satt där och tänkte att såhär är det nu; livet med en separationsangstig hund. Där satt jag sen i kanske tie minuter igen, och inte ett ljud hördes uppifrån lägenheten. När jag kom in satt hund-attan snällt och ljudlöst på sin plats, fick ett kex som tack för samarbetsförmågan.
Kanske att, kanske inte. Man får se.
No comments:
Post a Comment