En stilla hyllning till dom där mupparna som lever anonymliv på FB och sen dyker upp som gubben i lådan varje gång dom har fått barn: "Visar sig att Pelle föddes på samma dag som Madonna, Monet, Steven Tyler och McGyver". Och sen kommentarerna:
"Stort grattis! Inte illa pinkat!"
"Kan ni inte döpa honom till Pelle McGyver, det vore så coolt."
"Bra snickrat, gamle vän".
Jag bá i mitt stilla sinne: Man snickrar inte, man knullar. Man pinkar inte, man knullar. Man knullar utan skydd, det kommer ett barn. Ett mirakel? Något att gratta?
Verkligen inte.
2 comments:
jag träffade en gammal vän(inna) för några dar sen, vi åt lunch och plötsligt slapp det ur henne att hon är gravid. it's only that jag hatar hennes pojkvän och tycker hon borde ha lämnat honom för länge sen (vilket hon gjorde emellanåt men sen ramla hon tillbaka, och vilket jag inte ha gjort nån hemlighet av) och tror att han - precis som så många andra - kommer att bli en skitdålig far. men vad kunde jag, jag gratulera men mötte hennes blick just som jag sagt ordet och såg att hon visste vad jag tänkte. men hon visste lika väl som jag att "det är det största som kan hända i en kvinnas liv" och att jag inte kunde göra annat än att spela glad för hennes skull. jag betedde mig som ett svin mot alla andra mänskor runt omkring mig resten av dan.
Ah jo, vet precis den där känslan. Graviditet är liksom så avgörande, så slutgiltigt, så det är omoraliskt att som vän och utomstående kommentera nåns partner om en redan är gravid. Man ska liksom inte komma och hota den stundande kärnfamiljen, för bövelen! Sen när dom några år senare söker ens kontakt efter kraschat förhållande, då ska man minsann nog finnas där och hålla med om att partnern var en skitstövel. (OK, det där var cyniskt.)
Men det verkar som att många i en viss ålder bara tänker att "det får duga", tar och gör sig gravida med den partner som nu råkar finnas där för när ska dom annars hinna reproducera? Och ja, graviditet gör ju kvinnor helt hejkuckuga, helt prilliga av hormoner och ansvarsglädje - jag kan mycket väl förstå att det är det största som händer en i livet (no shit; där har man ju sen underhållning för resten av livet) och vet du, jag unnar dom det! Det är väl urfint och supervanligt, förväntat och dötråkigt, spyr lite i ett hörn nu av uttråkan.
Post a Comment