Post traumatic travel syndrome 2: Casa Guatemala

Det här blir nu ett tillägg till föregående inlägg, något som jag egentligen skulle skriva i kommentarfältet men som jag sen insåg att skulle bli så pass långt att det förtjänade ett eget inlägg.

Det var det här med att välfärdsturister (eller vad man nu ska kalla oss) ofta betalar för att åka nånstans där man får leva primitivt och på nåt sätt uppleva något som gör att man förväntar sig komma i bättre kontakt med sig själv. Är det här inte en typiskt kapitalistisk företeelse, dvs tanken på att man betalar och får en erfarenhet, får en upplevelse som förhoppningsvis bidrar till att man kommer tillbaka som en bättre människa? I det här fallet är det ju inte något konkret man betalar för, ingen lyx och överflöd, så det är lätt att lura sig att man så att säga bara betalar för en god sak. Men egentligen betalar man ju bara för en idé, till en organisation som har hittat på ett koncept för folk som bara tycker sig ha råd med det?

Jag föll 2008 i samma fälla då jag åkte som volontär till Guatemala. Det var resultatet av en av dom här idéerna jag fick, att man kunde kombinera intresset för världen med att lära sig språk och samtidigt bidra till att hjälpa nån lokalbefolkning nånstans. Jag betalade ungefär 150 € för att leva i ett hus där fladdermöss föll ner i ansiktet på en om nätterna, råttorna åt upp ens ketchup och så vidare; det var primitivt, men helt uthärdligt. Barnhemmet leddes av en guatemalansk dam som var så skönhetsopererad att läpparna såg ut som en ankmun, så det var ju direkt inget tal om vart de där 150 eurosarna tog vägen. Själva barnhemmet var i princip självförsörjande; några lokala arbetskarlar och -kvinnor skötte omgivande åkrar, matsal och djurgårdar. Det var fattigt; mest ris och bönor och the occational chicken slaughter. Då var barnen med och plockade fjädrar från hönorna.

Det mest oroväckande med det här stället, var att det nästan uteslutande var volontärer som skötte barnen och skolan, som både fanns där för omgivande byar och barnen på barnhemmet. Det var alltså en skola med lärare som ofta kunde spanska bara behjälpligt, som ofta byttes ut av någon annan, som helt enkelt inte hade någon kontinuitet och absolut ingen som helst kvalitetskontroll. Jag hamnade först vara jumppalärare (!) och sen lärare i arts and crafts, och det kan jag bara säga, att det var där som jag bestämde mig för att aldrig nånsin mera vara lärare eller helst någon form av ledande person överhuvudtaget.
Det var helt uppenbart att stället fanns för att vi västerlänningar skulle kunna åka någonstans där vi på ett enkelt sätt och för en billig slant skulle få kontakt med en främmande kultur, skulle få erfarenheter för livet och skulle kunna umgås, festa med och träffa andra volontärer. Barnens framtid och generella välmående var sekundärt. Ibland råkade det komma någon läkare (några dokument kollades mig veterligen aldrig) som uppdaterade sjukstugan och hälsokontrollerade barnen.
Några månader efter att jag hade åkt hem kom det också fram att en av volontärerna hade varit en efterlyst pedofil från Spanien. På något sätt hade han alltså lyckats ta sig från Spanien och levde sedan gott tillsammans med barnhemsbarnen, tills någon av volontärerna hade känt igen honom och kontaktat polisen.
Det var alltså mycket som var på tok med Casa Guatemala. Det vidrigaste var nog den där bossens vädjande om hjälp och stöd från västvärlden, "Our children need your help! Please support Casa Guatemala's future fund!" medan hon själv helt isolerad från själva barnhemmet satt nån annanstans och styrde och ställde & sannolikt använde upp största delen av alla pengar som kom in medan hennes anställda levde med lönen: mat och tak över huvudet. Jag tyckte alltid att det var konstigt att det fanns en jämn ström av volontärer som många av dem också hämtade med sig ytterligare stödpengar hemifrån, men att barnhemmet konstant ropade på hjälp, verkade bli bara fattigare.
Sen tyckte jag också att det var ganska märkvärdigt att ingen av volontärerna ifrågasatte den här verksamheten, inklusive jag själv. När jag kom hem förträngde jag först den här upplevelsen i säkert ett år, sedan först vågade jag börja fundera på den lite mer ingående. Man är på något sätt så inställd på att ha det bra och att skuffa undan allt som är dåligt när man åker som volontär, så man inte fokuserar på felaktigheter på samma sätt som här hemma. (Här kan man läsa en normal och harmlös blogg av en som troligtvis hade en bra vistelse på Casa Guatemala).

Nu vill jag absolut inte svartmåla ALL volontärverksamhet, vill nu bara föra fram ett skräckexempel på hur det kan gå när ledarskapet inte fungerar. Det finns säkerligen ypperliga volontärverksamheter som på ett klokt sätt förmedlar kontakt mellan "oss och dem".
Men how about att utbilda lokala lärare istället för att skicka amerikanska och europeiska äventyrslystna ungdomar för att ansvara för lokala guatemalanska barns generella skolkunskaper?
How about att sätta pengarna på just guatemalanska barns utbildning istället för att blanda sig i, sätta sin egen upplevelse i fokus?

Blahi blaha, en lustig detalj från idag: jag har fått reseripuli! Det är helt sjukt. Var ute med hunden och fick dubbelvikt återvända hem, slänga jackan, mössan och nycklarna i hallen, rusa till toaletten precis som när man är utomlands. Antingen har jag en grym inlevelseförmåga eller så har jag nog bara råkat bli sjuk i magen just idag när jag konstant har tänkt på Kina, Ryssland, Afrika och Guatemala. Jag är nog bara sjuk i magen.