En kaveri ska åka till Kina via den transsibiriska järnvägen. Hon frågade efter råd och tips på vägen, och eftersom jag hör till dom som har åkt den vägen år 2006, fann jag mig plötsligt skrivande säkert 2 A4:ror om resan och olika ställen, vad jag visste och vad jag tycker att man bör göra. Plötsligt var jag där igen, i den där rese-uppspeldheten, lät mig minnas hur det var, lät mig återuppleva. Fick hjärtklappning och kände mig som om jag hade varit och rotat i förbjudna dokument.
Under senare år har jag tagit avstånd till allt var resande heter, då jag plötsligt fick en äcklig medvetenhet om vilka det är som reser och att det oftast är bara rikemansbarn, europeer, kanadensare, australiensare och amerikaner som överhuvudtaget sysslar med resor för nöjes skull, turistande och sollapande, i bästa fall nåt deltagande i nåt projekt som gynnar ursprungsbefolkningen på olika ställen.
Jag har nu på sistone insett hur mycket de där resorna gjorde med mig, hur mycket undertryckt där finns kvar och som jag borde bearbeta, speciellt den där känslan av att man inte borde vara där, att man är på fel ställe, att man borde hem och göra något för sitt eget kvarter.
Det som alltså mest slog mig medan jag reste mycket då i tiden, var hur litet världens befolkning i allmänhet reser, eftersom de naturligtvis inte har möjlighet till det; hur ensam man är som vit europe, hur historien har fuckat upp allt möjligt, hur man aldrig nånsin kan känna sig hemma nånstans, allra minst på nån alldeles överdrivet förbannat fantastiskt adorably vacker naturplats; man hör inte hemma. Känslan av att man egentligen inte borde vara där. Bysbefolkning som med en underlig tyst blick av både nyfikenhet och ett slags likgiltigt förakt betraktar en där man kommer trampandes med sin satans västerländska utrustning; stor ryggsäck, fula byxor med insydda fickor för pengar som man kan gömma undan så att eventuella rånare inte ska hitta dom; alltid så jävla väl förberedd, alltid så jävla påläst och beredd på vad för galenskaper som helst, likgiltig man själv snart också då allting konstant är annorlunda, tokigt och uppseendeväckande - man hinner själv inte bearbeta alla intryck och man får heller inte visa någon upprymdhet eftersom man då direkt lockar till sig typer som man inte önskar ha omkring sig.
Jag kan inte beskriva den övergripande känsla av tomhet som drabbar en nånstans i nån avlägsen by i låt oss säga Nigeria, när man upptäcker några andra vita och genast hälsar på dom, lika sönderbrända är dom som en själv, lika mån om att verka beresta och självsäkra, "inte alls i panik", inte alls slagen av allt som är annorlunda - när man upprepar det där ständiga, meningslösa mantrat; "so where are you traveling?" - som om det enda man var intresserad av när man är ute på en främmande kontinent, var att höra vilka rutter de andra vita har åkt. När man på riktigt fattar att man är i minoritet och att det är ens egen vita ras som har sysslat med hemska saker på den här kontinenten, som har försört allt, och när man inser att man fortfarande, bland alla mänskor, tillsammans med de andra vita turisterna är de mest onödiga mänskor som finns just då i den byn. Och när ortsbefolkningen trots det är trevliga, rutinmässigt tillmötesgående, välkomnande, men samtidigt så ansträngande närgångna, när man inte orkar hälsa femte gången på en timme på nån karl som vill introducera sig och byta adresser, när de går och drömmer om att få komma till Europa eller Amerika för att de på riktigt tror att gatorna där är av guld och att vem som helst som får lov att bo där blir rik och successful direkt. När det inte går att förklara för dem att det inte funkar på det viset. Medvetenheten om hur mycket som är fucked up i Europa, samt hur mycket som är fucked up i Afrika, fast på ett helt annat sätt. Och när man sen blir allt mer passivt aggressiv, när man inte orkar, när man mer och mer börjar längta hem och längta efter att gå i supermarkets och handla utan att byta ett enda ord med någon - när man inser att det är tystnaden och icke-kommunikationen som är det normala för en.
När man liksom inser att hur det än är, så är det fel. Man kan inte vara i Afrika, för där hör man inte hemma, och man trivs inte i Finland för man vet att det finns något sånt som Afrika.
Det var dagens ordripuli.
15 comments:
Intressant läsning men håller inte helt och håller med.
OK, visst är det ofta vita "back-packers" man ser runt om världen, men resande finns ju även i en så mkt större bredd än endast back-packande (vilke för sig inte behöver vara ngt dåligt). Resande är inte bara vita back-packers eller svin rika business gubbar.
I Kina slogs jag av att storstäderna var fyllda av kinesiska turister som kommit från andra sidan kina för att se Shanghai eller Peking. Som turister. De hade rest i flera dagar i släkt eller vän-grupper. De var fyllda av iver och glädje. De hade planerat, sparat och upplevt ivern för, under och säkerligen även efter resan. Precis som vi, dedär vita runt om i världen.
Eftersom jag nu befunnit mig i Afrika i ett par år så måst jag kommentera detta. Jo visst, så reser de flesta (största delen) inte för nöje men det gör inte de fattiga i europa heller. Alla mina afrikanska kolleger, alla, reser under sina semestrar. Både inom landet, till grannländer eller till europa. De reser för att hälsa på vänner, släktingar och för att turista, precis som vi, de vita.
Jag tycker det är knepigt att måla upp den där väggen: härliga färgfyllda afrika, men ack så fattigt och ack va synd de är om de alla och uj vad vi, som vita, är äckliga som är där och reser. Det tycker jag också är vridet. Många afrikaner som jag talat med angående resor i afrika som vit tycker det är fint att man kommit, för många förstår inte varför man kommit, för i europa skrivs det ju bara om afrikas misär och fattigdom, sällan om kultur, natur, etnicitet och all dess mångfald, och tycker det är bra att man kommit för att kunna sedan dela med sig till familj och vänner. Säg nu sen vad som är bra eller inte bra, rätt eller fel.
Resor kan göras på så många olika sätt och Afrika (så som alla andra kontineter) kan upplevas på så många olika sätt. Du har rätt i att de flesta drömmer om Europa (åtminstone i alla de 8 afrikanska länderna jag varit i) och som du sa tror att man både går och äter guld. De blir ju dock inte bättre att de som kommit till europa smyger till stora hus/bilar och tar bilder på sig själva framför dessa och skickar foton hem med texten "my crib". Drömmer lever vidare via de som åkt och "lyckats". Afrikanerna i Europa (de jag känner) medger att de aldrig sku kunna skriva hem och säga att det är skitjobbigt, eländigt och jag jobbar egentligen som diskare. Så drömmern lever vidare. Visst är det knepigt. Men detta skall nödvändigtvis inte blandas med resande.
Visst finns det många sorters resande som jag på inga vis finner attraktiv, fint eller intressant, bara eländigt. Träffade många unga europeer i Sydafrika som kom via "volontourism" firmor dvs jobb nånstan på ett barn hem i 2-3 veckor så att de hade fin självkänsla att de hjälpt de stackars afrikanska HIV barnen och sedan reste de 3-4 veckor för de måste ju få slappna av efter att ha sett det eländiga. Uj fan alltså! Vidigt.
Nåja, min point var att det finns oxo andra än västerklänningar som reser, badar, festar och bara fjantar sig på semestrarna :)
Och sorry att det blev lite långt.
Sitter bara och nickar när jag läser din text. Jag hade en liknande känsla när jag reste i Indien. Den resan fick mig att bestämma mig för att sluta vara nån sorts backpacker. Och att sluta flyga (det går sådär, vad kan man annat i den här världen där lediga dagar sällan är fler än två och de älskade människorna envisas med att flytta flyglångt bort). Hela resehetsen tar snabbt kål på vårt klot. Jag tänker bara på alla finska och svenska bloggare som skriver massvis med inlägg om thailandsresorna, där de beklagar hur tungt det är att flyga så långt med så små barn. Nå men gör det inte då. Vi reste aldrig utomlands när jag var barn och det gick hur bra som helst.
Jag rese-angstande en del också när jag befann mig i en kristen kommunitet i Frankrike (Taizé) dit tusentals unga vuxna vallfärdar. Det finns så mycket gott på den platsen, men vad är egentligen poängen med att alla dessa unga människor flyger långa vägar för att komma dit och leva enkelhetsliv i några veckor? Bröderna som bor där reser också själva runt över hela världen för att hjälpa människor, och jag ifrågasatte det mycket när jag var där. Men i Taizé fick jag också en modell för det enda sättet på vilket jag själv längre vill resa: genomtänkt och ödmjukt. Det goda med att resa är att möta andra kulturer och lära sig att respektera människor som är annorlunda än en själv. Det är en viktig del i att skapa en hållbar världsfred: att kunna respektera olika kulturer. Så nu vill jag bara göra sådana resor som gör mig till en bättre människa, och då kan det faktiskt räcka med att ta lokalbussen till förorten och äta på nåt kebabställe. Eller cykla till asienbutiken och lära sig att det tydligen finns många olika sorters soja-såser, hela hyllängder. Jag är också ett stort fan av staycation, att semestra på sin hemort. Långt inlägg här med, men det här verkar vara något som många går och tänker på. (Eller några som tänker, men massor.)
Hej! Jag menar just också, att det finns en skillnad mellan backpackers och lokala turister, eftersom folk i hela världen verkar semestra eller resa i det egna landet och till grannländer, medan backpackers sen kommer uteslutande från "den vita världen" och för att de har råd; det handlar om "äventyrsturism" (jag var ju själv en sån), man är ute efter att uppleva och det behöver ju nödvändigtvis inte vara negativt - tvärsom det kan vara berikande om man klarar av att bara njuta. Jag kände mig nu mest kluven, menar inte att alla skulle behöva dela min upplevelse. Och det skrivs så mycket om hur fantastiskt det är att resa "off the beaten track", men sällan om hur malplacerad man kan känna sig.
Liisa, jo! Kan så hålla med om det där, att vad är poängen i att vita, välbärgade mänskor åker nånstans och betalar för att leva primitivt ett par veckor?! Jag vill också nuförtiden endast resa så att det känns ödmjukt, så att det har nån point. Och jag turistar en massa i Asien-butiken!
Sen kan jag ju tillägga det, att jag reste med en ex som var extremt "självbejakande", fixade allt och pratade en massa själv, skuffade mig helt åt sidan, så jag släntrade liksom efter och hade tid att få en massa negativa tankar i huvudet. Jag är helt säker på att mitt ressällskap har påverkat hela min upplevelse genomgående. Till exempel pratade vi aldrig om nåt sånt här, vi (han) bara planerade rutter och så trallade vi vidare.
Jag har också på senaste tiden kännt mig lite kluven inför alla Tahiland-uppdateringar. Jag kan delvis känna igen något i utanförskaper och den malplacerade känslan som du beskriver, men å andra sida... å andra sidan så är man ju det. Man hör inte hemma där. Du har iofs rätt i att det, att man är en sorts inkräktare, inte är nåt man gärna talar om. Men jag tror inte att jag kan hålla med om att det räcker att besöka den lokala kinafoodaffären för att ge det som en resa verkligen ger. Dvs. det som Liisa talade om att möta andra kulturer och förstå sin omvärld på ett helt annat sätt. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med den här kommentaren... Intressant inlägg ivf. Nu ska jag läsa ditt nästa inlägg ovan.
Jo, ännu en kommentar om volontourism. Nu måste jag medge att jag inte är speciellt insatt, men om vi nu ska försöka utröna vettiga sätt att resa så undrar jag om inte all-inklusiv turister är mer förkastliga än volontouristerna? (inte för att man måste rangordna) Volontärerna gör ju i alla fall någon nytta, för att se det från ett ytterst lutheranskt synsätt. Hmm. Det finns förstås en risk för att det lite snedvridet. Snälla, vita hjälper fattiga, svarta stackare. :/ Men blir det så?
Tack för kommentaren, ja inte vet man alltid helt vad man vill säga, därför får man prova säga nånting, o så ser man vad det blir ;). Jo, det är ju sant som du säger; man är annorlunda, man är utanför. Man behöver ju inte nödvändigtvis alltid söka efter att inkluderas överallt när man reser, man kan bra iaktta, vara turist och en främling. Det är ju det naturliga!
Men grejen med backpackers är att de ofta predikar sånt där som att "we are all humans" och alla likadana, de utnyttjar såndäna klichéuttryck för att ha en orsak att i princip äga hela världen och få lov att känna sig hemma överallt, medan de helt på något sätt förbiser sitt eget privilegium, att de pga ras, pengar och klass-överlägsenhet har möjligheten att åka jorden runt och muka vara hemma överallt, göra vilken liten beach-plätt till sin egen.
Jo, men volontärernas nytta måste också kontrolleras, så det inte går just som där på barnhemmet i Guatemala. Ja, jag vet inte heller om man nu ids ge sig in på att rangordna olika slags turister efter hurdan nytta eller skada de gör, men det om det där med att snälla vita som hjälper fattiga stackare kan jag bara säga att UTBILDNING! Skicka utbildade mänskor dit där det behövs mer utbildning, sprid kunskap, kom inte med västerländska företag och ta över (så som Kina håller på i stora delar av Afrika nu), låt ekonomin börja bygga upp sig själv istället för att suga ut och pumpa in pengar på fel ställen.
Ok, det här är jag inte så insatt i att jag skulle börja säga så mycket mera. Det finns en bra dokumentär om kinesiska företag som åker till Zambia, men nu har jag glömt vad den heter.
Ok, "västerländksa företag" o "Kina", där for det lite fel kanske, öu gaad.
Ah, precis! Just det där att man som vit, priviligerad backpacker eller vanlig turist kan känna sig hemma (ta för sig) var som helst i världen irriterar mig. Ibland har vi som turister/backpackera/äventyrare/upptäckare inte rätt att ta för oss. Speciellt inte utan att fråga. Speciellt inte utan att fundera på hur och varför vi är där (exempelvis spelar hudfärg, klass ect. in).
Ja usch, barnhemmet i Guatemala var ju verkligen en horrorhistoria. Du har så rätt i det där med utbildning. Den måste finnas där eller volonteras dit. Bort med profithungriga företag. Lätt som en plätt. Eh. :/
Hej ännu, vad jag menade med volontourism är att det faktiskt finns firmor som säljer det som koncept. Jag menar inte att det är dåligt att jobba som volontär, speciellt längre tider. Sen var guatemala exemplet faktiskt frukstanvärt. Men det som jag upplevde var grupp resor volontärarbeta 3 veckor och resa 4 veckor, allt i en grupp. Och då jobba i barnhem i 3 veckor kan jag inte se som speciellt positivit. Hur är det för barnen när det ändras personal var tredje vecka. Tycker att arbete med barn borde vara lite längre.. sen om man arbetar på en farm så ok om det är för 3 veckor, men med barn tycker inte jag att det är OK. Dessutom träffade jag många som inte alls kunde hanterade det utan grät dagarna i ändå i barnhemmet för de var så chockade men säger sen rakt ut att aaah, det var så skönt att komma till stranden, bort från de fattiga, för det är så jobbigt med HIV och allt det där.... Super kiva för barnen som försöker överleva allt jävla skit. Det var min upplevelse om volontourism och det var inte ngt fint alls.
Huj, var nånstans var du måntro? Jo, det är för jävligt när volontärer blir sentimentala (i fyllan) o börjar gråta och dilla om hur hemskt allt e där, tur att man kan fara hem, etc.
På Casa Guatemala skulle man vara minst 3 månader om jag minns rätt. Tycker nu ändå att tre månader hit o dit med olika personer under ett barns uppväxt, e lite dåligt.
Absolut, redan 3 månader är kort för att jobba med barn utan skolning/erfarenhet eller dylikt. Jag såg detta fenomen i Syadrika, Lesotho och Swasiland. Ush. Skickade en link på en sådan firma på guatemala inlägget.
Marina
Anonym: Åh, paketresor ordnade av firmor. Nej det låter ju inte så vettigt.
Jo precis, paketresor charter-volontär arbete. Låter helt knäppt men jätte populärt.
Post a Comment