Jag har gått upp litet grand i vinter. Har inte koll på nån vikt eller så eftersom jag är underbart befriad från allt vad vågar och muskelmätningar heter. Märker bara att jag har en bullmage som hänger över byxlinningen när jag sitter. Och alla byxor börjar kännas en storlek för små.
Tänkte att det är bra att gå upp lite, så har man lite att göra till våren, så springer man inte i onödan liksom. Så har man nåt att följa med, en bullig mage som kanske förvandlas till en tvättbräda (you wish!).
Sen läste jag nån sån där "Kesäkunto 2013"-status av nån som hade suttit på motionscykeln i 1,5 timme två dagar i sträck. Och jag kände riktigt hur avsmaken steg i munnen, hur illa jag tyckte om att läsa det där. Jag hyser nåt slags spontant agg mot folk som är överdrivet måna om sitt eget utseende. Jag kan inte riktigt ta en supertränad människa på allvar; misstänker alltid att det ligger undertryckta problem bakom den perfekta kroppshyddan, att där finns traumor och elände som personen försöker dölja genom att visa upp ett perfekt yttre skal. Jag börjar nästan alltid retas med supertränade människor. Jag vill att det ska hoppa ut en grön liten fet groda ur naveln på dem, en missnöjd liten groda som kväker ut sin avsky.
När jag var yngre var det viktigt för mig att ha en någorlunda bra och tränad kropp, men numer märker jag hur jag mer och mer bara skiter i det, hur bullmagen inte bekymrar mig det minsta, tvärtom; den visar att jag har ett liv (dvs sitter hemma i soffan och spelar dataspel och slukar chokoplattor). Varför skulle man gå emot sina egna ideal; jag tycker spontant mer om lite småfeta eller mulliga typer med lite krumbukter här och där, än jag tycker om stela, smala, vältränade människor. Så varför skulle jag själv placera mig i den grupp mänskor som jag spontant inte faller för?
Äh, bring on the cookies.
8 comments:
Ligger något i det där. Min syrra sa en gång att hon alltid trott att smala mänskor är smala av sig själva, men att hon kommit fram till att de är smala för att de hela tiden håller koll på vikten. Och hela tiden är lite missnöjda. Sen när de blir gravida släpper de plötsligt loss och unnar sig det ena och det andra. Och undrar hur det kom sig att de gick upp 20 kg.
haha, bra skrivet. min spontana reaktion (jag säger int att den är bra, men reaktion är det) är att vältränade folk ser lite elaka ut - jag blir lite rädd för dem.
Diktaren: nog finns det ju dom som är effortlessly thin också! Som har ett normalt förhållande till mat, äter när de är hungriga, äter bara två rader av chokoplattan, är aktiva o rör på sig - håller normalvikt.
Lindman, oh yes. Kan ju bero på att muskelmassa hör ihop med testosteronproduktion på nåt sätt och testosteron gör väl en aggressiv? Nu ska jag inte tala i nattmössan.
Ajj den här formuleringen var skön: "Jag vill att det ska hoppa ut en grön liten fet groda ur naveln på dem, en missnöjd liten groda som kväker ut sin avsky." Jo, man blir ju lite manad att retas med "perfekta" människor, smal är jag ju själv av nån anledning fast jag älskar chips, men räknar inte med att det alltid kommer att vara så, eller i.a.f. så förändras kroppen med åldern, något jag egentligen gillar. Man ha liksom vari med och levt lite. Framförallt de kommande rynkorna kommer att vittna om ens deko liv.
För mig är smal och vältränad två olika saker. Och det är framför allt de smala som ser elaka ut. Och det är klart, de har ju inte kunnat äta nåt på de senaste tolv åren för att kunna vara så där avundsvärt smärta och späda. Avundsvärt my ass.
Jag kommer ihåg när vi var sådär prepubertala elva-tolvåringar, och varje gång vi såg en tonårstjej ute på lenkki så tänkte vi att "det måste vara en anorektiker", för inga andra springer/joggar frivilligt.
Dessutom tycker jag att man ser lite mer vuxen ut med lite bullmage. Precis det där du säger, man har ett liv. Ett liv som består av nåt annat än att sitta och räkna kalorier eller viktväktarpoäng el dyl.
Haha, "det måste vara en anorektiker". Men helt sant.
Det är på nåt sätt befriande med folk som man ser att inte är så supernoga med att ta hand om sig själva.
Klart det. Men förvånandsvärt få verkar kunna låta bli att snacka om vikt, utseende, mat och ickemat hela tiden. Om inte annat så avskyr de att laga mat. Eller älskar att laga, men inte att äta upp den (Och det först är lite mysko)
Nåja. Hursomhelst är det ju modigt att våga vara lite fet.
Haha, jo det är nog ett av de myskogaste beteenden jag vet, detta när folk lagar god mat som de bara bjuder på men inte själv äter. Som en form av undermedveten självbestraffning på nåt sätt. Eller självkontroll som har tagit sig nya former. Sen lär de känna sig tillfälligt nöjda när de ser på hur andra äter medan de själv strongt avstår.
Men jo, vikt, utseende mat och what not är på tapeten, hela tiden.
Post a Comment