Jag är "lite" trött på mig själv. Men det går helt bra. Jag har varit ute och gått på isen i Uittamo. Det var faktiskt tröttsamt, jag ville typ hem direkt när jag kom ut i friska luften. Hela fjärden var omringad av gigantiska lyxvillor, vissa med fönster lika stora som min lägenhet. Jag önskar jag hade fotat mer, men jag frös för mycket.
Sen tänkte jag på det idag, att det mer och mer blir så att kvalitet inte tas för givet. Det normala är att man får dålig kvalitet av det mesta, och sen förväntas alltid några eldsjälar överraska och bjuda på plötslig kvalitet, göra det tråkiga spännande. Det här måste ju ha med billig produktion och maximal vinst att göra, sånt där som de belästa marxisterna kan berätta mera om. Typ att företagen vill betala så lite som möjligt för att få sina produkter eller tjänster gjorda, samtidigt som de vill behålla samma standard som alltid. Vilket ALLTID leder till att en viss grupp mänskor sliter sig halft fördärvade för en lön som inte ens är närapå vad de förtjänar.
Tycker att det rent konkret börjar synas allt mer; allt blir bara sämre och det är det normala. Och sen samtidigt, att man förväntar sig att det ska finnas sådana som engagerar sig där det kanske inte nödvändigtvis förväntas engagemang, såna som gör gratisjobb bara för att de tycker om det, för att de älskar det så mycket. Och här kommer vi in på det här med välgörenhetsorganisationer, som ju egentligen bara är en pissig del av ett helt vrickat system. Modell USA, folk mår apa men tack och lov finns det ideella föreningar som engagerar sig gratis och hjälper just because they love it. Och när nån älskar nånting, då behöver den ju inte ha betalt eller hur? Logiken är glasklar. Samtidigt kan de som egentligen borde engagera sig (politikerna) bry sig skit och bygga swimming pools åt sig själva istället.
Är det ett sånt här samhälle vi vill ha? Att folk börjar hjälpa varandra för att staten inte ids? Jag tycker den här tendensen syns så jäkla mycket just nu. Niinistö som föreslår Neighborhood watch bland annat. Varför? Nå för att polisen ska avlastas. Nå varför behöver polisen avlastas? Nå för att dom inte har resurser. Varför har dom inte resurser? För att dom tvingas spara. Varför tvingas dom spara? För att dom ska gå runt med så stor vinst som möjligt. Vad politikerna försöker tuta i oss är att vi ska engagera oss, eftersom vårt engagemang inte kostar dem något.
Förresten, så sa Slavoj-gubben nåt klokt om det där med välgörenhet nån gång. Hans sista mening i den där videon är så jäkla träffande, typ såhär: Det är hemskt att se ett barn vars liv är förstört eftersom hen inte har råd med en operation. Men om barnet sen får pengar till operationen kommer det att leva ett liv som är lite bättre, men fortfarande i samma situation som producerade barnet.
Ja och sen har jag kommit på att jag nog typ fick burnout efter Hesajobbet som slutade här för några år sen. Jag minns det så bra när det var min sista dag och jag aldrig skulle komma tillbaka dit mer, hur det inte kändes nånstans alls, varken lättnad eller sorg. Jag gick sen hem och det var som vilken dag som helst, jag var helt tom i bollen fast det var sommarlov och jag borde ha varit så jäkla glad och upprymd.
När nånting som borde vara en lättnad inte känns nånstans alls överhuvudtaget, det är då som varningsklockorna ska börja ringa, har jag insett. Det är då som nånting har slagit helt fel och fått hålla på för länge. Jag jobbade så överdrivet mycket i en omgivning där folk dessutom mådde minst sagt piss, i vilken ingen trivdes och skitsnacket var en del av vardagen. Jag "bjöd på mig själv" som det heter, sa aldrig nej och engagerade mig i varje enskild persons problem. Jag skulle visa mig vara mångsidig på alla fucking plan och visst betraktade dom mig som nån slags utomjordisk gåva till arbetslivet, samtidigt som dom nog säkert också tyckte att jag var lite konstig ibland. Minns att jag nån gång riktigt tokflinade och glodde på mänskan som frågade om jag kunde jobba extra, hoppades att hon skulle se att jag var helt sönder och sliten inuti, ta i mig och säga; "Nu säger du fan nej! Du är ju helt tokig i huvudet, ställer upp inför allt!" Nä, inte var det nån som sa nåt sånt, så klart. Och jag sa alltid käckt att extrajobb nog går bra. I något skede stängde jag bara av och blev likgiltig. Det här låter nu så jävla cheesy men ibland i åbobussen då jag åkte hit för att hälsa på J, så grät jag bara rätt ut medan jag lyssnade på Sufjan Stevens Chicago. Och det var en sån där gråt som stressade mänskor gråter; en hulkande snorgråt vars orsak man har tappat bort. Man gråter när man ser en flock skator flyga förbi, för att det är så fantastiskt att det finns fåglar. Den stilen.
Det är därför jag är så besvärlig nuförtiden, vill ingenting, är superstressad så jag bara snäser vilt omkring mig om jag har två programpunkter per dag, måste planera min dag minutiöst om jag vet att jag måste bort nånstans klockan sex. På museet måste jag verkligen säga till mig själv att "nu lugnar du ner dig" varje gång det händer något. Min stresströskel är lik en mattkant. Vet inte hur jag ska råda bot på det här; vill gärna jobba, men ALDRIG mer på det där sättet, aldrig mer sådär mycket, aldrig mer nånstans där jag inte trivs. Bara tanken på mina preferenser ger en ju minst sagt djup ångest.
No comments:
Post a Comment