"Inte är jag alls ledsen"

Idag har jag poserat inför en vän som övar sig på fotografering. Det var skojigt, jag har inga problem med att vara framför kameran för att jag vet att man som fotograf inte alls bryr sig om "modellen" bara bilderna blir bra, bara det händer något i bilden. Sen när jag såg fotona så såg jag inte naturlig ut alls, bara supertillgjord. Det var en besvikelse, jag som trodde jag var ytterst fotogenisk. Med ens förstod jag de där tjejerna på America's next top model lite bättre; det är inte så lätt som det ser ut att fejka att man är real. Alternativet skulle då vara att vara real-real och då ser jag ju bara extremt deprimerad ut.

Nu har jag då en drös proffs-looking bilder av mig själv,
bara att välja å vraka så tadaa, prkl.

Minns en gång för länge sen, i Borgå då ännu Bar Mary fanns, då var det en gång en äldre kille som sa till mig att jag "alltid ser så jäkla miserabel ut". Han riktigt imiterade hur jag såg ut och vred till sitt ansikte för att visa hur jäkla saaad typ jag var. Och jag minns att jag käckt försökte säga att "det där är inte sant, inte är jag alls ledsen, aj så konstigt att du har den uppfattningen" medan allting bara vred sig inuti mig, medan jag drabbades av den där känslan av att alla fan vet allt om mig, att man är som en öppen bok egentligen fast man upplever sig som hemlighetsfull och döljande. Och efteråt har jag tänkt, att varför sa jag inte bara att "joo jag ser säkert miserabel ut för att jag hatar allt och allt är åt helvete" eller nåt i den stilen, varför ägde jag inte den jag var? Alltid alla dessa undanflykter, alla attans försök som har gjorts i nån riktning att inte vara den man egentligen är, att inte känna som man egentligen känner. Att varför ska man komma till insikt först såhär sent? Nå, men det är väl bra att överhuvudtaget komma till insikt nån gång.