I det här landet

Väderleksrapporten rapporterar om konstanta minusgrader och jag gillar inte. Nu är jag tröt tpå vinterna, kan inte ens skriva nåt mer, trött är jag annar sockså. En helt onödig kväll. Hunden har ylat igen och ingenting är roligt. Jag kommer aldrig i gång. Klockan är snart halv två och jag har bara typ lust med whisky eller nåt sånt. Chokoplatta. Vad ska det bli av mig? Har kollat på sommarjobb, kände mig med ens så ensam och utfryst som man alltid känner sig i det här landet när man inte gör som de flesta andra. När man inte har fast jobb, när man inte har nånting av nästan något. Inte för att nån direkt dissar en för att man inte lever enligt normen, tvärtom; folk reagerar "aj, tänk om man kunde leva sådär fritt som du" eller "jaa, tänk om jag också skulle börja studera". Ja men börja då för attan! Det är väl ingen som tvingar en till att ta heltidsjobb och köpa hus bara för att man är över 30 eller att klämma ut ett barn vartannat år, eller att flytta in i parhus och gå och sova i tid, stiga upp klockan åtta, äta morgonmål och göra allt som det förväntas av en att man ska göra i det här landet? Man får leva precis hur man vill, men ändå verkar ingen riktigt fatta det här på nåt sätt. Alla är så måna om att passa in och inte göra fel, inte hamna efter, inte bli knarkare eller nåt sånt där. Nu är det Den Egna Lägenheten som gäller, samt karriärstegen. De flashiga telefonerna, Instagram och sånt där.
Läste Yrsas kolumn i ÅU här om dan, minns inte vilken tidning eller vad kolumnen hette, eller egentligen ens vad den handlade om (!) men minns ett par ord från kolumnen (och citatet är egentligen härifrån);

Att flytta till en stad som Berlin är att flytta till möjligheten att dansa till klockan åtta på morgonen på en onsdag utan att skämmas – och möjligheten är oftast viktigare än praktiken. Att veta att man inte blir utmobbad i hyreshuset för att ens dygnsrytm inte följer klockan, att slippa känna sig utanför bara för att man lever ett liv som inte nödvändigtvis följer de strukturer som anpassats för just barnfamiljer. Och att inte behöva känna sig omogen, självisk, nuckig eller annorlunda för att man valt att inte föröka sig.

De där raderna gjorde ett sånt intryck på mig, jag bara nickade för fullt inombords: ja! ja! ja! Det är ju just det där som det handlar om, att vi i Finland så mycket förväntas följa de strukturer som anpassats för barnfamiljer. Sen finns det andra strukturer också, alla följa vi slaviskt: I högstadiet ska man vara osäker och revoltera mot sina föräldrar, under studietiden ska man rojva och festa MEDAN MAN KAN samtidigt som man bondar med morsan igen, för sen ska man lugna ner sig. Flytta festerna till helgerna, bjuda in gäster, senare gråta, spela Prodigy och ragla omkring på egen gård. Flytta till hemorten, skaffa barn, glädjelöst slita på heltidsjobb. KOLLA BARA PÅ FACEBOOK FÖR SATAN. Bara barnbilder, resor och gottlevnads-TGIF-skit när man är över tretti. Festar man mycket är man antingen singel, deprimerad eller gay. Allt det där är förresten samma sak, enligt normen.

Mest spännande är det när nån som har varit arbetslös eller alkis eller what ever - när nån sån plötsligt får jobb eller putsar upp sig - HUR STOLT JÄVELN BLIR DÅ. Hur man riktigt märker hur denna sträcker på sig, hur den längtade efter det normala, att neutraliseras bland alla andra, att bli en grå mupp som fotograferar sin morgonlatte.
Det är DÅ som jag märker hur fucked up allt på riktigt är.
När folk inte kan slappna av förrän de har allt det där.

Ok, jag dillar, är arg och klockan är över halv två.
Jag vet snart inte mera vad jag ska ta mig till. Jag säger så mycket "nu är förändringens tid" och jag lurar mig själv så mycket; "nu ska jag tamejfan ta mig i kragen" men frågan är om kapaciteten ens finns nåt mer? Hoppet lever så länge jag skriver här i varje fall.