Nu ska jag skriva om något som jag tycker att är attans komplicerat, men som ändå förtjänar skrivas om. Det verkar som att det i vissa kretsar anses vara fult att prata, och speciellt då att prata mycket, att "breda på". Jag märker det i synnerhet hos en nära släkting, han blir obekväm om det pratas för mycket. Det verkar som att han liknar prat vid att köra över folk, vid att vara "hög i korken" (som ju också är ALLDELES förfärligt och oförlåtligt, vi ska komma ihåg att den här mänskan är finlandssvensk). Mänskor som han spontant inte tycker om är alltid pratsamma, och speciellt ogillar han sådana som babblar mycket om sig själva. Det hjälper inte om den pratande personen är intressant eller inte, det verkar som att han nån gång vid tidig ålder har fått för sig att prat, det är fult, det är oartigt, det är förkastligt, det är sånt som självupptagna och lite mindre värda mänskor sysslar med. Han ser nästan personligt förolämpad ut när någon pratar mycket, jag riktigt ser hur han sjunker in i sitt skal och tänker "satan".
Jag ser ett visst illamående i att nån inte pratar, en viss olust att umgås med andra, att ventilera om saker. Att någon inte pratar är ju också ett tydligt tecken på att något är undertryckt, att något inte står rätt till.
Vissa tystlåtna bekanta pratar ju gärna då de känner sig bekväma eller är på tumanhand med nån, och det ser jag som en helt annan sak, det är bara en slags blyghet. Det finns ju olika sätt att vara tyst på, vissa säger inte så mycket men är deltagande i diskussionerna ändå, är närvarande, nickar eller skakar på huvudet. Men den här släktingen pratar bara då han liksom har tvingats till det, och då kommer orden ut nästan explosionsartat, som om han ville visa hur illa nån har gjort honom; fått honom att måsta uttrycka sig sådär mycket om nån sak. Alla ska förstå att nu pratar E och det är hemskt! Fy fan.
6 comments:
Håller med om denna konstiga art. Men är det delvis en generationsfråga? Hur gammal är E? Hör han till den generation som överhuvudtaget tycker att man inte skall tro att man är något. Oberoende om man är pladdrig eller tyst?
Ja, han är en äldre gubbe. Det kan nog bra vara en generationsfråga detta. Att "tro att man är något" är typ det värsta som E vet, misstänker jag.
men det är nog inte bara generationsskillnader, utan också något kulturellt/klassbetingat, att man uppfostras att inte göra något nummer av sig själv. Och tänker också på könsroller, att det är "kvinnligt" fjolligt att pladdra och skvallra och riktiga män är tysta och stoiska, typ.
I andra "umgängeskulturer" uppmuntrar man ju en förmåga att upprätthålla konversation, men också där är det kanske mer artigt att inte bara prata om sig själv, utan ta upp lite fler ämnen, ställa frågor av andra, vara intresserad av många ämnen osv...
Men intressant detta, jag kan också bli och fundera mycket på sånt här... själv blir jag ju obekväm med folk som inte pratar, och då försöker jag desperat fylla tystnaden och ibland lyckas man ju inte vara så intressant när man svamlar på heller...
Jo, sant det du säger att det är mycket kulturellt/klassbetingat det här med att prata och att vara tyst. Och så klart är det just såhär som du sa att pratet förknippas med nåt fjolligt/kvinnligt medan de smarta typ håller käften, lyssnar, tänker och pratar bara vid behov och när de har tänkt ut något tillräckligt smart att säga.
Tycker också själv att det kan vara obekvämt med folk som inte pratar, speciellt då jag inte alltid är så fruktansvärt pratglad själv heller. Vissa mänskor gör en blyg, andra kan få en att spontant babbla på, det är helt olika. Med vissa kan man sen ha en helt naturlig, bekväm tystnad som inte stör alls.
Om man inte känner en mänska speciellt bra, och den envisas med att vara tyst, börjar jag också och fråga en massa och prata geggamoja, speciellt på finska (och speciellt på jobb;).
Intressant det där. Sedan igen tycker jag det verkar som om folk har mycket enklare att säga åt någon att någon är för tyst än att någon pratar för mycket. T.ex. "Du har inte sagt många ord". Det är inte en eller två gånger som någon har sagt åt mig att jag är tyst, bl.a. tre chefer har sagt det åt mig. Bakom ryggen kanske det däremot sedan pratas ganska mycket om de där som tar stor plats och pratar?!
Själv tycker jag att det är bra att det finns tysta som lyssnar och pratsamma som delar med sig, fast visst har jag försökt jobba med min tystnad, så helt bekväm är jag inte. Men brukar pratsamma känna sig obekväma med att de pratar så mycket och kanske inte ger andra människor så mycket plats?
Hmm, ibland kanske jag ändå känner mig lite dålig när jag är så tyst och någon pratar mycket, men egentligen kanske den andra trivs med att prata så där, så kanske jag istället bara borde vara glad för att jag ger personen i fråga möjlighet att prata så mycket... :)
Jo, det är också sant; det där "du har inte sagt många ord" hatar jag, för det uppmuntrar nu en inte precis till att säga fler ord, tvärtom.
Jag känner mig nog ibland för pratsam, speciellt om det är nån tystlåten som jag på riktigt är intresserad av att prata med, men som kanske är blyg. Då hör jag ibland bara på mig själv hur jag går för långt, hur jag bara babblar om fel saker (kaffesorter, mat etc) medan jag inte kan stoppa det själv heller, då tänker jag bara att ojoj, den där mänskan längtar nog säkert efter sina riktiga vänner nu.
Post a Comment