Slås mer och mer av hur mycket interaktivitet som har "smugit" sig in i konst- och musikvärlden idag. I konstvärlden har det ju hållit på redan länge, det här med att konstnärer låter "vanligt folk" vara med och skapa konst, låter folk fotografera sig själva, har folk att trycka tapeter med sina handflator eller vad det nu kan vara. I musikvärlden har det alltid funnits en tydligare gräns mellan artist och publik. Om publiken har fått vara med har det ofta varit efter kompositörens/musikerns tydliga direktiv; t.ex. har kompositörer format spontana körer på gatan; vanliga mänskor har fått vara med i en "real time composition"; ingen ska känna sig sämre än någon annan. Genibegreppet ska sopas bort.
Idag fick jag höra om det här projektet. Proggrockbandet Tuvalus sångare vädjar till fansen att komma med till studion, föreslå egna lyrics, vara med och skapa så att gränserna mellan publik och artist suddas ut.
"I like the idea that there’s no boundaries between the artist and their audience."
Jag är varken negativt eller positivt inställd till ett sånt här fenomen; konstaterar bara att DET ÄR ÖVERALLT. Hela tiden ska alla få vara med. Betygsättningen åt nätartiklar, röstningarna, "vad skulle du välja?" Iltalehtis läsare får trycka på en knapp; siis minä en tykkää juustomakkarasta. Till vilken nytta? Nå ingen alls! Bara så att man kan få jämföra sig med andra, hela tiden det här alla ska tycka, vad tycker jag, var står jag i den här frågan om ostkorv, vad för lyrics vill jag höra på Tuvalus nästa skiva? Nå fan vet jag, de lyrics som DOM HITTAR PÅ, eftersom dom e Tuvalu, nä eller?
Jo, det är helt uppenbart att jag är ganska trött på det här fenomenet, samtidigt som jag naturligtvis också tycker att det är bra att folk får ha åsikter och får vara delaktiga. Det är ju en mycket osjälvisk och nobel handling att som artist låta andra vara med, just sudda ut gränserna mellan en själv och publiken. Själv har jag otroligt svårt för dylika saker; jag är kompetitiv, elak och självisk. Men; om alla alltid ska få vara med - riskerar inte allt att bli ett enda virrvarr?
Om jag t.ex. går på en konsert, blir jag kanske positivt överraskad om artisten hittar på att alla ska sjunga med i nån strof eller liknande enkelt och interaktivt, det kan vara roligt, uppiggande och göra låten bättre. Men om artisten vill att åskådarna ska engagera sig så till den grad att de ska hitta på textrader eller melodier till musiken, då skulle jag känna mig som om man vore tillbaka i högstadiets grupparbeten, bara bli irriterad och gå hem.
En artist eller konstnär ska på ett sätt kanske fungera som en slags "bra ledare", en som ska få andra att känna igen sig eller bli glada, gå hem lite rikare, eventuellt ha fått vara med, eventuellt bara ha fått vara med genom att iaktta. Delaktighet betyder inte nödvändigtvis att alla alltid konkret ska få sätta händerna ner i lerkrukan, eller?
6 comments:
En tanke bara: Kanske det är i vår stela nord det här blir så konstgjort att det inte funkar. På andra ställen kanske folk börjar dansa och sjunga med i musiken, liksom av sig själv, skapar lite stämning. Här måste man "få lov" och instruktioner för att kunna och våga vara med. Och allt blir liksom ännu mera fel och stämningen noll.
Redan allsång är ju jobbigt.
Haha, sant. Igen mycket kulturellt betingat sånt här. O vi europeer är ju också så vana vid att de talangfulla ska få visa upp sig, de talanglösa ska titta på och vara passiva. Har med västerländsk musikhistoria och genibegrepp att göra sånt här;, man ska också låta den komponerande gubben vara i fred så han har sinnesro att arbeta på sina alster (dvs har kontakt med universum;).
Men jag upplever nog också att den unga publiken ofta gärna skulle villa vara med men inte riktigt får lov till det, medan man sen nån annanstans försöker involvera dom genom andra konstgjorda processer som inte alltid funkar.
Och sen ibland vill jag inte vara med, jag vill bara se eller lyssna. AVSKYR såna där interaktiva teatrar där nån från publiken tvingas slicka bort lingonsylt från nån skådis bröst. Yök.
Ibland kan sånt nog funka. Men det värsta är att det ju kan skita sig totalt. Så att hela publiken är illa till mods. Vilket väl är hela poängen. Men om det är tydligt att personen som hamnar göra saken verkligen mår illa av det, så blir det faktiskt inte kul.
Fast min man käka snällt lakritsremmar från en kvinnlig naken skådis en gång.
Lakritsremmar skulle jag nog också ha käkat, men bara för att det var lakritsremmar ;)
Jag har nog inte mycket till övers för sånt där effektsökande och nakenhet, åååh denna ständiga nakenhet i teatervärlden. Ta av dig byxorna, så blir det kontroversiellt, extra och nyskapande liksom. Alla är illa till mods och det var det som var meningen, jee.
Ha, ha! Kom att tänka på en pjäs på Viirus som vi tyckte var ganska nyskapande: Den där Mats Långbacka inte visade sin nakna överkropp.
Haha, jag tänkte också på Viirus och 90-talet! Attan vad där var bra föreställningar då nån gång i tiden. Eller så har man bara blivit äldre och fattar int.
Post a Comment