Rostbröd efter rostbröd

Jaha, hoho. Värst vad denna hade damer omkring sig liksom. Höhöhö. Först ska de sugas o sen torkas. Hehehe. Jag döööör.

Jag har "städlördag", dvs jag sitter inne med tänt ljus och äter rostbröd efter rostbröd. Lägenheten är KATASTROFAL, så till den grad att jag nästan borde ta före- och efter foton innan jag städar. För jag ska alltså städa. Det är bara så skönt att ta tid på sig, att inte börja direkt.
Jag var ute med hunden och så mitt i allt kom jag ihåg att jag hade jobb antingen den åttonde eller den nionde, och det riktigt högg till i bröstet, alltså fysiskt; när man minns nån sån där grej som man inser att man har glömt. Till all tur var det sen den nionde jag skulle jobba, i morgon, inte idag, så man kunde dra en lättnadens suck. Sånt idag.
Igår var jag på lite dåligt humör. Eller först var det roligt, men sen blev det mindre roligt när det igen blev så uppenbart att jag inte kommer iväg nånstans om helgerna när jag har en sån problematisk hund. Det hjälpte inte alls att jag läste en sån där FB-status där nån skrev att hen har "lite ångest över att inte göra nånting idag, men I MORGON är det en massa program." Ok, jag är väl medveten om att det är dom som är sjuka i huvudena, inte jag, när dom skriver sånt där, när dom känner press att göra saker om helgerna. Men ändå. Så tänkte jag att tänk på mig då, som sitter här med datorn och hunden hela helgen. Och inte har några symtom av ångest alls, tror jag. Eller så har jag. Kanske det är undertyckt. I alla fall blev jag jäkligt väl medveten om min situation när J ringde sent och i detalj berättade hurdan musik Absoluuttinen Nollapiste hade spelat och Tundramatics och vad det nu var, hur han ensam hade gått ut o dansa utan mig, för att jag är hemma i lököbyxorna med separationsangstiga hunden. Jag kände mig som en dödssjuk pensionär som man ringer till och berättar åt hur skoj det är att vara ute, så att famo ska få nåt roligt att tänka på också, liksom. Att "famo, här e jättefint. Dom har hängt upp girlander och grejer". Famo baa "jååjåå, ge mig knark".
Jag sa, att nån gång måste vi fixa fredagshundvakt, så att vi kan gå ut och ha skoj och sen fortsätta vara ihop, för det bara bäddas för problem när vi alltid är ute på skilda håll och sen refererar för varandra vad vi har varit med om, så att den andra kan fnysa och muttra av avundsjuka (ok, det är bara jag som fnyser och muttrar av avundsjuka). Men sånt här alltså. Tänk, inte visste jag för ett år sen att min livssituation skulle vara sån här idag. Inlåst med problemhund, ingen fest så långt ögat når, enstaka helger i Helsingfors då man "lämnat barnet över till föräldrarna", så känns det. Nä, jag måste göra något åt det här.
Men nu ska jag städa.