Nånting, nånting

Nejnejnej nejnejnejnej. Nu går det neråt igen. Nu har jag kombinerad krabbis&morkkis. Nu skulle man inte orka nåt mer inte. Nu skulle man villa sitta djupt inrullad i en pläd eller försvinna in i nåt parallellt universum, gå in i en garderob och hitta en ny värld eller gå ner för en spiraltrappa och bli mött av en faun, eller gå vilse i en labyrint.
Såg en sån där antologi med bilder och text över vad folk har gjort under året 2012, och så tedde sig mitt eget liv så jävla blekt igen mot det, så totalt innehållslöst, poänglöst, ensamt, tråkigt, deprimerat och på sidan om. Och jag vet ju att man inte ska tänka så, och alla tillstånd är tillfälliga, och det finns såna som har det värre och igår hade jag jätteroligt hela kvällen, vi spelade på Liberte och det gick bra, folk verkade gilla, och det var en speciell efterfest: knökfullt med folk i en etta och jag gick ut med främmande hund mitt i natten.

Hade en diskussion om mina serierutor bland annat. Att man borde göra nånting av dem. Nånting nånting. Jag känner mig som vid en korsning, men som att någon har amputerat benen på mig. Jag skulle måsta bestämma mig för vartåt jag ska gå, men även om jag hade bestämt mig så hade jag ändå inte kunnat gå nånstans eftersom benen är amputerade.
Okej, dålig bild.
Men nånting, nånting. Tänk om man skulle satsa på något! Det här med nyår är ju just sånt att man får en chans att börja på något nytt, att ändra på något oönskat. Den chansen har man iofs alltid, men ändå. Nyåret är symboliskt. Tänk om jag på riktigt skulle försöka göra nånting, vad som helst, nånting nånting bara. Ett verk av någon form. Jag har alltid velat göra nånting som jag helt och hållet skulle stå bakom, som jag skulle vara stolt över. Det skulle ju inte behöva bli nånting, huvudsaken är att man gör, I know. Men jag skulle inte orka med ännu ett misslyckande. Jag är skitdålig på att misslyckas, har jag insett. Det är något med familjen. Min bror har varit handlingsförlamad i flera år på grund av helt harmlösa misslyckanden. Jag höll på att få ett sammanbrott när jag inte kom in till Grafiske Højskole i Köpenhamn. Hur var det med det här att resa sig upp och pröva igen, eller hur det nu var? Lift yourself up and try again.

Idag höll jag på att börja gråta när jag sjöng med i Glenmark Eriksson Strömstedts När vi gräver guld i USA. Tänkte på lagsamhörighet och sånt där och ordens innebörd och så var jag tvungen att vända huvudet bort så inte nån skulle se att ögonen var fyllda av tårar. Kunde inte ens sjunga igenom hela refrängen:

Till alla flickor vi har försakat
Till alla er som trott
På allting som vi gjort
Vill ni följa med oss västerut?

Till alla dom som korsat atlanten
Visat att det går
Världen tittar på
Ändå från New Delhi till Moskva
När vi gräver guld i USA


Vad är det här för jäkla emotionellt sammanbrott? Som om jag skulle bry mig eller beröras det minsta av Sveriges framgång i fotbolls-VM 1994! Det är något med nostalgi och såndäna svunna tider, nåt förstört och något undermedvetet som kommer upp när jag tvingas konfrontera såna saker som var aktuella i ungdomen.

Imorgon ska jag äntligen tillbaka till Åbo.