Iakttagelser eller nåt sånt där (rubriktorka)

Idag ska årets sista universitetsprestation tas itu med; en tent i musikfilosofi.
Men det var inte det jag skulle skriva om; jag tycker att jag måste säga några ord om helgen/kvällen/natten i Vasa bara för rättvisans skull. För några veckor sen (eller när det ju var) skrev jag ju rätt långt om Helsingfors. Nu kommer jag irriterande nog att släppa en hel del linkar o namedroppar, så här kör vi: först var vi på Ritz och lyssnade på Jim Videgård, en artist som jag tycker att använder finlandssvenska på ett spjuveraktigt, skojigt, smart och nyskapande sätt - sånt där "man tänker efter, fast man borde tänka före" nu vet jag inte den exakta textraden där men ni fattar - tänka efter - ahaaa, tänka före. Liksom. Äh, jag ska inte svamla. Lyssna istället.
Jag hade på samma spelning nöjet att träffa hans flickvän Linnea, som jag har haft mycket kontakt med här på nätet men egentligen aldrig haft nån längre diskussion med. Och hennes blogg är nu bara fullspäckad med härligheter, foton och insikter, bland annat det här inlägget som handlade om femtonde december, som jag nu också ska skriva om. Det var så jäkla skoj att träffa henne! Och vi kom överens om att jag också nu ska börja skriva o rita/fota till hennes bloggasin Blemma. Jee!

Och ja, sen var det som ett sånt där energiskt rus i luften där i Vasa, det var väl glädjen över att träffa gamla vänner; Inkeri och sen Janika x 2, Sanna och ja; jag blir nu alltid jäkligt uppåt av att vara i Vasa för att jag inte bor där kanske, för att det är lite som att vara utomlands och man har känslan av att man kan göra vafan som helst. Men det som jag ville säga sådär i jämförelse med Hesa var den där känslan av att folk inte direkt dömer varandra. I Hesa är många vänner noga med att inte vara rasister för de har ju rest så fördärvat mycket och blivit kära i utlänningar en efter en, men de tycks inte förstå att klassrasism egentligen är precis lika illa. När det gäller en afrikan är det enligt dem okej att han är arbetslös och utslagen, för det är Finlands fel. Men när det gäller en finne är det genast annat ljud i skällan, då är det "hans eget fel". De lyckas liksom inte se att de själva i sin uppväxt, i sin uppfostran och i sin finlandssvenskhet har haft ett otroligt privilegium som har gjort dem till hipsters och samhällets framgångsrika.
I Vasa står en arbetslös och asgarvar med en framgångsrik grafiker, ingen frågar nåt krystat "vad gör du" eller nåt sånt där om det då inte är av genuint intresse; "vafan håller du på med?" när nån klänger upp på nåns axlar och vrålar på tyska. Och så har jag alltid den där känslan av att det händer grejer, även om det inte händer så mycket. Det är lite svårt att förklara. I Helsingfors förväntar man sig på något sätt att bli underhållen, i Vasa underhåller man själv.
Ok, jag är väl medveten om att det här är slumpmässiga iakttagelser bara, har att göra med hurdana mänskor jag känner och jag säger nu inte att "Hesa är såhär" och "Vasa är såhär", jag säger nu bara att såhär upplever jag Hesa och Vasa. Klart att Vasa har sina uppenbara nackdelar, men kanske det i sin tur gör till att mänskor som hamnar på sidan om bara blir mer och mer awesome.