Juli når sina trettionde

Här skriver jag igen från denna bildlösa blogg. Vi har haft en rätt så händelserik tid här. Mina axlar värker som stenar och min sociala kapacitet är på gränsen till att blomstra ut i full aggression. För det mesta känns gårdagen som en evighet sedan, för att det hänt så arma mycket sedan dess. Ibland är det som händer bara att man till kvälln ska gå till någons bastu, vilket innebär att man får en 20 minuters tupplur efter att vi diskat undan kaféstöket och sen ska man hafsa ihop rena kläder + nåt bullpaket åt den man ska till bastu till och sen ska man leverera bullpaketet med sin tacksamhet, och sen gå i bastu. Och sen hinner man just klä på sig och gå hem innan det kommer frakt med Baldur. Och när det kommer frakt med Baldur ska man meddetsamma meddela åt var och varannan vad vi har för jäkla meny imorgon samt skriva upp den på tavlan nere i hamnen. Och lasta in tavara från Baldur i bilen och sen från bilen till kafét, samt gå igenom alla beställningslistor så att man kan svära över allt som av nån anledning inte levererades, så att Joakim kan ringa runt och perkla sig över det nästa dag.

Och mitt i allt detta svansar det runt folk som bor hos en. Emellanåt har jag känt en sån samhörighet med typerna här, så det nästan värkt av kärlek. Liksom känt sådär att jag är stolt och glad över vilka mänskor vi har valt att komma och jobba med oss, och hur fint vi kompletterar och berikar varandras liv och så vidare. Men sen emellanåt, som idag, så får man ju en överdos av det här med att konstant ha folk i varje hörn. Då hjälper det inte att folk är ack så trevliga och intressanta - man har bara nog av allt som innebär andra mänskor och varje en intressant eller ointressant diskussion de vill ha, känns som helt oöverkomlig och hopplöst bastant att ta itu med, för man hade helst av allt bara legat raklång och ensam inne i ett tyst rum.

Nu är det ännu den här helgen och sen två helt makalöst långa veckor som vi på nåt sätt ska ta itu med. Jag har sagt det förut, men augusti känns som en till hel sommar - dessa två veckor är lugnare och trögare och bär hopp om slutet på denna evinnerliga jobbkavalkad, men det är så jävla segt när allt man hade velat är att ställa sig raklång på trappan och bara vråla att alla kan gå hem så man kan få lugn och ro nåt tag.

Nå, men summa summarum för i år, så måste jag upprepa att bekantskaperna jag har gjort med vår lilla crew här i år, på nåt sätt har nått ytterligare nya höjder och människorna ter sig närmast som mina syskon eller bästa vänner och sådana som man helt inte döljer nånting alls för. Det är nog nåt speciellt med en sån här tight samhörighet på en helt galet intensiv arbetsplats, det finns liksom inga rum för att dölja den man är eller sina dåliga sidor - allt man går igenom både fysiskt och psykiskt, blir nåt som alla på sätt eller vis får ta del av.

Syrsornas och vindarnas tid

Nå men alltså, nu börjar det kännas som att man fan har varit här ett tag. Slutet är synligt, den sista större beställningen på matvaror är inlämnad och snart har man bara syrsornas, vindarnas och de fallande björklövens augusti framför sig. Det är rätt tokigt så vild en sommar är, hur livskraftig men samtidigt hopplöst kort den är - lämnar en hungrig efter mera, stående med armarna ut i en omfamning som inte var lång nog.
Vi har nog fått nåt slags lunk här att fungera. Våra unga grannar från Åbo har flyttat in i tält på bakgården, ibland hjälper de till vid kafét och så, ibland sover de inne då det är för kallt. Överlag är de mänskor vi nu omger oss med så sabla älskvärda och fina. Man kommer så nära in på alla här på ön, lär känna deras innersta önskningar och deras större problem. Grannarna kramar de gamla ekarna utanför, jag tänker: Det här är mänskor jag förstår mig på. Det är på nåt sätt lättare att öppna sig för folk här ute bland vallmor och solnedgångar också. För ja, vallmorna slår ut nu, en efter en och varendaste en är lika förbluffande vacker med sina olika färgskiftningar.

Överlag har till och med kunderna på sistone också varit himla fina och uppskattande. Det är väl de rätt så hårda vindarna som hindrar de allra värsta att dra fram med sina vrålåk, då det var sådär förfärligt varmt var de här hela tiden, de där eländiga gaphalsarna med sina megabåtar. Jag hoppas att jag i augusti ska få tid över att låna hästen nån kväll och dra lite runt på stigarna här. Min dröm skulle vara att få göra det helt själv, gå som det går, jag kan betala för mig. Vi får se hur det går.

Och ja, så är här ju ett torp till salu. Det är förbannat dyrt och kanske inte helt vad vi nånsin tänkte att vi var ute efter, men nån jävel säger att vi borde bjuda på det för att flytta hit på heltid så nu har vi ansökt om ytterligare ett lån. Det är en sjuk tanke, knappast får vi det, men det är i varje fall gjort.

Men nu gonatt

Jag har varit så arma trött hela dan, gått och gäspat och med blicken bett om att bara få gå hem när vi fastnat på efter-bastunsnack vid Backas kök och vinkällare, och sen odlings- o restaurangsnack med Jimmy vid butiken, samt allt annat attans snack som man råkar på när man bara ska gå hem - och ändå är det jag som nu sitter här medan J snarkar i kammarn, och tycker mig plötsligt tänka ens lite klart. Kockan är inte ens 23, och då är det väl nästan osunt att gå och sova, hur trött man än är?

Nåväl, det var en så himla fin och händelserik helg. Jag var ju trött redan innan den kom och sen när folk och bekanta började droppa in på vår lördagkvällshappening, så blev jag rent ut sagt sur - jag visade det förstås inte, men inte en del av mig skulle ha orkat med nåt sånt här bekant eller halvbekant. Men sen så föll det sig bara så fint att alla hittade sig själva perfekt, två somnade på en filt på gårdsplan, två sov i mitt tält på campingområdet och båda spelningarna var bara superfina liksom nötöfolket som åter troget dök upp för att titta på. Till sist satt vi upp lite sådär för länge och jag drack lite sådär för många vodka spritz, men sen behandlade söndagen en med ullvantar och var varlig och blåsig och bjöd bara på ett fåtal lunchgäster som man bra klarade av. Men på söndag kväll då vi var bjudna till Kalviks, hade jag nog hellre sluppit ölen och drinkarna. Abborren var god och sällskapet likaså, som brukligt, men jag var nog då rent socialt utmattad, för att inte tala om idag då, när vi som vanligt satt på vårt sedvanliga efterbastunsnack. I alla fall lyckades jag artigt tacka nej till nån sprit och det var då för väl. Sprit är fan inte spännande om man ska dricka det konstant, men ibland manar läget bara till det, att snapsen måste fram och det ska skålas på Nötö.

Men ahh, idag kom underbara Sara och bitarna föll på plats och jag slapp den där arma kundservicen som jag försöker att inte klaga allt för öppet på. Alla som nånsin hållit på med den vet vad det handlar om. Det är vad det är, men nu när jag har ersättare varannan vecka i juli kan man inte klaga. Det är helt fantastiskt.
Plus att mina kvällar numera ofta går ut på gurkinspektion i grönsakslandet. Det är helt otroligt så det växer, både zucchinis och goda frilandsgurkor (inte freelance-gurkor som jag nån gång tänkte, ehhehhe, Vilken gurka skärs bort först? Ehhehehe. Mest flexibla gurkan? Muahhaha.) Att gå omkring och inspektera sitt grönsaksland är sånt jag helst hade (borde/kunde) göra konstant hela tiden.
Men nu gonatt.

Tröttdöden

Nu har vi kommit en bra bit in på säsongen och jag ska försöka att formulera mig lite. Det blir ALLTID sådär i nåt skede, att man inte fan orkar nånting alls, bara lägger sig raklång om kvällarna efter vattnandet av trädgårdslandet och skrivandet av menyn och bara ÄR, känner hur attans utmattad och i behov av en ledig dag man är. Men den kommer ju inte, den lediga dagen. Inte på länge.

Och så börjar man hafsa. När orken tar slut, blir det halvdant och allt blir sådär lite halvhjärtat eller i sista minunten och det stör jag mig på.

Men många saker är bra i år. Till exempel S. Vi har en kompis här, hon kommer varannan vecka i juli och ersätter mig i kassan och det här är ju bara GULD. Hon är dessutom så attans proffsig och självgående, problemlösande och full av organisation - allt bara löper och jag slipper befatta mig med dessa kunder som driver mig till vansinne emellanåt. Dessa arma kunder som kommer med våra inkomster och som man ju är tvungen att stå till tjänst för.

Trädgårdslandet är också bättre än på många år. Jag tror vi får zucchini.

Vädret är ju, ehm, BRA, även om jag är så infernaliskt trött på denna enformiga sol redan nu.

Hästarna är attans fina, även om den ena drabbades av fång (hovfeber) men verkar repa sig. Lite orolig är jag nog, men det är fantastiskt att ha en häst att få gå och klappa om kvällarna.

Och ja, utställningen, den är ju en succé. Har sålt nästan allt, bara några futtiga små tavlor kvar som jag fast kunde bli med, om inte annat. Får ta och sälja dem riktigt billigt ifall de blir över.

Sen är det sånt där mindre trevligt som jag fan kunde skippa. Bekanta, främst. Vänner är en sak men bekanta är annat. Jag orkar fan inte med nåt annat socialt utöver det som kundbetjäningen innebär. Och nötöborna då. Dem orkar jag alltid med. Jag blir mer och mer som vår gamla hund, det som är invant är okej, alla överraskningar och omställningar är av ondo. Vi får mer arbetskraft hit nästa vecka, det är ju bra men samtidigt - urk. Mera mänskor i faggorna.

Vad ska jag mer konstatera? Har kommit av mig med yogan, det är synd, jag skulle behöva ge mig tid till den. Men jag är så himla trött och slut och skulle villa se slutet på det här redan nu, men får bita ihop och bara orka - speciellt nästa vecka då, när det är jag som helt och hållet ska ha hand om kassan. Sen om två veckor när Nötödagen är undanstökad och två veckor av turistmayhem står för dörren, så rullar man vidare och klarar det, på nåt jävla sätt.

Hjärtat här och där

Vilken märkligt magisk nötödag, åter. Idag: Så många möten - mest bekanta och några obekanta ansikten. Navigerade fram bland bekanta grunkor och drinkar och mänskor lite sådär som i en gammal dröm eller film som man ungefär kommer ihåg, men som ändå överraskar en på diverse sätt.

Vi höll öppet för att det var lördag, sol och vi hade fulla dryckesskåp samt ett alkoholtillstånd som äntligen kom. Och ja, J hade bakat bulla och bröd och vi tänkte att vad tusan? Några timmar öppet utan lunchservering är väl ingenting, fastän vår officiella öppningsdag är först på måndag. Sen kom typ hela byn. Det var en jämn ström från och med klockan tolv och det var konstigt märkvärdigt att se folk loma in till utställningsrummet och gå där och titta också. Det gick liksom upp för mig att folk tittar på vad jag har gjort där inne, att där finns en del av mig on display och om inte allt för många dagar har jag mitt livs första vernissage, då det skulle passa att prata i åtminstone ett par minuter, berätta nånting om alltihopa alltså. Jag vet inte varför jag alltid typ direkt får impulsen att villa tysta ner mig själv så fort jag börjar prata, ifall alla är tysta och lyssnar på mig. Kanske är jag helt enkelt inte van vid att prata inför grupp, och trots att jag inte brukar vara nervös inför det, kan en märklig, intensiv nervositet slå ner i en just då, när man hör sin klena röst eka i rummet, när man tappar bort sig i en mening för att tankarna redan är inne på nästa och ja. Vi är ett skrivande folk, jag och min familj. Vi kommunicerar helt klart bäst via meddelanden, ni skulle se hur vi håller fanan där, en efter en.

Nåja, jag måste samla mig här nån dag och skriva typ ETT TAL, haha. När fan jag nu ska hinna med det. Nu när vi öppnade, så infann sig ju insikten om att tiden bara kommer att rinna iväg nu tills det mitt i allt är juli och sen halva juli och så småningom augusti och kläderna börjar hänga och håret hänger i stripor, man har sprungit av och an hela dagarna (skulle vara intressant med en stegmätare), man har haft vänliga konversationer, man har haft informativa samtal, man har serverat och man har satt in disk och tömt disk, man har satt in rena kärl i skåpen och rusat ut efter färsk oregano. Och sen, när dörrarna stängt har man ännu fyllt på dryckesskåp och servettbehållare, sopat i tamburen, sköljt ölkranarna och i nåt varv, gått ut med hunden.

Insåg idag att jag har kommit hit med en helt hopplös arsenal av kläder, har typ ingenting vettigt, ett par T-shirts och några håliga leggings. Och inget puder! Katastrof. Måste ta och googla om det går att göra puder själv på något sätt, annars får jag gå här och självlysa med min glansiga nuna hela sommaren.

Hur som helst, idag var det lite hålligång på gården och en nötödam var lite småförfriskad, hade fått jallu hos grannen och slängde kryckorna och for omkring som nåt slags uppstådd ängel på gården medan yngre folk byggde upp den eländiga men nödvändiga studstrampolinen som nu tornar upp sig framför midsommarstången och får gården att se, rent ut sagt, för jävlig ut. Men den är som sagt nödvändig, barnen älskar den och därmed föräldrarna som får en paus från barnen. Det var rent underbart att se, och lika underbart var det att höra de lovord som så många hade att säga om min utställning. Speciellt glad blev jag över en karl som sade sig vara riktigt berörd, en som inte direkt ser ut att vanligtvis gå på konstutställningar. Det slog mig att det är just de där som jag har gjort det här för, just de där vanliga arbetarna och människorna som inte vanligtvis travar omkring på konstutställningar stup i kvarten. Det gjorde mig genuint varm i hjärtat.
Men hjärtat sen. När dan äntligen var slut och vi hade stängt dörrn trots att nötöfolk fortfarande satt kvar på terrassen (det var ett sånt där läge att de definitivt hade druckit klart o skulle gå hem och vi MÅSTE få mat i oss) så märkte jag att hjärtat hoppade omkring i bröstet på mig, med lätta oroliga slag. Blev rätt orolig där ett tag, mitt hjärta brukar inte göra sig påmint, men nu var det rent på ytan - verkligen tilltufsat, ur rytm och helt bananas. Nå väl, det ordnade sig genom en snutt vata balancing yoga, jag är på dag 3 just nu och gillar det skarpt, det är precis för mig - vata som jag helt solklart är, enligt den ayurvediska praktiken (lol). De där gamla indierna pratar inte strunt, precis, de har koll på kropp och sinne och allt det där. Så när jag lade mig ner i savasana, visste jag att jag var återhämtad. Var till och med så återhämtad att jag ville gå på långpromenad sen till kvällen, och då var det ju bara ön som gav tillbaka allt den har till ens urarmade väsen. Rosa himmel, djup skog och böljande skyar och hav. Mötte A-G som hade varit och fixat på gravgården, stannade vid Backgrannas och böt några ord med nån som satt på bastuöl. Gick förbi butiken där nån stadsbo vände blicken bort utan att hälsa, förstod inte hur man beter sig på lande. Gick till sist och satte mig på berget vid väderkvarnen och var helt betagen av hur vackert och fantastiskt allting var. Den här tiden, den är så full av liv, bara man förstår att vara öppen för det. Är lite smått orolig för orken det här året, mest den psykiska - hur jag ska orka med alla dessa människor och möten som de kommande månaderna bjuder på. Men månne det inte ska gå.

Dan före dan - sista dan i stan

Jaha, så kom då den dagen - eller natten - inför morgonen då vi åker. Bilen är packad och J har somnat med hunden, fotbollsmatcherna är spelade och kommunalvalet gick åt helvete och allt är som sig bör.

Har som sagt haft ett sådant kaos inuti på sistone, det har varit svårt att ens försöka formulera en vettig tanke. En del av mig har varit i flyktläge, har drabbats av en stark bångstyrig känsla av att villa bryta upp hela livet och dra nån annanstans, börja på nåt nytt, överge det bekanta och så vidare. Men jag vet så klart att det där mest bara är tecken på obalans. Ordnar man det lite kring sig och följer man sina mer hälsosamma rutiner något så när, så hoppsan, mår man bra igen.

J sa häromdan, att det mest irriterande med att bli äldre, är att allt blir så förutsägbart. Att man på förhand kan förutspå att det ena och det andra kommer att ske - till exempel sannfinländarnas brakvinst i valet nu, eller vad folk kommer att prata om, eller nåt så trivialt som vad för slags mat eller mode som kommer att bli populärt. Och visst är det ju mycket med det här åldrandet, som innebär att man sitter i sin gungstol och säger jaha jaha, självcentreringen, ja. Njutningsinstagram, ja. Oroliga tider - folk röstar radikalt dumt, ja. (Njutningsinstagram: Oändligt med bilder av folk som njuter för att det är sommar.) Man har mer erfarenhetsgrund, alltså kan man i förväg gissa sig till hur saker kommer att arta sig.

Jag tror nog att uttråkan och (telefon)beroendet är mina största fiender. Uttråkan, för att livet så ofta är just sådär att man vet hur de följande månaderna, rentav åren, kommer att arta sig. På ett plan är det ju lugnt och tryggt, rätt fint att man i alla fall inte har några större problem - herregud - får man ju ändå poängtera. Men samtidigt är det just det som är så urbota tråkigt, att man har den här lägenheten och det här livet och det där sommarkafét och att det just verkar vara nåt så radikalt som att bryta upp med sig själv och det invanda totalt, som skulle innebära en förändring på något plan.

Kanske man också bara är rätt coronaskadad, efter att ha varit hemma mellan lägenhetens väggar så länge. För jag har också blivit rent lat, liksom initiativlös. Saknar livsgnista. Saknar intresse för andra människor.

Nå väl, så kommer då en sån här dag då vi ska till ön och allt invant kastas upp och ner. Jag både avskyr det innerligt, vill som brukligt sparka bakut och bara vägra befatta mig med människor, samtidigt som den klokare delen av mig vet att det är EXAKT DET som håller mig vid liv, vid mina sinnens fulla burk och till och med gör mig rent lycklig, på så många plan. Jag fullkomligt älskar att möta människor i kassan, alla är så olika och fullständigt unika. Och samtidigt så innerligt störande! Det är nu det här som är livet - delar av det som gör en lycklig är sånt som man innerligt avskyr.

Men telefonberoendet, alltså! Har lagt märke till att jag använder telefonen till direkt eskapism, jag rymmer från nuet och måstena genom att scrolla och posta skit. Det är fan inte vettigt på något som helst plan, så det där måste jag helt enkelt aktivt ta itu med, helt enkelt begränsa mig själv och förbjuda mig att ens ta i den där telefonjäveln så ofta som jag gör nu.

Och jaa-a, till det tillstånd jag befinner mig i just nu, hör också det faktum att jag tyvärr också, på rätt många plan, är trött på mig själv. Jag tvivlar på vem jag är och har blivit, jag tycker inte om mig själv när jag pratar eller skriver eller klagar eller vad som helst som jag gör. Jag har nog alltid tyckt ganska bra om mig själv, rentav så det lutat åt narcissisthållet emellanåt, men nu har det där på nåt sätt svängt om sig och jag gillar inte ens mig själv. Det är hemskt! Det stämmer som de säger, att man inte tycker om nån annan heller, när man inte tycker om sig själv. Eller ja, ifall man gillar nån man träffar, så stör man sig på sig själv i mötet - i mitt fall, att jag blir så påflugen och mångordig, men talar bara strunt! Jag skulle villa sluta prata strunt, satan.

Och jag tänker, att kanske jag har haft ett osunt upphöjande av mig själv innan, liksom tyckt att jag är så kova sana att jag är festligare och fiffigare än de flesta? Det är ju heller inte klokt, så den bubblan lär ju brista förr eller senare, så kanske det är där jag befinner mig nu, när jag inser att jag är en fjäskande och inställsam fjant med osäkerhetsproblem. Uff.

Man skulle fan ha barn istället så man slapp gå här och dividera om sånt där onödigt som sig själv, satan.

När det lönar sig att vara nojig (blä)

Ni vet, när man nojar ibland och tänker äh jag nojar, så onödigt, det där borde jag vänja mig av vid. Det händer J typ jämt - han vet att han angstar och övertänker lite onödigt mycket, men sen tamejtusan när det ibland lönar sig! Det är det som är det paradoxala. Som idag - J hade haft en mardröm om att vårt utskänkningstillstånd för kafét inte hade gått igenom. Och så ringde han dit för att försäkra sig om att det var på g. Och hast du mir gesehen, SÅ HAR HELA SATANS ANSÖKAN INTE ENS KOMMIT FRAM. Posten-jäveln har slarvat bort brevet, det har helt enkelt aldrig nått regionförvaltningsverket, ens.

Nu vet jag att jag talar sån där företagska, som ingen vettig människa förstår. Lite kort: För att få sälja alkohol måste man ha tillstånd, och det ska sökas en månad innan man vill ha det. Har man alkoholtillstånd i en byggnad som inte är livsmedelsklassad (eller nåt liknande daj-di-daj) så måste man söka om nytt tillstånd VARJE ÅR (och det kostar sisådär 800 euro). Jepp, det gör vi varje år och det har gått bra. Men inte i år, för i år har POSTEN gått och bara slarvat bort eländet. Det är så urpissigt, för man kan liksom inte klaga på nån heller, ingen vet var eller hur brevet har kommit bort, allt vi vet är att det postades i en gul skottkärra, som sig bör. Haha.

Så att, mindre hektiska morgnar har man ju varit med om. Överlag har jag också varit så med nerverna på ytan på sistone - det har varit ett enda fram-o-tillbakskörande mellan Nötö och Åbo, men SNART ska vi alltså dit for good, eller så känns det. Snart blir det bara utedass för en tid framöver.

Imorgon blir det åter en sån där dag då det bara kommer att köras hit och dit i Åbo, till veterinären för allergispruta åt Vovs, till nån bygg-affär efter en plywoodskiva som ska bli skylt, till Alko efter vernissage-skumppa, till nån copyshop för att kopiera upp lunchpass, OCH *trumvirvel* - efter mina tavlor. Så det är på många sätt en stor dag imorgon. Sen gäller det att packa nätt och köra så snyggt och lugnt att ett tjugotal glasförsedda tavlor INTE SATAN GÅR SÖNDER. Just nu känns det som att vi har så attans dålig karma, att nånting så klart kommer att gå sönder eller nån jävel kommer att göra inbrott i bilen eller vafan vet jag.

Ö-magiken

Alltså Nötö! Idag drog den igen iväg med en, sa "hördu flicka, tro inte att du vet vart du är på väg" (jepp, Nötö tytöttär en) och så hamnade jag VILSE åter, på nån strand mot nåt håll med en utsikt jag aldrig förut har sett! Tycker det är så fascinerande, och jag säger det säkert varje år, men nog är det fascinerande hur en så pass liten ö fortfarande kan överraska en med stigar och utsikter som man aldrig förut har stött på.

Det började med att jag stötte på E och H, och så följde jag H nästan hem för att nyfiken på var hon bor, varefter hon lite förstrött visade åt vilket håll jag skulle - typ "dit över bergen, sen kommer två stugor, kommer du till E har du gått för långt." Men jag kom varken till stugorna eller till E, jag kom till nåt helt nytt attans ställe i nån helt ny avkrok av ön som jag fortfarande inte vet var det är. Liksom, väderstrecken försvann och sen hamnade jag då dra över stock, sten och berg för att förhoppningsvis i något skede stöta på vägen.
Det är det som är så roligt med att gå vilse på Nötö, för man går ju verkligen aldrig vilse - man är på en ö som är 5 x 2 km, så är man lite vilse emellanåt, har man typ vunnit på lotto och så får man ströva omkring i ett ingenmansland och bara njuta av existensen, typ. Mili blir alltid också så entusiastisk av nya stigar. Och medan jag gick där i extistensen och svettades i min regnrock och fullkomligt pös av livsglädje, så slog den där Ö-MAGIKEN ner i mig igen och all nervositet inför morgondagens pensinärsgrupp på 22 personer som jag ska guida till kyrkan och klockarsten, var som bortblåst. För det som händer med en när ö-magiken slår ner i en, är att man blir så uppfylld av bara existensens glädje och de stigar och spår och tanken på vilka som har gått i dom innan, tanken på allt levande omkring en: Alla mossor, alla blåbärskart, alla krökta tallstammar och renlavar - de uppfyller en med känslan av att man ju förstår Nötö. Och förstår man Nötö, så har man ju massor att berätta. Och hela hemvägen gick jag och filade på mitt inledningstal, dvs hur vi kom till ön och att jag fortfarande går vilse, varför vi trivs här och i fortsättningen sen - att här har funnits befolkning sen början av 1000-talet, att här i tiderna har funnits ett levande bysamhälle och att framtiden är "intressant" vad gäller ut- och inflyttning och allmänna skeenden. Det finns ju hur mycket som helst att berätta! Och vem bryr sig fast jag snubblar på finskan emellanåt - jag är vem jag är och jag berättar så gott jag kan. Huvudsaken är att jag håller mig något så när seriös och inte fnissar till det, som jag brukar.

Och så står man sen där i yttre skärgården utan tejp

Nu är det igen sådana här tider, då bilen är fullproppad med ALLT (mest växter) och man halvsitter i en stol som är fullproppad med andra saker, alla bollar är uppe i luften och när de ramlar studsar de bara omkring mot golv och väggar och i vattenskålar, strittar mot väggarna och gör en vansinnig av oreda. Nu inkommande vecka ska vi få den första turistgruppen till Nötö, det är ett 20-tal pensionärer som jag ska guida omkring både i kyrkan och till klockarsten. Jag har inte hunnit bygga upp nån konkret nervositet att tala om, men jag vet att den kommer, jag vet att jag på onsdag kväll kommer att vara i nåt slags katastroftillstånd uppburet av känslan av att jag int kan någo, allra minst finska, som guidningen antagligen måste hållas på. Jag känner alltid en sån motstridighet gentemot hela det här med att packa ihop sitt liv och åka ut till ön, samtidigt som ön sen alltid tar en till det tillstånd som man har längtat efter. Det är bara så mycket ovisshet i år, så mycket kring coronan och så mycket kring vem som nu sen kommer och med vilket arbetsavtal och vilka artister och så vidare. Och så är det alltid några saker som liksom är så självklara att man helt enkelt glömmer dem, som gummistövlar eller långbyxor eller nåt sånt där. Eller nåt så enkelt som tejp. Och så står man sen där i yttre skärgården utan tejp. Int najs.

Det jobbiga med att ha kafé är att man inte KAN säcka ihop, det finns ingen möjlighet för att bara braka ihop och inte orka, för då brakar allt, i den situationen vill man inte vara. Så det är så mycket som helt enkelt hänger ihop med ens egen funktionsförmåga, som jag mer och mer börjar tvivla på att överhuvudtaget är något att lita på.

Fina tider och världskriser

Tillbakakommen från Nötö efter ett par dagar och åter uppfylld av naturens, umgängets och det enkla varandets helande kraft. Inte var det mycket vi åstadkom den här gången, men istället har vi hängt omkring på olika hemman och pratat om Nötö, Nötö och Nötö, sommaren som kommer, gamla tider, önskningar och båtar. Och så har vi druckit starkt svenskt kaffe, blaskigt finskt kaffe och semiokej eget kaffe från förra året. Och plogat upp trädgårdslandet och fått en gammal båt som ska bli örtträdgård och ja och ja och ja. Jag tänker nog ibland vad det skulle ha blivit av livet ifall inte Nötö kom och drog en iväg på det här evinnerliga äventyret.
Och så har jag kommit i farten med Kihlmans "Se upp salige!" och är alldeles bortkollrad av stämningar och beskrivningar av gamla gubbgillen och lokaler där gammal cigarrök, stekos och nyrökt cigarett hänger i luften och tänkt att just den där doften är av utrotningshotad art. Att läsa en bok från sextiotalet får mig att reflektera så mycket över mitt eget liv och hur lite dötid man har nuförtiden, hur telefonen och de sociala medierna har raderat all den tid som hjärnan förut hade till att processera saker och hur stressade vi därför känner oss just nu, när huvudet egentligen arbetar hela tiden (processerar information).

Och mitt i allt detta är det palestinakrisen och min vän i Kamerun som håller sig inomhus eftersom separatister skjuter folk och bränner hus i hans stad. Det här är en kris som vi inte ens känner till eftersom den är så förhållandevis liten och eftersom vi är så hopplöst oinformerade om Afrika. Hur som helst, i tiderna ockuperade Tyskland Kamerun och efter andra världskriget då Tyskland kapitulerade och andra stora gubbar fick dela på Tysklands koloniala arv, så delades Kamerun upp av England och Frankrike, som om det var ett territorium som vi här i Europa bara härskade över, sådär bara. Alltså inget gör mig så rabiat som det koloniala arvet och den attans skam som man får gå omkring och bära på för att folk, tydligen, aldrig har haft nåt hum om hur man bör behandla andra människor här i världen.

Här, en bild som min kamerunska vän skickade, av hus som brinner i hans stad, Kumbo. Insert festive emoji, liksom.

Ponks Kihlman-blogg

Nu skulle man väl nästan kunna säga att den här bloggen, åtminstone för en tid framåt, kunde omdöpas till Ponks Kihlmanblogg. Jag har nämligen äntligen fått hem Christer Kihlmans böcker (trenne stycken, till att börjas med) och man kan väl lugnt säga, att det på många plan är som att hitta en mer välformulerad version av sig själv, hehe.

Började i fel ordning, dvs med att läsa ett av hans nyaste (kanske sista?) verk, en pjäs med namnet "Svaret är nej!" och där fanns ju bara idel igenkänning att hämta. Måste citera lite.

Varför i all världen borde man älska människorna? Människan är inte bara en allmänt motbjudande djurart. Hon är ful också. I varje fall så snart hon uppnått en viss, inte nödvändigtvis särskilt framskjuten, maktposition. Dessutom luktar hon illa.

Det här var nu bara en formulering som jag fastnade för, hahaha. MEN, låt mig också presentera en lite mer faktabaserad harang, nåt som har skrämmande genklang just i dagens samhälle:

I september 1995 hölls ett möte i San Francisco för 500 representanter för de ledande internationella storföretagen i dagens värld. Ted Turner från CNN var naturligtvis med. Och David Packard från Hewlett-Packard. Och Siemenschefen Heinrich von Pierer från Tyskland. Jämte många andra, som du aldrig ens hört namnet på. Mötet var icke offentligt, men det finns dokumenterat svart på vitt i tidningsuppgifter, som sipprat ut genom någon humanistisk förrädare. Enligt dessa nya samhällsbyggare och ekonomiska experter kommer det inom en överskådlig tid att finnas arbete för ungefär 20 procent av den totala populationen i världen. Det betyder ju samtidigt att man beräknar att ungefär 1,5 miljard köpstarka människor är tillräckligt för att hålla produktionen i gång. De övriga miljarderna skall hållas lugna med billig mat och ett mördande utbud av TV-underhållning och alkohol. "Tittitainment" kallas denna kombination med en term som lanserades av den förre försvarsministern och presidentrådgivaren Zbiginiev Breszinski.

Det är ett skräckscenario, som det heter i den nya kulturjargongen. Det är en komplott, en konspiration, ett machtübernahme. Det är slutet på historien. Nej, inte slutet på historien, men på demokratins historia. Det är inte bara slutet på socialismens och välfärdsstaternas historia, det är slutet på hela det så patetiskt idealiserade folkväldets historia. Nu tar de stora anonyma pojkarna över. Nationella riksdagar och regeringar har springpojkens och gummistämpelns roll i en skön, ny värld, där den verkliga makten utövas av tystlåtna herrar på otillgängliga kontor - någonstans långt borta.

Denna pjäs, "Svaret är nej!", började egentligen som ett brev till teaterchefen Asko Sarkola som svar på varför han inte längre ville skriva för teatern. Men jestas vad där finns tavara att tänka på. Kunde citera hela boken, men tror jag slutar här, för idag.

Tid, hej vänta lite

Ja men hej slumrande blogg. Jag har väl inte skrivit här eftersom jag typ har levt eller nånting. Hela veckan har bara flugit förbi i och med nöjenas böljande vågor, eheh. Känns som att jag inte har åstadkommit ett jota och bara druckit mig full och släntrat längs med gräsbelupna slätter, lapat sol och ätit dyrt på uteterrass. Vad ska man säga om det, annat än att sommaren kom och man tog ett extra andetag och bara unnade sig goda saker. Nu kommer snart en ny vecka med nya måsten och angelägenheter som jag hittills har sopat undan. Det är inte mycket, men för mig känns det som mycket, just nu. Tiden är igen sånt som jag bara skulle villa bromsa och säga hej vänta lite, åt. Behöver inte stressa iväg på det där sättet, men det gör den ju. Känns i varje fall bra att läsa Kihlman och inse att jag tankemässigt har sjukligt mycket gemensamt med den karln. Han var en missbelåten och trumpen gubbe, åtminstone till sist. Och vad är jag annat än en missbelåten och trumpen gubbe, egentligen?

Hälsobloggen: Springhybris och sunda krav

Nå men god maj på er, gott folk. Jag sitter här med en kopp kaffe och en kopp te och har stigit upp en timme för tidigt! Jepp! Så fånig kan man vara, ska hjälpa till inför öppning idag på Sibbe, ska vara där halvnie och så går jag och stiger upp halvsju. Just snyggt. Men ganska bra, för nu har jag fått en del annat gjort istället.

Igår kväll gjorde jag en iakttagelse om mig själv och min vuxenhet. Den var att jag förut hade en massa hårda krav på mig själv som att jag till exempel måste prestera nånting innan jag belönade mig själv, medan jag nu bara direkt går till belöningen utan omvägar. Det kunde till exempel handla om att jag KRÄVDE av mig själv att jag skulle ut o springa tre gånger i veckan, annars var det typ bödeln. Jag sprang för tusan regelbundet under hela min ungdomstid. Och när jag hade sprungit, fick jag typ äta en chokostång (fast jag gjorde det oftast inte - sen när jag hade sprungit hade jag hybris och skulle vara ÄNNU bättre och åt typ bara gröt och bröd utan smör). Problemet med ett sånt här förhållningssätt är ju att det inte är speciellt hälsosamt: Det är inte klokt eller uppbyggande att vara så jäkla hård mot sig själv och ha prestation som högsta prioritet.

MEN, ett i mitt fall ännu större problem är hur jag har hanterat insikten i att jag har varit så jäkla hård mot mig själv. Jag har i princip helt gått förbi kraven på mig själv och istället gått direkt till belöningen, vilket istället har gjort mig sur och bitter, för ingen mänska mår bra av att ständigt mata sig full av dopamin i form av nöje och avslappning, trots att man inte har "förtjänat" det. Det finns alltså en balansgång här, som jag nu försöker ta itu med - sunda krav på sig själv och sunda belöningar. Det här är tydligen ett tema som jag ständigt nu vill återkomma till som hedonistisk 40-åring, hehehe. Insikt i var man gjort fel och sen förbättring.

Så att, igår tog jag mig i kragen och begav mig ut i springspåret. Det var ett år sen sist, för förra gången tog jag i för hårt och förstörde höften på mig och det eländet varade ända intill jul. Det här är ett ständigt dilemma när det gäller åldrandet, att allt bara går sönder trots att man nog skulle orka. Även igår hamnade jag stanna efter 20 minuter, för att vänsterknä och rygg började krångla. Men igår var jag alltså klok och painade inte på, utan stannade och gick. Och när jag kom hem mådde jag så URBOTA bra att det inte var nån hejd på det, och alla minnen kom tillbaka, att herregud det är ju SÅHÄR jag har lyckats hålla ihop mig själv under ungdomen - löpningen gör fan gott åt mig, den balanserar mina arma tankegångar och sätter allt i rörelse - jag mår helt enkelt BRA av det och det är inte enklare än att pressa sig lite och svettas ett par gånger i veckan.

SÅ- insikten igår var att jag ju verkligen mår så satans bra av att springa. Det är ju inget konstigt med det - att springa är kroppens egen antideppkur, det produceras endorfiner och blodomloppet kör i gång, och efter att jag har sprungit får jag min sedvanliga hybris o kör igång med stretchningsyoga och dricker vatten och tar, hör och häpna, itu med en massa annat lort som ligger och skräpar för att allt på nåt vis känns så LÄTT efter att man har sprungit.
Så att nu har jag försökt ställa lite sunda krav på mig själv och mitt fortsatta, förhoppningsvis mer positivt inriktade leverne, och det är att springa tre gånger i veckan under maj månad. Vi får se om några skador uppkommer den här gången, ska verkligen ta det lugnt nu till att börjas med.

Lärdomen för idag är alltså, att även om man har gjort fel som ung, så kan det ligga bra saker i det som var fel, och lösningen heter BALANS och SJÄLVINSIKT. Ja men hej på dig fiffiga självhjälpsmänniska, vem är du egentligen?

Jag lever och så gör allt med mig

Nu har det visst gått en hel del med tid sen jag senast skrev här, det blev väl ett fall av lite "too much to handle för mig" i stan så jag bröt ihop ett slag och så skulle det Nötö för att väcka upp mig igen. Och här går man ju och andas med naturen som vilken vanlig mänska som helst! Alltså - jag kan aldrig sluta förundras över hur väl jag mår genom att leva nånstans med skog och hav nära till hands. Väderleken spelar ingen roll - här är lika fint i isande kyla som i ljumma julivindar, och nu får man dessutom se andra slags blommor och träd växa och vara i blom än på sommaren - känner släktens anors vindar fara genom mig när jag förundras över speglingar i vattenpottar, vårstjärnorna (namnet!), påskliljorna och narcisserna och sälgens små snigelaktiga blomklasar. Jag lever och så gör allt med mig! Jag har knappt några sorger i världen. Lalala.

Nåja. Nog ska det kraftansträngningar till att öppna det här kafét igen om några veckor och nog är det shit som ska get done på andra plan innan dess, men så länge jag inte helt brakar ihop och rinner iväg i en pöl på golvet, så kommer det att gå vägen. Naturen här inspirerar mig, som levande organism är min uppgift bara att hålla upp min mänskliga skepnad, och idag var det dessutom fullmåne (super pink moon!). Tog mig friheten att gå ut till Kalvik och kolla månen som speglade sig i vatten och fönsterytor.

De gamla och svaga har dött och resten är immuna

Jag frågade idag min ryska vän hur de har det med coronan i Ryssland. Hen sa att typ alla har haft corona och de gamla och svaga har dött och resten är immuna. Vaccin finns också överallt i köpcenter och liknande, men det är få som tar det eftersom de flesta redan har haft corona. Samhället har öppnats upp och allt är som vanligt.
Jag tycker det här är så sabla intressant, det här med hur världen hanterar och ställer sig till en sån här pandemi. Skulle man gå inför att bara låta de gamla och sjuka dö, så skulle det bli ett sånt himla hallå här i vår värld. Samtidigt var det ju med- eller omedvetet exakt det man gjorde i Sverige hur länge som helst, även om man aldrig skulle ha medgett det. Och i Ryssland låter man bara pandemin dra över som nåt slags storm och sen går livet vidare och allt är normalt.

Kvarglömd smörgås

Idag har jag varit så busy att jag GLÖMDE att äta min ena smörgåshalva, hehe. Det är grejer det. Jag hamna göra en logo till ett par vänner på Nötö, går under namnet "nötö-tjänster" och i utbyte får vi tvätta kläder hela sommaren och annars bara vara omgiven av kärlek och hästar, haha.

Igår fick jag en alldeles strålande idé medan jag var ute med Mili. Det handlar surprise surprise, igen om utställningen. Jag tänker inte låta rama in några dåliga nybörjarteckningar alls, utan tänker istället ersätta dem med små näpna teckningar som jag har egna ramar till - alltså behöver jag inte stressa med några inramningsdeadlines, utan i någorlunda lugn och ro punga ut med dessa när jag nu har tid med dem.

Idag är det alldeles på tok för varmt, tänkte jag säga - det är det inte - det är alldeles lagom varmt. Det är lagom varmt och jag ska nu äntligen äta den där smörgåsen som blev där och ligga. So long, monkeys.

Med risk för att bli långrandig och självgod

Vilken clickbait till rubrik alltså! Nu kommer halva världen att gå hit och undra hur långrandig och självgod jag nu kommer att vara. Inte så farligt, hoppas jag. Klockan är 2.15, jag har just spelat Candy Crush i kanske 1,5 timme (hehe) och nu tänker jag dricka en öl och ta en snus och fundera lite på livet, bara för att det typ är det sämsta möjliga man kan komma på att göra när man egentligen, absolut, på alla sätt, borde gå och sova.

Jag har kommit fram till att det största sätt jag har förändrats på under de senaste åren, eventuellt bara under den senaste veckan, vi får väl se, är nog det här med att jag tycker att man bör ta till vara på det man har, liksom göra det bästa av det. Typ, om du är bra på att räkna: Räkna. Om du är bra på att skriva: Skriv det bästa du kan, eller gör på nåt vis det bästa du kan av de små gåvor som livet har strött över just dig.
Förut tyckte jag alltid att det var pretentiöst sånt där strävande efter att bli jättebra på saker, men jag har mer och mer börjat inse att en sån inställning egentligen rentav är överlägsen på ett plan, om man tänker på hur många som verkligen gör sitt bästa hela tiden, utan att lyckas, ELLER hur många som aldrig ens har möjlighet att göra något av det som de är bra på. Och här är jag tillbaka till ett av mina favoritteman: Rädlsan för att misslyckas. Jag lyssnade på nån podcast i vilken det berättades att den här rädslan ofta föds hos barn i familjer som har mycket att förlora, dvs som inte strular med pengar utan som har förväntningar på sina barn att uppehålla nåt slags standard som familjen i fråga representerar.

En familj som ständigt strular med pengar och överlevnad har bara siktet på att klara sig, skit samma hur och det finns ofta ingen annan möjlighet att göra sitt bästa konstant, för testar man lite och slarvar man med sina tillgångar, ja - så ramlar man och så tappar man allt. Samtidigt, paradoxalt nog, så har en fattig familj inte så mycket att förlora, så eventuellt uppmuntras all världens dumdristiga idéer på ett annat sätt än i familjer som har pengar och därmed förväntningar på sina barn.

Och ja: Jag har haft prestationskrav på mig sen barn och ja, jag kommer från en medelklassfamilj där det fanns en tydlig plan för hur man skulle leva det här livet - en plan som jag tidigt insåg att jag inte tänker leka med i ens det minsta. Det här ledde till att jag skuffade undan allt vad prestationskrav hette och tänkte att jag tänker då banne mig inte vare sig göra nånting av det som vare sig mina föräldrar eller samhället förväntar sig att jag bör göra. Vad jag inte insåg då, var att jag också skuffade undan MINA EGNA, sunda krav på mig själv och det här är ofta lite svårt att upptäcka, i princip är det väl just det som jag har upptäckt först nu, när jag är 40. Att herregud, det finns grejer jag kan och vill göra och jag vill verkligen göra det bästa jag kan. Jag har också varit alldeles skiträdd för att misslyckas, och är det fortfarande. Den här rädslan är inte bara onödig - den är rentav förlamande, eftersom den leder till att man inte bara undviker att ta itu med sånt som man egentligen skulle villa göra - det man gör, gör man ofta också lite halvdant så att man alltid i bakhuvudet ska kunna ha nån tanke på att man nog "egentligen kan bättre" för att man "inte riktigt har försökt ordentligt."

I nåt annat sammanhang hörde jag också sägas, att de mest framgångsrika mänskorna mestadels har massvis med misslyckanden bakom sig. De är helt enkelt bättre på att resa sig upp efter ett misslyckande, och har istället blicken inriktad på nästa grej, och det här är ungefär så långt från min grundpersonlighet man egentligen kan komma, MEN man kan ju lära sig.

Så att, med dessa tankar i bakhuvudet, tänker jag nu strula vidare och försöka att inte vara så skiträdd eller ta det så jävla hårt när det inte riktigt går som jag vill att det ska göra, även om jag har försökt. Det är en konstig känsla som infinner sig när man pressar sig till yttersta gränsen för vad man kan och orkar med, och jag skulle nästan våga påstå att det är nåt sånt som själva livet handlar om - att försöka så in i helvete, oberoende av vad det nu råkar vara man håller på med.

Och så blev det varmt

Och så blev det varmt och så kom våren och så var det sol och omplanteringsdags för krukväxterna, och lite småangstigt och dammigt och på måndag ska Mili till veterinären för att få bukt med sin torra nos, och här kunde jag sluta skriva. Men det gör jag inte, för att jag är ett fån.

Igår gick vi till Kakelfabriken med J och satt på en tuva och drack varsin öl. Vi var så totalt bortkollrade sen av bara en öl att vi gick hem mitt på gatan under skrik och stoj och gick och köpte pizza och mera öl, men sen SOMNADE jag efter pizzan så det var det med den ölen och den dagen. Lika bra. Var en fin dag i varje fall. Jag avslutade min skoteckning, och under helgen ska jag "redigera" en del andra bilder, innan jag tar itu med någon enstaka ny ännu (om jag har stamina till det).

Svarta Havet var med i en podcast, och han som gjorde den skickade en sån där embed-code som jag inte annars vet vad jag ska göra med, så jag sätter den här. Lyssna på podcasts, gott folk!

Hyperventilera hela vägen hem från rambutiken

Aj herregud. Aj herregud ändå vad mycket jag satsar på min utställning, det säger jag då bara. Idag var jag och diskuterade mig till UV-glas och inramning med passepartout, och aldrig nånsin har jag satsat så mycket på nånting, sitter bara och kallsvettas nu av tanken på hur mycket hela det här kalaset kommer att kosta. Till all tur verkar det finnas en hel del intresse av att köpa mina tavlor, men man ska ju inte slå sig i backen på att folk faktiskt köper när de sen ser att priset i varje fall kommer att vara 400 euro för en stor, så atteeehhhh.. vilket är superbilligt. Så atteeehhhhhh.

Nå, men det kommer att finnas små A5:or som inte är fullt så dyra, plus att jag kommer att trycka upp lite planscher också, så helt omöjligt är det ju inte att få ett stycke skräpig natur på sin vägg, if that's what you're going for.

Utvecklingen

Va tusan, det är ju jag? Ja men det ÄR det. Har inte för vana att dela med mig så värst mycket av såna där bilder av mig själv, så här kommer då en eftersom vi hamna göra lite av en fotoshoot idag.

Idag gick jag då igenom vad jag har till utställningen. Det innebar både bra och dåliga nyheter.

BRA: Jag har 20 stora och 6 små bilder att komma med. Yippieayey, rummet kommer med andra ord att bli fullt.

DÅLIGA: De första fem jag gjorde, är - ehmmm - av liiite annan standard än de jag på sistone har värpt ut. Det beror på tre saker: 1. Jag hade dålig telefonkamera då, så bilderna var ursprungligen skit 2. Dåliga tuscher och 3. Dålig tecknevana. Det här är lite sorgligt, men det går nu inte att göra så mycket åt den saken nu längre. Jag skulle ju verkligen bara villa ta fram det absolut bästa jag har att komma med, men i så fall skulle jag behöva ännu ett år.

Det är verkligen närapå hisnande att tänka på att jag tyckte att de där första överhuvudtaget var något att visa. De ser ut som dåliga skisser. Man ser liksom verkligen en utveckling här, vilket ju inte är överraskande, men. Ändå just överraskande. Att ens omdöme kan skifta så totalt.

Nå väl, men ännu är det bara april och för varje ny jag gör nu, kan en gammal plockas bort. Så att.. back to work bara, you self-absorbed bastard.