Vilken märkligt magisk nötödag, åter. Idag: Så många möten - mest bekanta och några obekanta ansikten. Navigerade fram bland bekanta grunkor och drinkar och mänskor lite sådär som i en gammal dröm eller film som man ungefär kommer ihåg, men som ändå överraskar en på diverse sätt.
Vi höll öppet för att det var lördag, sol och vi hade fulla dryckesskåp samt ett alkoholtillstånd som äntligen kom. Och ja, J hade bakat bulla och bröd och vi tänkte att vad tusan? Några timmar öppet utan lunchservering är väl ingenting, fastän vår officiella öppningsdag är först på måndag. Sen kom typ hela byn. Det var en jämn ström från och med klockan tolv och det var konstigt märkvärdigt att se folk loma in till utställningsrummet och gå där och titta också. Det gick liksom upp för mig att folk tittar på vad jag har gjort där inne, att där finns en del av mig on display och om inte allt för många dagar har jag mitt livs första vernissage, då det skulle passa att prata i åtminstone ett par minuter, berätta nånting om alltihopa alltså. Jag vet inte varför jag alltid typ direkt får impulsen att villa tysta ner mig själv så fort jag börjar prata, ifall alla är tysta och lyssnar på mig. Kanske är jag helt enkelt inte van vid att prata inför grupp, och trots att jag inte brukar vara nervös inför det, kan en märklig, intensiv nervositet slå ner i en just då, när man hör sin klena röst eka i rummet, när man tappar bort sig i en mening för att tankarna redan är inne på nästa och ja. Vi är ett skrivande folk, jag och min familj. Vi kommunicerar helt klart bäst via meddelanden, ni skulle se hur vi håller fanan där, en efter en.
Nåja, jag måste samla mig här nån dag och skriva typ ETT TAL, haha. När fan jag nu ska hinna med det. Nu när vi öppnade, så infann sig ju insikten om att tiden bara kommer att rinna iväg nu tills det mitt i allt är juli och sen halva juli och så småningom augusti och kläderna börjar hänga och håret hänger i stripor, man har sprungit av och an hela dagarna (skulle vara intressant med en stegmätare), man har haft vänliga konversationer, man har haft informativa samtal, man har serverat och man har satt in disk och tömt disk, man har satt in rena kärl i skåpen och rusat ut efter färsk oregano. Och sen, när dörrarna stängt har man ännu fyllt på dryckesskåp och servettbehållare, sopat i tamburen, sköljt ölkranarna och i nåt varv, gått ut med hunden.
Insåg idag att jag har kommit hit med en helt hopplös arsenal av kläder, har typ ingenting vettigt, ett par T-shirts och några håliga leggings. Och inget puder! Katastrof. Måste ta och googla om det går att göra puder själv på något sätt, annars får jag gå här och självlysa med min glansiga nuna hela sommaren.
Hur som helst, idag var det lite hålligång på gården och en nötödam var lite småförfriskad, hade fått jallu hos grannen och slängde kryckorna och for omkring som nåt slags uppstådd ängel på gården medan yngre folk byggde upp den eländiga men nödvändiga studstrampolinen som nu tornar upp sig framför midsommarstången och får gården att se, rent ut sagt, för jävlig ut. Men den är som sagt nödvändig, barnen älskar den och därmed föräldrarna som får en paus från barnen. Det var rent underbart att se, och lika underbart var det att höra de lovord som så många hade att säga om min utställning. Speciellt glad blev jag över en karl som sade sig vara riktigt berörd, en som inte direkt ser ut att vanligtvis gå på konstutställningar. Det slog mig att det är just de där som jag har gjort det här för, just de där vanliga arbetarna och människorna som inte vanligtvis travar omkring på konstutställningar stup i kvarten. Det gjorde mig genuint varm i hjärtat.
Men hjärtat sen. När dan äntligen var slut och vi hade stängt dörrn trots att nötöfolk fortfarande satt kvar på terrassen (det var ett sånt där läge att de definitivt hade druckit klart o skulle gå hem och vi MÅSTE få mat i oss) så märkte jag att hjärtat hoppade omkring i bröstet på mig, med lätta oroliga slag. Blev rätt orolig där ett tag, mitt hjärta brukar inte göra sig påmint, men nu var det rent på ytan - verkligen tilltufsat, ur rytm och helt bananas. Nå väl, det ordnade sig genom en snutt vata balancing yoga, jag är på dag 3 just nu och gillar det skarpt, det är precis för mig - vata som jag helt solklart är, enligt den ayurvediska praktiken (lol). De där gamla indierna pratar inte strunt, precis, de har koll på kropp och sinne och allt det där. Så när jag lade mig ner i savasana, visste jag att jag var återhämtad. Var till och med så återhämtad att jag ville gå på långpromenad sen till kvällen, och då var det ju bara ön som gav tillbaka allt den har till ens urarmade väsen. Rosa himmel, djup skog och böljande skyar och hav. Mötte A-G som hade varit och fixat på gravgården, stannade vid Backgrannas och böt några ord med nån som satt på bastuöl. Gick förbi butiken där nån stadsbo vände blicken bort utan att hälsa, förstod inte hur man beter sig på lande. Gick till sist och satte mig på berget vid väderkvarnen och var helt betagen av hur vackert och fantastiskt allting var. Den här tiden, den är så full av liv, bara man förstår att vara öppen för det. Är lite smått orolig för orken det här året, mest den psykiska - hur jag ska orka med alla dessa människor och möten som de kommande månaderna bjuder på. Men månne det inte ska gå.
No comments:
Post a Comment