Här skriver jag igen från denna bildlösa blogg. Vi har haft en rätt så händelserik tid här. Mina axlar värker som stenar och min sociala kapacitet är på gränsen till att blomstra ut i full aggression. För det mesta känns gårdagen som en evighet sedan, för att det hänt så arma mycket sedan dess. Ibland är det som händer bara att man till kvälln ska gå till någons bastu, vilket innebär att man får en 20 minuters tupplur efter att vi diskat undan kaféstöket och sen ska man hafsa ihop rena kläder + nåt bullpaket åt den man ska till bastu till och sen ska man leverera bullpaketet med sin tacksamhet, och sen gå i bastu. Och sen hinner man just klä på sig och gå hem innan det kommer frakt med Baldur. Och när det kommer frakt med Baldur ska man meddetsamma meddela åt var och varannan vad vi har för jäkla meny imorgon samt skriva upp den på tavlan nere i hamnen. Och lasta in tavara från Baldur i bilen och sen från bilen till kafét, samt gå igenom alla beställningslistor så att man kan svära över allt som av nån anledning inte levererades, så att Joakim kan ringa runt och perkla sig över det nästa dag.
Och mitt i allt detta svansar det runt folk som bor hos en. Emellanåt har jag känt en sån samhörighet med typerna här, så det nästan värkt av kärlek. Liksom känt sådär att jag är stolt och glad över vilka mänskor vi har valt att komma och jobba med oss, och hur fint vi kompletterar och berikar varandras liv och så vidare. Men sen emellanåt, som idag, så får man ju en överdos av det här med att konstant ha folk i varje hörn. Då hjälper det inte att folk är ack så trevliga och intressanta - man har bara nog av allt som innebär andra mänskor och varje en intressant eller ointressant diskussion de vill ha, känns som helt oöverkomlig och hopplöst bastant att ta itu med, för man hade helst av allt bara legat raklång och ensam inne i ett tyst rum.
Nu är det ännu den här helgen och sen två helt makalöst långa veckor som vi på nåt sätt ska ta itu med. Jag har sagt det förut, men augusti känns som en till hel sommar - dessa två veckor är lugnare och trögare och bär hopp om slutet på denna evinnerliga jobbkavalkad, men det är så jävla segt när allt man hade velat är att ställa sig raklång på trappan och bara vråla att alla kan gå hem så man kan få lugn och ro nåt tag.
Nå, men summa summarum för i år, så måste jag upprepa att bekantskaperna jag har gjort med vår lilla crew här i år, på nåt sätt har nått ytterligare nya höjder och människorna ter sig närmast som mina syskon eller bästa vänner och sådana som man helt inte döljer nånting alls för. Det är nog nåt speciellt med en sån här tight samhörighet på en helt galet intensiv arbetsplats, det finns liksom inga rum för att dölja den man är eller sina dåliga sidor - allt man går igenom både fysiskt och psykiskt, blir nåt som alla på sätt eller vis får ta del av.
No comments:
Post a Comment