Nå men alltså, nu börjar det kännas som att man fan har varit här ett tag. Slutet är synligt, den sista större beställningen på matvaror är inlämnad och snart har man bara syrsornas, vindarnas och de fallande björklövens augusti framför sig. Det är rätt tokigt så vild en sommar är, hur livskraftig men samtidigt hopplöst kort den är - lämnar en hungrig efter mera, stående med armarna ut i en omfamning som inte var lång nog.
Vi har nog fått nåt slags lunk här att fungera. Våra unga grannar från Åbo har flyttat in i tält på bakgården, ibland hjälper de till vid kafét och så, ibland sover de inne då det är för kallt. Överlag är de mänskor vi nu omger oss med så sabla älskvärda och fina. Man kommer så nära in på alla här på ön, lär känna deras innersta önskningar och deras större problem. Grannarna kramar de gamla ekarna utanför, jag tänker: Det här är mänskor jag förstår mig på. Det är på nåt sätt lättare att öppna sig för folk här ute bland vallmor och solnedgångar också. För ja, vallmorna slår ut nu, en efter en och varendaste en är lika förbluffande vacker med sina olika färgskiftningar.
Överlag har till och med kunderna på sistone också varit himla fina och uppskattande. Det är väl de rätt så hårda vindarna som hindrar de allra värsta att dra fram med sina vrålåk, då det var sådär förfärligt varmt var de här hela tiden, de där eländiga gaphalsarna med sina megabåtar. Jag hoppas att jag i augusti ska få tid över att låna hästen nån kväll och dra lite runt på stigarna här. Min dröm skulle vara att få göra det helt själv, gå som det går, jag kan betala för mig. Vi får se hur det går.
Och ja, så är här ju ett torp till salu. Det är förbannat dyrt och kanske inte helt vad vi nånsin tänkte att vi var ute efter, men nån jävel säger att vi borde bjuda på det för att flytta hit på heltid så nu har vi ansökt om ytterligare ett lån. Det är en sjuk tanke, knappast får vi det, men det är i varje fall gjort.
No comments:
Post a Comment