Stundens saftmaja

Vi har haft gamylerna på kvällsmiddag här idag, eller den äldre nötögenerationen, som på nåt sätt säkert ser sig som yngre också - eftersom de är barn av den generation som PÅ RIKTIGT bodde och levde här på Nötö. Nå väl, det var middag och samvaro och riktigt trevligt, jag höll ett obekvämt tal som jag hade föreställt mig att skulle vara naturligt och innehållsrikt, det lät så bra i mitt huvud när jag gick och snackade för mig själv, men blev bara pompöst och obekvämt sen i stundens hetta, och detta är exempelvis en orsak till varför jag aldrig någonsin vill hålla guidningar nånsin igen i mitt liv - jag kan inte tala avslappnat men planerat. Jag kan tala, men det måste vara spontant eller när nån har ställt mig en fråga.

Nå, men om vi nu skulle förbise mina egna plågor, så var det ett fint och harmlöst litet samkväm vi hade ikväll. J hade slagit på stort med fantastisk mat och potatis- och pasta-romescosallad med grillad halloumi och barbequekyckling. Förrätt bröd med skagenröra, sista fisken for dit och han sa själv att det kändes bra att fisken for till nötöbor och inte till kunderna.

Överlag har det varit så inihelskotta lugnt nu också - man börjar ana höstens vindar och man känner att man lever och existerar med alla sina frågor och tudelade inställningar till livet. Den där mänskan man är glimtar fram där emellan när man hinner tänka och vara emellan kundbetjäningen.

Överlag är jag så himla kluven, det må vara hormoner eller realitet eller vad det nu är, men det känns så himla hopplöst att planera eller föreställa sig ett liv överhuvudtaget. Det brinner i Europa, coronan härjar överallt och även om den inte längre är livshotande eller brutal sådär som förut, så verkar den ha gjort någonting med oss människor - den har delat in oss i grupper och motsättningar och alla verkar lika kluvna och bortkollrade i vad de nu sen ska tycka och hur man nu sen ska ställa sig till det här med att människan är så attans missanpassad till att leva i den här satans kapitalistiska skitmodellen till leverne.

Jag fasar inför att åka tillbaka till Åbo och ta itu med nåt slags leverne där och jag kommer att göra nåt radikalt - söka jobb som jag inte hade tänkt att jag skulle söka och skriva brev och ansökningar till ställen jag heller inte hade någon som helst avsikt att ha nån relation till. Livet känns just nu som en jäkla bananformad rutschbana och det är bara att sätta sig i smeten och åka rätt ner och se vad det blir av det. Det känns som att man antingen borde ge upp totalt eller bara pröva på nånting helt nytt, kort sagt.

Rent konkret ser jag i varje fall fram emot att ha tillgång till tvättmaskin, dusch, innevessa och kranvatten som man står ut med att dricka. Det här vattnet vi får från kran här är hopplöst skit, jag lever på köpevatten och känner mig slösaktig och eländig med mina attans Novelle-flaskor, så det ska bli skönt att på det sättet återvända till ett mindre komplicerat liv.