En snabb kommentar till mitt förra inlägg bara: Blir lite störd på hurdan attans achiever jag är ibland (finns det nåt bra svenskt ord för det, achiever?) - en text har väl sitt värde oberoende i om den vinner priser i tävlingar eller inte. Det är jag så klart medveten om, och bäst hade det väl varit om sådana där grejer inte hade påverkat en överhuvudtaget - ifall man hade rullat runt i en ljum flod där alla ens åstadkommanden och icke-åstadkommande bara är som vattnet som far i floden, eller grodorna som hoppar från näckrosblad till näckrosblad.
Men nej, jag har måhända nån hemsk demon i mig som säger att om jag anstränger mig det minsta lilla, så ska jag få nånting för det. Är det galet? Kanske. Tror inte jag ska fundera desto mer på det.
Jag läser Elin Willows nyaste, Nya namn heter den och jag ska inte snarvla desto mer om den, för jag ska faktiskt punga ut en bokrecension om den snart. Men jag tilltalas starkt av hennes förmåga att uttrycka saker med så få ord. Det här är nåt jag inte i vanliga fall sätter mycket värde på, men det är en konst det där med att få saker att hända mellan orden, mellan meningarna. Att lyckas försätta läsaren i en stämning, det klarar hon av, med så få medel att jag emellanåt frågar mig vad det är som gör en så pass stram och synnerligen icke-inlevelsefull text så berörande, trots allt? Kanske är det väl avvägda meningar, mycket tankearbete, mycket ensamhet och tystnad.
Jag tänkte på här alldeles nyss, att mitt liv består av så himla lite tystnad numer. Att bo med J, är som att bo i en konstant livestream - antingen av hans youtubevideor och ljudböcker som snurrar på så fort han är vid medvetande (eller inte tvingas sätta på hörlurar, av mig). Och jag tänker, att man inte ska bli så himla bekväm i sig själv, att det säkert är en bra sak. Tror uppriktigt sagt att det är bra för mig, en sån tystnadsälskande icke-situationernas människa, att tvingas dela mitt liv med någon som är raka motsatsen, nån som är högljudd, börlig, ständigt diskuterande och reflekterande, utan andrum på många sätt. Jag måste bara lära mig att hitta mina stunder och min egen lugn och ro, att inte distraheras av hans ljud, av hans närvaro. (Haha, nu börjar jag skriva som Willows, märker jag. "Av hans ljud, av hans närvaro", hon skriver mycket sånt där en sak, och sen samma sak en gång till, i en bisats.) Hur som helst, jag tror att en viss obekvämhet i livet är bra för en, det får en att reflektera och utmanas.
Jag tänkte också på det, att J:s och min samvaro så många gånger går ut på hetsiga diskussioner som uppstår ur intet - jag som har en fråga, skriker : VAD TYCKER DU OM DET HÄR och så lägger jag ut nån hafsig teori om varför intellektuella män så ofta föredrar semi-blåsta newage yogakvinnor och vad han tror om det, och så svarar han att det där är en psykologisk diskussion som man inte kan dra någo allmängiltiga slutsatser om, eftersom det är personligt vad en människa föredrar. (Jag har märkt att filosofer tenderar att rygga tillbaka för saker som grundar sig i PSYKOLOGI, det är som om hela det här med psykologiska diskussioner är totalt ointressant för dem, eftersom man aldrig kan komma fram till nånting PÅ RIKTIGT: psykologi handlar om människor, o vad människor tänker och tycker i allmänhet är vagt och ointressant, alla har sin egen historia och sina egna erfarenheter och de val de gör och de tankar de har grundar sig i så mycket personligt att det är onödigt att befatta sig med det.)
Den här diskussionen spårade dessutom ut i och med att J drabbades av en deja vu, och ropade typ nää, sluta, deja vuuu, varpå jag kom på att jag aldrig, ALDRIG har haft en deja vu-upplevelse, jag vet alltså inte vad det är! I teorin vet jag förstås - man befinner sig mitt i allt i en diskussion eller i ett tillfälle som man starkt upplever att man har upplevt förut, och så slår det nåt slags kortslutning i hjärnan, där dåtid och nutid sker på samma gång. Och så sa J att mitt huvud inte är dumt, men väldigt enkelspårigt, det är bara ett spår och saker som sker just nu, plus tankarna på dåtid och framtid då. Så att, helt logiskt att jag inte drabbas av deja vu-situationer, det förklarar dessutom varför min simultanförmåga i stort sett är obefintlig.
Så att, sådana funderingar idag, det är liksom riviga samtalsämnen och hit och dit hela tiden, och jag undrar om det också kan vara en bidragande orsak till att jag har så svårt att komma underfund med och relatera till andra människor nuförtiden - mina diskussioner med J går i princip ut på sånt här, att vi kort, intensivt och hetsigt behandlar ämnen som jag tänker mig att andra människor hade kunnat sitta hela kvällar med att behandla och diskutera, och sen byter vi dessutom ämne, eller lämnar diskussionerna med ett DET VAR DET och återgår till nåt annat huvudlöst, som att slänga gummibitar åt hunden eller balansera smörgåsar på huvudena. Vad jag vill säga med detta, är alltså att det inte känns som att jag kan ha normala diskussioner med andra människor längre - jag har kanske blivit för resultatinriktad i mitt diskuterande eller nånting.
No comments:
Post a Comment