Inte så jäkla hejsan

Hur har det gått på den senaste arbetsintervjun då, frågar alla?
Nå jag kan svara. Inte så jäkla hejsan. I förra veckan var jag med om en arbetsintervju till vilken jag kom insåsande flera minuter försenad - varefter jag inte fick ljudet att fungera och sen, efter krångligt byte till dator, inte fick kameran att fungera. Så att 5/5 for the entrance.

Och sen var hela inledningspratet till intervjun så urbota okarismatiskt, så jag fäste mig bara vid det - det hela kändes som en uppvisning som var omöjlig att inte börja analysera. Det var så torrt så det var intressant! Och så hade de mitt i allt ställt en fråga - och jag hade inte alls lyssnat, och förstod ingenting - och tänkte, att jaha, är det här nu som en sketch i vilken ni representerar de där stela office-ladyna och jag representerar "the crazy artist?" Jo, den sketchen kan vi bra leka. Så jag tänkte att nu blir min roll att representera nåt slags stereotyp av den där inlevelsefulla artisten. Så jag sa bland annat att jag håller på med yoga för att stressa ner. ATT JAG HÅLLER PÅ MED YOGA. För att stressa ner. Alltså, jag var en sådan idiot. Och som jag beskrev mig själv sedan - som slarvig och oorganiserad. Jag tänkte, att är det sådan här jag är, eller spelar jag rollen av den jag är - den där urblåsta artisten, som bara är full av expressivitet och bångstyrig entusiasm? Så att joatt. Jag insåg att jag har gått över nåt slags gräns i människoskap, då jag inte klarar av stela, konstgjorda situationer längre - jag kan inte förstå att man är kvar där. I nåt slags avskalad prototyp av duktig flicka-miljö. Nåt sånt där uppehållande av traditioner och modeller. Inte attan kan jag jobba där. Så jag spädde på om hur dålig jag är, så att det inte ska kännas så svårt att inte välja mig. Jag måste leva kvar i illusionen om att jag själv väljer mitt spretiga liv, dag efter dag. Eftersom jag redan trivs med mitt liv så som det är, i alla fall för tillfället.

Och annars då?
Ja, vi har kommit tillbaka från ön och JA, det känns overkligt. Jag vet inte om det egentligen finns nånting jag alls tycker om här med stan längre - kanske spontanfester eller lönnarnas och ekarnas kronor eller nåt sånt där. Men människorna är mestadels från reven. Hämmade och härdade. Tvingade till att inte se eller möta andra människor i Citymarket. Tvingade till att leva som råttor i ett gigantiskt mass-experiment.
Nåja, men eftersom jag är en turknutte, så erböds jag jobb från min mångåriga arbetsgivare på Museet. Så att jag ska jobba på Museet från och med oktober. Det blir bra det. Jag har ju faktiskt redan nästlat mig in i ett intressant projekt där, så jag vet inte vad jag skulle ut och äventyra på andra arbetsintervjuer egentligen? Kanske just av nåt slags äventyrslusta.
Innan dess har jag en bok att redigera och bildsätta samt en bokrecension att så småningom skriva undan. Och OTALIGA fester att se fram emot. Verkligen varenda helg så långt kalendern når, nästan. Bland annat en som innebär en keikka med Svarta Havet, inte nästa, inte sen nästa, men sen nästa helg. Det är så spännande så jag helt inte alls nästan alldeles går sönder.