Nu skriver jag egentligen av ren uttråkan och för att jag finner det så svårt att tala med nån överhuvudtaget. Känner mig burdus, påflugen och liksom alltid i fel stämning. Jag undrar om den här kafévistelsen kan ha med det att göra, att jag blivit smått psykotisk av att först ha stressat runt utan att knappt äta, servandes andra, glada, bruna, stora, små människor som bara ska ha, ha och ha. Och sen nu då, så kommer det knappt någon alls, och syrsorna spelar och solen har blivit sådär augustiblek och allt man upplevde för bara några veckor sedan, känns som en urblekt film: Nånting gammalt, förlegat, man går här och snubblar över sina fötter och undrar vad som är på riktigt.
Fem dagar till, I FEM DAGAR ska vi ännu sitta här i den gamla slöjdsalen och lyssna på vitrinens brummande och tungt, tungt stiga upp ur stolen när vi hör steg av kunder i farstun. Jag tror att den här augusti slår rekord i tröghet - vi hade förutspått att säsongen skulle vara rätt livlig liksom ifjol, men nej. I år verkar folk ha fått nog av det där som hände i juli. De har farit hem och lämnat hamnar och väntstugor tomma och dammiga. Eller så är de rädda för coronan, eller undergången, vad vet jag. Världen känns så totalt på tok avig numer. När man riktigt tänker på vad som är på gång. Det här med klimatförändringen och alla åsikter, alla skrikiga röster från vänster och höger, att nejnej så är det inte, eller jojo såhär ska saker göras. Och vaccin hit och dit och unga och gamla och jag tror och jag tror inte. Skulle villa hötta med nävarna och ropa att nu fan får det vara nog, nu RÄCKER det med åsikter. Nu får ingen jävel prata längre - inte myndigheter, inte professorer, inte fotbollsspelare, inte korvkiosksägare eller forskare från det ena landet och den andra instansen. Nu får alla hålla käft ett tag och så stänger vi ner wifimasterna och skruvar ner volymen på alla satans skrikande grunkor och så sitter vi bara tysta en stund, på våra farstutäppor och tänker över vilka vi är och vad vi har gjort. Att kanske någon reda hade kommit med det. För det här funkar ju fan inte, det ser ju en utrotningshotad babian. Att det här som vi nu håller på med, på sociala medier och i teveskärmar och lyxjachter. Det funkar ju fan inte på något sätt.
Att ungefär sånt tänker jag på idag, med mitt trötta, igenklibbade huvud.
No comments:
Post a Comment