Har lust att bara utropa ÄSCH när jag ens tänker på uppenbarelsen av mig själv och hur illa jag åter har landat här i storstan. Vad ska man ens säga om den sån här? Inget alls, typ.
Den där arbetsintervjun: Jag meddelade aldrig att jag hade fått ett annat jobb, och inte meddelade de om att de inte valde mig heller. Hähä! Antagligen förträngde vi alla bara att intervjun överhuvudtaget ägde rum.
Annars då?
I våras stötte jag på Peter Sandström nere vid ån, det var ett så fint möte, han såg vild ut och åt en glass och tyckte att jag borde skriva, så jag skrev faktiskt en novell till årets Solveig von Schoultztztz-tävling som hade deadline någon dag därpå. Tyckte om mitt tema och hela den återhållsamma stilen, tänkte att här kan jag väl nog attan ha fått till ett litet pris kanske? Och på nåt sätt kändes den där situationen med Peter så avgörande, jag tänkte att det var ödet som förde mig till att göra det där, hähä.
Nå väl, utan pris blev jag. Inte ens ett futtigt hedersomnämnande, nej nej.
ÅTER har jag alltså misslyckats skönlitterärt. Det börjar ju bli rätt underhållande, det här.
Nå, efter den besvikelsen har jag kommit fram till att det är med skrivandet som med konsten och musicerandet och allt annat. Man kan inte gå och tro att man kan lyckas och vinna priser sådär bara, ifall man inte har skänkt saken en massa eftertänksamhet och arbetstimmar (eller ifall man inte är nåt slags geni eller gudagåva då). Med bildkonst har jag lyckats först i år, då jag har satt otaliga timmar ner på teckning. Jag kan alltså inte fan gå och tro att jag kan lyckas skönlitterärt då jag skrivit EN hafsig text på tio år och inte läst några som helst andra böcker än de jag tvingats till att läsa. Skärpning här nu, fröken Green, satan. Det tar MÅNADER för mig att få en längre text att bli sig själv, och med text händer det så himla ofta också att man lurar sig själv att nu är det här bra, nu räcker det. Man gör det med bild också, tror att jestas nu är det här bra men sen om man skänker bildjäveln ett par timmar eller dagar till, så blir den nånting helt annat, nånting mycket bättre, nånting man aldrig hade kunnat tänka sig att bildjäveln kunde bli till.
Jag TROR att jag kan och jag VILL så himla gärna åstadkomma nåt skönlitterärt i mitt liv ännu, nåt som skulle kunna vara till glädje att läsa.
MEN, om det nu inte går och om jag nu helt enkelt inte är så himla bra på det där med att skriva skönlitterärt som jag ibland går och föreställer mig att jag kunde vara eller bli, så är det nu heller inte hela världen.
No comments:
Post a Comment