Sängnomad

Idag morse vaknade jag i Helsingfors. Det är underligt att tänka på nu, för det känns som en evighet sen. Man får som en gåva med tid om man stiger upp klockan åtta. Ändå är det sällan som det faktiskt blir av att man lorvar sig upp så tidigt. Hur som helst så vaknade jag upp på en kompis minst sagt knöliga soffa som såg så rolig ut att jag brast ut i skratt när jag insåg att jag skulle sova på den; för kort och med dynor som såg ut som om de skämtade och bara lekte att de hörde hemma i den där soffan. För säkerhets skull lade jag en yogamatta vid sidan av soffan om jag skulle få för mig att villa rulla ihop mig som en indisk guru på natten. Det behövde jag inte; sov utomordentligt bra på soffan, tycker alltid att jag gör det hos andra förresten. Jag sover absolut allra bäst överallt annanstans än i min egen säng. Är som gjord för att vara nomad, liksom hunden min. Egentligen borde vi väl bara couchsurfa som livsstil men gud när jag inte orkar med mänskor på det sättet.

Man vill så gärna tycka om det!

Var igår och såg på samarbetsföreställningen mellan den feministiska teatergruppen Blaue Frau och polska gruppen Teraz Poliz, Whenever there are people to dance until than we're gonna. Jag måste medge att jag hade ganska höga förväntningar på pjäsen, eftersom jag minns att jag tidigade har sett deras grejer som var rätt så fantastiska, och för att jag har hört Blaue Frau prata nånstans och för att jag är lite besatt av Sonja för att hon är så awesome. Nå väl, allting kan ju inte bara vara fulländat jämt.

Vad ska man säga? Pjäsen var lika förvirrande som namnet på den. Den första frågan som spontant dyker upp är om den där felstavningen "than" i namnet är ett misstag eller inte? Och vad namnet överhuvudtaget vill säga? "Until than we're gonna" vadå? Föreställningen är onekligen ett slags experiment, ett försök att involvera publiken i teatern, att rasera gränserna mellan publik och föreställning, män och kvinnor, kön och kön. I get it. Det betyder bara inte att det nödvändigtvis funkar. Allt går på tafflig engelska, lite svenska och lite polska. Programbladet är minimalistiskt och typiskt dagen-idag-coolt, också det rätt fullt av stavfel (kanske inte så viktigt, men ändå. Nånting i mig rynkar näsa). Allt pekar på att man har velat göra något riktigt icke-konventionellt som poängterar att det är fria tyglar som gäller, att alla ska få vara vem dom vill, no boundaries, inga utsatta gränser. I programbladet står ett par "ordningsregler" för hur man ska bete sig under föreställningen: man får gå på wc när man vill, man får byta plats när man vill, vandra omkring, gå och köpa nånting från baren, i princip göra vad som helst som faller en in. På golvet finns madrasser utlagda, stolar här och där, i ett hörn finns ett våffeljärn med smet och en skål med mandariner, hörlurar som det spelas musik i finns utplacerade lite här och där, i andra ändan av rummet ett stort bäscht papper som jag anar att vi ska få förverkliga oss på i något skede, sätta oss ner vid och rita spretiga figurer och skriva slagord på. (Så unikt (not)!)
Det är egentligen oklart när och hur pjäsen börjar. Musik skränar, skådisarna går omkring och dubbel-försäkrar alla om att man får göra vad man vill. Jag är hungrig och har en banan som jag trycker i mig medan jag liksom väntar att nån form av teater ska ta form, men mitt i allt märker jag att mitt bananätande för länge sedan är slut och på en madrass ligger två skådisar och engelsk-snarvlar sådär som man snarvlar när man har träffat en utländsk ny vän – de pratar om sig själva, om när man lärde sig simma, såna saker. Det är uppenbart att de inte gör sig till på ett sånt där teatraliskt sätt så rösterna ska höras, utan att man ska flytta sig närmare madrassen om man inte hör. Grejen är bara att jag tyvärr inte är ett dugg intresserad. Och sådär fortsätter det. En.... lång..... stund.

Snart råder fullständigt kaos, jag vet inte vad som händer. Några skådisar dansar uppsluppet, slänger med håret, en springer omkring, nån annan är djupt försjunken i musik. Det ropas, hojtas och väsnas. Det enda återkommande och sammanhållande är egentligen ett par meningar som upprepas, "No sex. not sex-sex, but no sex, as in no woman, no man".
Mitt i allt är det en som tar en stol och sätter sig rakt framför mig, säger "oj, vad jag saknar att röka." Jag ler riktigt stort, för det känns så äkta-oäkta att jag blir så obekväm att jag inte vet vad jag ska göra av mig. Det känns som att en kompis som inte är min kompis har satt sig framför mig och muka-involverar mig i en diskussion som jag inte vet om jag får delta i. Snart kommer de andra skådisarna och sätter sig i en halvcirkel framför oss, publiken som råkar sitta där vi sitter och resten av publiken som inte sitter där vi är förstår att flytta sig till vår skara. Det här är egentligen det enda tillfället som jag upplever att föreställningen har hakat fast sig i en tråd som håller. Man upprepar samma slags meningar, de blir likt mantran, det är något om utseende också, det är lite obehagligt när skådisarna ser en rätt i ögonen som om de visste vem man var, även om de inte gör det. Jag gillar det inte, men åtminstone berör det mig på något plan.

Efter det är det bara väldigt spretigt. Mitt i allt får man igen göra vad man vill. En del av publiken äter våfflor, en annan får små lappar som de ska skriva ner vad de tänker på när de hör ordet "teknologi". Jag lyssnar först på bra polsk rap i ett par lurar och en av polackerna frågar om jag gillar det. "It is very good" säger jag, och jag menar det verkligen. Det är bra musik. Men det känns så konstigt. Vafan har bra polsk rap att göra med att jag sitter i Helsingfors på en teaterföreställning och har en omotiverad diskussion med en av skådisarna?

Går sen och ritar nåt teknologiskt-inspirerat på den där jäkla bruna paffbiten. Min vän ritar också, säger att "man ju måste fördriva tiden på något sätt". Jag orkar inte riktigt följa med vad som händer utanför paffbiten, för det känns så fruktansvärt ointressant och tvångs-engagerande. Mitt i allt skränar Pump up the Jam ur högtalarna och det är tur, för det är en av mina barndomsfavoriter. Nästan alla dansar och jag får syn på nån i publiken som sitter och ser om möjligt ännu mer förstörd ut än jag känner mig inuti. Jag förmår i varje fall att dansa, även om det känns lika jobbigt som hela föreställningen för övrigt känns. Funderar att vad hade hänt ifall jag hade varit här med farsan (för det hade egentligen varit helt möjligt)? Benen dansar och jag försöker släppa loss utan att kunna. Jag njuter i och för sig av att dansa, men det hade jag också gjort på en tråkig hemmafest i Raunistula. Positivt är att man får dansa ganska länge.
Sen är det inte så mycket mer att konstatera; emellanåt ganska långa, fina monologer, tyvärr ibland på flera språk samtidigt och en engelsk text som rullar över golvet, för mycket på en gång. Känns som när man försöker lyssna på en föreläsare samtidigt som man skriver av en powerpoint-slide.

När det är slut är det som att publiken är delad i två läger – dom som diggade, och dom som inte gjorde det. Min ena vän gillade det, min andra, liksom jag, inte. Grejen är att föreställningen mera ter sig som nån slags workshop eller ett experiment, än en teaterföreställning. Kommer på mig själv att tänka att den traditionella idén med att publiken sitter på stolar och ser på en föreställning funkar därför att publiken då känner sig trygg och därför att man vet hur det ska vara. Jag går liksom inte på teater för att få sitta och klotta på ett papper, även om jag gillar att klotta på papper. Det är lite som när jag var i Rumänien på kurs och man skulle gå i skogen och lyssna och ta till sig skogens ljud. Sånt där är kanske ögonöppnande för andra men vardagsmat för mig. Jag brinner för feminism och de grejer som de här tjejerna står för och därför blir jag samtidigt så ledsen över att måsta känna såhär, eller som min kompis uttryckte det efteråt: "Man vill så gärna tycka om det!".

Skaftet

Blev just alldeles full i fnitter när jag kom på vad Milis (hundens) mest älskade leksak är: ett paraplyhandtag, en hård plastknopp som har ett snöre hängande efter sig. Grejen kallas kort och gott för "skaftet" – ett ord som har kommit att beteckna i princip alla små söndriga delar och prylar som Mili plockar med sig under promenaderna, bland annat ett gummihandtag som suttit på ett cykelstyre och en obestämd plastcylinder. Men det finns alltså ett favoritskaft. När jag tar fram och öppnar leksakslådan som förutom skaftet innehåller flera andra hundleksaker som en anka, en squeeky flodhäst och en gummiboll, går nosen genast till skaftet. Det är skaftet som man sen ska kasta omkring, det är skaftet som är det bästa, och det är med skaftet som man skapar motivation.
Mitt eget skaft för den här dagen är vit och blå choko, som egentligen är Fazers vita och bruna choklad i en stång. Och fyra svarta tuschpennor av olika tjocklekar. Man behöver ett skaft av nåt slag.

Gamla anteckningar

November. Man vaknar och lyckas aldrig riktigt luska av sig den där morgonrötan, nattens påminnelse om att vi alla har en del gemensamt med ruttna blad, mer eller mindre. Hela dagen går man och tycker att det är något som luktar som ett skämt, det är naturligtvis en själv och det vet man, man orkar bara inte tycka så jäkla illa om sig själv, jämt.
Igår när jag ominstallerade min dator och grävde bland en massa gamla filer, hittade jag en gammal text jag plitade ner nån gång cirka 2010, och blev med ens ivrig. Texten gjorde mig så glad att jag måste dela med mig av den:

-sitter o äter överbliven skollunch som mosats till på pakethållaren

-hittar mina fotavtryck som går liksom en stig runt sängen. jag har ett revir.

-upptäcker att man kan äta mera mat om man bara tillagar maten så att den blir god.

-märkte att man kan hitta ordet "tomat" i namnet Ristomatti Ratia

-lämnar en öl kvar i 12-packen, bara så att jag ska slippa vika ihop paffen

-är lite onödigt inspirerad med tanke på att jag nu ändå är officiellt arbetslös

-förstår inte hur folk lyckas med att smila nätt när nån tar ett foto av en. Jo förresten kunde jag det i Guatemala, men det vara bara för att jag inte ville förstöra andras semesterbilder

-försökte använda smörgåsen som mus
-Jaha och nu äter jag hennes avocado. Känns som om jag skulle äta på något som funnits invid hennes lår. Jag skulle aldrig köpa en avocado själv om det inte hade varit en helt sjukt speciell tillställning.

-delar mer musiksmak med fyllona i grannhuset än med sin pojkvän

-spelar piano med känsla och det låter lika illa som när jag gör det utan känsla

-trodde att jag såg en dvärg i butiken men det var bara en typ som steg in på en lägre trappa

-dödade en mal ganska brutalt och fick dåligt samvete

-är navelskåderska

-tycker om punkare men avskyr punk

-friskförklarade sig själv hos psykologen för att göra psykologen glad

-Presentidé: Vattenmelon med fint paketband runt, och sätt fast en vattenballong fylld med Jallu

-har lyckats inflammera en finne bakom glasögonskalmen. Finnen kommer aldrig att gå bort eftersom glasögonen alltid kommer att finnas där på och gång på gång återuppliva inflammationen.

-är nog en fjant av guds like. nu tänker jag i status updates-termer.

-hade en välformulerad tanke som försvann

-säger att libbsticka. Vilken eländig grönsak.

-undrar vad "hey ho" betyder på hindi. Mohammed rafi sjunger det hela tiden...

-är till och med retro när det kommer till svartsjuka (vad menade jag här???)

-luktade på datorn

-"Hundar som har Addisons sjukdom uppvisar diffusa symtom som allmän trötthet, muskelsvaghet, diarré, ökad törst och aptitlöshet."

Så det är det man har...

-Hur kan man beskylla en morot för att inte smaka bra där den börjar? (att inte äta morotsskaft)

-På riktigt, nu trodde jag att en röd ljusstump i min vita hylla var en notification. Time to stop using Facebook!

Den möjligheten korkar vi upp i ett senare skede

Gomorrn, är det nån som är trött, liksom TRÖTT-TRÖTT? Idag i kassan kändes det att ge tillbaka rätt växelpengar som att man höll på med kärnfysik. Det kostar sex euro, nån ger en tjuga, man bara stirrar på tjugan, vad ÄR det egentligen, räknar tre gånger opp o ner alla fingrar, upprepar tyst fjorton euro i huvudet, alltså FJORTON EURO? Och innan allt blir alltför skumt slänger man över pengarna till kunden och hoppas att hen förstår hur svårt allting är ibland, dagar som dessa. Namnlösa dagar, då det är som att världen går i ständig morgonrock och aldrig riktigt öppnar ögonen. Den går omkring i halvfyllan hela förmiddagen, tappar det använda kaffefiltret bredvid roskisen utan att nån orkar plocka upp det.

Sen blev jag ledsen över att det inte längre är sekelskiftet 1800-1900. Olika anledningar till ledsenhet. Gick hem och satte på en dokumentär om dödssjuka människor som åkte till Amazonas för att eventuellt bli kurerade av en traditionell medicinman. Vissa blev botade, andra inte. Misstänker lite att det var en kombination av mediciner, tron på medicinerna samt den renande och naturliga omgivningen (mitt i regnskogen) som gjorde många friska. Men det var egentligen inte intressant om de blev friska eller inte. Medan jag såg på dokumentären sjönk jag bara djupare in i den här kroniska tröttheten och när de hade kommit så långt att de tog nån slags botande kraftört under ceremoniella sånger i skrivbordshögtalarna snarkade jag säkert högljutt i soffan.

Igår såg jag en annan riktigt bra dokumentär, Running from Crazy, om familjen Hemingway och all craziness som liksom går i familjen och har gått i familjen så länge man minns. Om att vara osedd, sedd, om önskan att vara älskad och omhållen som barn, om galenskap, godkännande och förnekande. Egentligen var inte det intressanta det att de var Hemingways, utan bara hur en familj kan bli påverkad av olika fruktansvärt dåliga vanor som andra mänskor har, hur galna människor inte passar in för att det finns ett ord som "galna människor" och hur man sen försöker överkomma det som kan kännas som sina egna demoner.
Äh, jag är för trött för att skriva idag tror jag nog. Hoppas jag inte skrev något helknasigt i stil med "jag ämnar korka upp den möjligheten i ett senare skede" i den sista-sista kursuppgiften som jag just lämnade in.

Även mormors käpp kan få sig en omgång

"Jag pimpade mormors käpp med aluminiumtejp,
knappar och lite svart färg blev den lite roligare:)"

Verkligen

rolig.





Jag dör av skratt.

Rönnbärsfönster

Ibland känner jag mig lite mörkrädd när jag tänker på mänskor som kan komma hit och läsa. Föräldrars bekanta, arbetskamrater, ja arbetskamrater! Och så förbannar jag mig själv – varför gick jag i nån bekräftelseträngtan och postade en jäkla länk till bloggen på Facebook? Nu skulle jag villa skriva att jag ska ta hunden med på jobb i morgon men är samtidigt rädd för att nån arbetskamrat ska gå och läsa det, HOPPSAN, där skrev jag det.

Den här bloggen känns som en warp-zone, ett kontrakt mellan mig och soffan som går ut på att ingenting av det jag skriver egentligen har nån större betydelse. Jag tänker egentligen inte på att nån läser här, bara en eller två, som jag typ skriver åt, alltid. Detta är min länk mellan soffan och dem. Övriga främlingar är också underbara, för såna har jag ingen kontroll över, men resten – såndäna halvbekanta – ni kan gå och gräva ner er, hör ni det? Ni har inget här att hämta, så schas med er. Skoja ba.

Idag är det riktigt vackert efter vinterns andra snöfall. Rönnbärsklasarna ser på riktigt ut som små bakelser, dom är så näpna att jag nog hamnar böka fram kameran innan nån går och förstör uppenbarelsen. (Det blir mycket om rönnbär här men det är sånt man ser från vårt fönster. Hälsningar L, 85 år.)

Vodkans smaksammansättning

Förresten: när jag läser mina gamla funderingar om barnavlande och sånt där idag så får jag bara lust att ge mig själv en sån där "nu tar du dig samman"-slap. Mitt liv är kaos. Jag är kaos. Jag är ett barn, jag själv. Jag byter humör sexton gånger i minuten.

Igår på morgonen var jag så dum i huvudet att J typ ville att jag skulle gå bort, vilket jag också gladeligen gjorde, eftersom jag ändå var på väg bort. Först förklarade han något om vodkans smak, att människans smaksinne är så känsligt att man kan känna skillnader i olika vodkors molekylsammansättningar. Då sa jag att det ju finns olika smaker av vodka, som blåbär, kanel och körsbär... Han såg på mig med en blick så mörk som att allting hade slocknat inom honom.

Det sprätter omkring grejer (bloggar)

På nåt sätt är det som att det har bubblat under ytan i "bloggvärlden" ett tag redan, och att det nu mer eller mindre börjar sprätta omkring grejer som syns och hörs som aldrig förr. Napalm efterlyste en bloggkategori som rör sig utöver sfärerna inredning, dagens outfit, vardagsbetraktelser och sånt här i bloggkollektivet "Finlandssvenska bloggare", varpå inlägget besvarades fort som attan. Utgående från det hittade jag sen till exempel en ung, spännande feminist, Sofia Lithén, nån vasabo som verkar oerhört klarsynt och som skriver jäkligt bra, alltså sådär kvalitetsmässigt läsvänligt. Jag har faktiskt tyst frågat mig var attan de där unga smarta har hållit hus i tio år säkert, tänkt att vad är det här för ett evigt nittiotal i vilket 30-plussarna rular, vilket syns i musikutbud på festivaler, i debatter, mossiga typer i radion, överallt? Nå väl, nu ser det ut som att jag kanske kan pusta ut och att tillväxten är säkrad, eller nåt. Nu verkar unga, pigga, belästa, arga och kloka förmågor plötsligt ploppa upp överalltifrån. Jag kan alltså dra mig tillbaka och fortsätta skriva om pruppar och kaffefilter hur många gånger om dan jag vill. Och drunkna i mina egna bloggfavoriter som har det där lite trubbiga, oflörtande sättet att vara på, som jag älskar över allt annat, den (som har en så fin stämning bara) och den (som bara är bäst på alla sätt. Det är skönt.)

Att inte resa som ett ställningstagande

När det handlar om resor, resande, etik, konsumtion och sånt här så kommer alltid Mustikka och jag i farten. Jag tenderar att vara ganska skeptiskt inställd till resande överlag numer, av många jäkla orsaker som jag insåg att kanske tål att förklaras lite närmare.

Mestadels har denna min "antiresepakt" kanske med mitt personliga förflutna att göra. Jag var nån gång i tiden en sån där brunbränd och lättklädd 20-nåntingsåring som for omkring i världen och förundrades över hur billigt allt var och hur fint och sånt där, hur så mycket mer levande allting var än hemma, hur fina husen var när de var sådär slitna och nedfarna. På bekostnad av vadå? Jo, ofta de lokala människornas liv. Jag var så omedveten om allt, reflekterade liksom inte tillräckligt över att grejer var billiga för mig, men inte för ortsbefolkningen. Att slitna hus kanske är jättecharmiga och gör sig bra på bild, men är ett helvete att bo i. Och orättvisan i allt detta. Jag kände mig förvisso alltid kluven när jag reste nånstans i Västafrika eller Guatemala, så nånstans gnagde ju nog allt det här, jag hade bara inte ord på det.

Mustikka undrade var logiken ligger i att känna sig skit över "att vara västerlänning i icke-västerländska länder". Och visst, att konstant gå och känna sig skit för att man råkar vara vit är ju på ett sätt att göra skillnad mellan vi och dom, en skillnad som inte ens skulle behöva finnas där från första början. Men när den liksom finns, när västvärlden har ett överlägset ekonomiskt övertag och har tutat ut sin kapitalistiska skitmodell säkert sen 1700-talet och fått hela världen att villa vara likadan – något som rent praktiskt är helt omöjligt för det här jordklotets resurser – så kan jag inte blunda och låtsas att dessa omständigheter inte existerar. Eller? Det är säkert annat på individnivå, om man skulle få en vän nån annanstans ifrån på riktigt, en riktig vän från Nigeria, vad vet jag, då hade man säkert upptäckt att vi alla har samma drömmar, önskningar, är ganska lika oberoende av statsskick, historia, såna saker. Antagligen. Jag har nu bara alltid upplevt mig vara den där med plånboken bara.

Det här med att känna sig malplacerad i låt oss säga Afrika tål att förklaras ännu på ett sätt. När jag befinner mig som en västerlänning i ett icke-västerländskt land känner jag mig lite som att jag skulle sitta med ett gäng svarta o använda "n-ordet" helt som dom för att känna mig inkluderad, och som att dom artigt skulle låta mig göra det för att undvika konflikt. Jag sitter liksom där som den där ignoranta dåren och har det jätteroligt för att jag är "så med". Medan jag inte har någon som helst rätt att egentligen använda det ordet, för att... ja, the history. (Det finns ju vita fåntrattar som kommer o säger att "jag förstår inte varför man inte skulle få säga n-ordet - JAG har nu minsann aldrig gjort nåt illa åt svarta mänskor". Och nä, man kanske inte personligen har gjort nåt illa, nej - men av respekt för vad som skett i historien använder man inte det ordet. Punkt.)

Ser liksom en lite likadan slags parallell där, att eftersom västvärlden har ockuperat, invaderat, delat på och skapat en massa skit för resten av världen så visar jag respekt för dom genom att inte längre åka och ha the time of my life i deras fantastiska länder bara för att deras länder är så mycket vackrare och finare än Finland och så mycket billigare för mig. ÄVEN OM dom välkomnar mig med öppna armar, just because they are nice. Lite vrickat kanske och säkert ingen rim och reson rent praktiskt eller konkret här (deras ekonomi gynnas ju bl.a. av att vi kommer dit o spenderar pengar, kan man ju tänka), men det lugnar mig lite på nåt sätt. If that makes any sense?

Man kan ju fråga sig varför resande överlag uppmuntras så jäkla mycket i vår kultur, att det alltid är tummen upp och liksom aldrig är tal om att man kanske inte borde göra det varje vinter, för att, ja flygresorna till exempel. För att nån någon gång helt enkelt måste ta initiativ till att börja leva mer ekologiskt, mer lokalt för att planeten ska ha en möjlighet att överleva, överhuvudtaget. (Eller finns det ens alls nån chans nåt mer? Vad säger de nyaste rönen?) Man är liksom alltid värd en semester, av nån anledning, man har alltid rätt att njuta och det verkar som att vita, solblekta sandstränder mer eller mindre per automatik är utmätta för västerlänningar att vräka ut sig själva på. Utan att nån ifrågasätter någonting överhuvudtaget. Detta är bara tummen upp och 75 likes på Facebook. Samma med rika mänskor överallt på jorden naturligtvis, det är inte uteslutande västerlänningar, nordbor och europeer som det här gäller för. Även om vi kanske nog utgör majoriteten. Men man kan liksom inte vara arg på en nyrik kinesisk familj som slänger pepsi-burkar omkring sig och bokar resor till rivieran. They've gotta have it too.

Vädersläppet

Nu har det hänt, min far har börjat blogga. Han skriver så klart om – you guessed it – vädret. Utan utsvävningar: vädret i Borgå, siffror och statistik. Bättre blir det knappast, så följ genast Vädersläppet!

Beskrivande

Det här är inte jag

Hittade en gammal bild som jag tycker att så fint beskriver hur dagen idag såhär långt har tett sig. Har i princip haft ett tomt word-dokument öppet exakt hela dan, hunnit vara ute med hunden två gånger och sen bara lorvat mig. Jag fattar inte hur jag gör det! Dessutom har jag egentligen inte tid för det! Jag vet att jag ger ett helt jättefint intryck till alla genom att ständigt uppdatera er om hur otroligt sysslolös och ineffektiv jag är största delen av dagen, men jag kan väga upp detta med att konstatera att jag sen när det gäller är ganska jäkla effektiv och får hela böcker sammanfattade på nolltid. Jag har dessutom hört att Bill Gates gärna anställer lata mänskor av den anledningen; de hittar på snabba och effektiva lösningar för att sen ha tid att lata sig. Det här kan jag för övrigt slå mig i backen på att jag har skrivit om förut, exakt samma sak om Bill Gates och det här. Känner mig som en ständigt upprepande låda.

Jag är inte indier

Hanuman, apguden. En pålitlig gud på landsbygden.

Läser en kurs om hinduism och buddhism och det slog mig att jag faktiskt, faktiskt skulle villa till Indien, ja verkligen. Indien. Och studera hinduism och de hinduiska gudarna från närmare håll, för att inte tala om att smaka på maten. Det finns bara ett problem: jag är inte indier. Och nuförtiden har jag så svårt med den där tanken på att vara en västerlänning i icke-västerländska länder. Jag står inte ut med det. Dessutom hjälper inte tanken på det där att jag lite lojt har satt mig in i hinduismen och sen tror att jag är hela reven bara för att jag har läst på universitet heller. Bäst att bara satsa på att bli pultsare i Finland.

Stress

Igår blev jag uppringd och erbjuden ett jobb från den finlandssvenska kamrat- och familjepoolen. Jag visste direkt att jag skulle vara tvungen att tacka nej av femtiosju olika orsaker. Ändå gick jag och värpte på det där ända tills idag. Drömde att jag ringde det där samtalet i natt, att jag sa att jag nog inte kan ta emot jobbet. Hörde farsans röst i bakgrunden, och det blev tyst i luren så fort jag hade sagt mitt ärende, det susade i linjen och jag undrade om samtalet fortfarande pågick eller hade avbrutits.
Idag skickade jag ett sms, fort som fan så att det sen skulle vara ur världen, så att inte min alibi skulle hitta på några alternativa konstigheter som att mitt i allt tacka ja. Skrev att jag är upptagen, tackade så hjärtligt. Fick ett snabbt svar, "ingen panik".
Som vattnet sen brusade härligt i forsen vid Biskoppsudden.

Det är super när folk engagerar sig

"Det är super när folk engagerar sig och brinner för samhälle, politik, feminism och andra liknande ämnen".
Det är super, det är super.
Det är super när folk engagerar sig.
Vad bra att folk engagerar sig.
Det finns folk som engagerar sig.
Det finns sånt som är super.

Livet, mögelhärden

Svenskfinland. Jag får fel i huvudet. Ingenting fungerar och allt bara brakar på. Alla känner alla och öser jobberbjudanden hit och dit, och samtidigt osar KRISEN överallt med stora bokstäver, men den låtsas man inte om.
Min fars första pensionärsmorgon spenderades genom att han vaknade innan väckarklockan ringde och gick runt och väckte alla som försökte sova genom att redogöra för varendaste en liten grej han företog sig. Han pratade med hundarna, "jaså du ligger här, ska vi gå och kisa. Ja, låt oss gå och kisa, vänta lite så öppnar jag dörren, kommer du också med? Jaha, jaha...", knackade högt på barometern och petade på andra termometrar, och snackade om vädret, talade med kaffekokaren, kylskåpsdörren, vad som helst tills hans väckarklocka ringde och mamma, från sängen, sa nåt med att nu är nog inte allt helt som det brukar vara. Jag låg och väntade på att min klocka skulle ringa, den ringde till sist, jag steg upp och hade ingen matlust, bara lust att åka hem, öppnade Facebook på en dator som låg framme, stod ut med de ständiga, intresserade men samtidigt lätt förmanande föräldrafrågorna, "är du ofta på Facebook?" och senare, när jag stod med ytterkläderna på, "vad ska du riktigt göra den här veckan?" "Riktigt". Som att det är underförstått att jag mest bara håller på och fördriver tid utan att företa mig något som helst av värde. Märkte att jag höll på att förvandlas till ett överdrivet lättirriterat känslovrak och det var inte en sekund för tidigt som jag sen äntligen gick därifrån. Fick anstränga mig för att inte i sista minuten blossa upp i nåt slags raserianfall eller komma med ytterligare några "kloka" livsråd, vilket jag har för vana att göra åt mina föräldrar, som tenderar att behandla livet lite likt det vore nån slags mögelhärd som man bara ska uthärda och inte ifrågasätta.

Helande tystnad

Tycker att det är roligt hur förnärmade vissa blir över att andra pratar för mycket. Det är det här finska mörkret och eländet, kanske; det inbjuder inte till onödiga utläggningar. Har man ingenting speciellt att säga, så håller man käft. Det ohövligaste är att komma med en lång, uppmärksamhetskrävande utläggning om något som inte är väsentligt, eller ens intressant. För ja – i vissa sällskap betraktas det verkligen som ohövligt att avbryta en helande tystnad genom att säga något som inte skulle ha behövt bli sagt. Det är som att tystnaden är något man värnar om, ett tillstånd som man ska högakta och inte avbryta i onödan, eftersom alla som det är redan är tillräckligt uttröttade och antagligen redan fått nog av att lyssna på andras utläggningar och tvingats svara på frågor under dagen som gått. Man vet att prat, tänkande och lyssnande är tungt och därför väljer man sina ord noga. Prat i höga och smått irriterande tonlägen undanbedes med största särskildhet.

Nästan bara roliga saker

Bara roliga saker idag. Ja nästan i varje fall, bara en sak som jag blivit sur på. Tidig start med hundbuss till Borgå. Tyckte bussresan gick bra även om hunden skruvade på sig lite väl mycket under den sista sträckan och – jag borde ha anat det – mådde illa, vilket resulterade i att den spydde ett jäkla lass på busstationen i Hesa. Pinsamt värre, men innan jag ens hann blinka hade nån effektiv jäkel städat bort det.

I Borgå var det så min farsgobbes sista dag på jubbet, vilket bland annat hade resulterat i att han hade fällt en liten tår medan han gick över trafikljusen på Mannerheimgatan, men annars var det bara tjo och tjim och äkta pensionärsglädje. Han hade fått snaps på jobbet, en massa värmande kort (bland annat ett grattis på 80-årsdagen och ett grattis på 3-årsdagenskort) och jag bidrog med en rollatordesign. (Heter det egentligen rollator eller rullator? Ingen vet.) Med sig hem hade han sin slitna kaffekopp som han har druckit ur i mer än 20 år, samt små urklipp som han har sparat, bland annat detta här ovan, då nån citerat honom som "Evil Green" (han heter Egil). Hehhehehe.
Nåja, sen var det som det brukar vara när det finns nåt att fira: vi skålade i en massa bubbel och grät, skrattade och var cyniska och jag spelade Maharadjans överraskning på piano och brorsan kom och var helt överkomlig, vi var ute på en långpromenad och Mili sprätte iväg som en vettvilling över Marens slätter. Och vi åt nån underlig fisklåda med inspiration från Hesaris ruokatorstai, drack mera vin, snaps och farsan tullade på nåt brunt i skänken och (nu kommer det jag blir sur på) mamma indikerade att hon typ ville gå ensam i bastun (undrar om hon har opererat sig till robot eller nåt liknande som hon vill hålla hemligt) så jag fick sitta själv på lavan med gamla fyrstämmiga Michael Jackson-arrangemang i skallen.
Nu ligger farsan och lyssnar på Eagles i sin sängkammare och jag vet inte nåt mer vad som nalkas idag, men i morgon utlovas ytterligare surprisefest med bland annat mammas thailändska bekantskap som står för cateringen, ska berätta mera om henne nån gång, hon verkar helt fantastisk. Plockar 25 kg blåbär på två timmar och har livnärt sig (och sina barn som studerar i London) på blåbärs och lingonplockning, samtidigt som hon har städ- och matjobb, samt letar efter mer städjobb (!). Sjukt inspirerande i varje fall.

Och det bästa med idag: jag lovade hjälpa farsan att starta en väderblogg! Det ni! Can't wait!!

Ett tråkigt kexpaket i förvandling

Jag vet nog att ni går och suktar efter inlägg med silvriga saker. Därför vill jag lindra den längtan och bidra med en alldeles egen idé, dvs visa hur man piffar upp ett alldeles vanligt, tråkigt kexpaket. Nu hade jag inte aluminiumtejp, men walopää föreslog att det säkert går lika bra med silvertejp, vilket det följaktligen gjorde!

Det är nu ni ska komma med utrop som "jättefint!!!", "vilket bra tips, det där ska jag prova", "Fantastiskt!", "vad behändigt, jag råkar ju ha ett kexpaket liggande i skafferiet och en rulle tejp i skåpet", "kan man också silvertejpa bilar?" och "på det där sättet blir kexpaketet så mycket mer modernt. Verkligen fräscht!".

P.S. Kan ju meddela att jag även postade bilden i gruppen "Återbruka mera", där den fick lov att vara uppe i ungefär fyra minuter. Liksena bara ramlade in i en strid ström och jag fick en inblick i hur det måste kännas att vara Angelie Jolie, skriva "Today I'm a little bit tired" och sen uppleva hur man på femton minuter får 15 283 likes. That was my four minutes of fame, ungefär 40 likes och flera intresserade kommentarer. Nu är jag blockerad från gruppen för eviga tider så det lär vara slut med silver-inläggen.

P.S. 2. Jag hittade ett ställe i min gradu där jag i misstag hade kursiverat ett citationstecken!!!!! Iiiik. Såhär alltså "", inte såhär "". Okej, här i bloggen syns ingen jävla skillnad, men jag lovar att det gjorde det i mitt gradu-dokument och att språkgranskarna kommer att jaga mig med tretandad gaffel om natten pga den saken.

P.S. 3. Kolla in Ellens lista på bra brudar.

Förmänskligandet av hundar

Jag har med en viss blandning av intresse, förundran och förfäran på sistone följt med Facebook-gruppen "Koirien myrkyttäjien puolustajat" i vilken nån dåre för fram åsikter som att hundar utgör en tydlig fara för mänskor och att det därför är berättigat att förgifta hundar. Ofta är det högtravande ordgångar som står för rubrikerna (påminner lite om Soini): " Nyt kaikki yhteistyössä vastustamaan monella eri rintamalla raivopäisiä hurttia ja niiden omistajia." Att följa med i den där Facebook-gruppen är lite som att följa med när en skadskjuten och hormonstinn tjur släpps loss. Största delen av länkarna som admin postar är i stil med Iltalehti-artiklar om hundar som anfallit en mor och ett barn. "Jälleen tapaus jossa ihmiset ovat olleet vaarassa sekopäisen hurtan ja omistajan johdosta". Emellanåt postas också rent dåraktiga påståenden som när admin uppmanar hundägare att köpa fästinghalsband eftersom nån hund lär ska ha blivit blind av ett sånt. Liksom joo. Blinda hundar är yes.

Poängen med sidan tycks vara att på olika sätt föra fram
1. att hundar är irriterande och stör omgivningen
2. att hundar ibland är farliga och utgör direkta hot
3. att mänskor har gått helt bananas som går på hundutställningar och behandlar hundar som sina egna barn

Det som gör sidan så gruvligt underhållande är sedan hur den blir fullkomligt attackerad av arga hundägare som slår tillbaka. Det uppseendeväckande här är ordvalen, de för tankarna till KRIG, det är som att vi plötsligt har att göra med ett slags gerillakrig på marknivå – du anfaller min käraste ägodel, jag slår tillbaka med hull och hår:

"Vittu mitä luusereita koko tämä jumalanhylkäämä yhteisö täynnä."
"Tein ilmoituksen poliisille sinun rumasta naamasta"
"Haista vittu saatanan mielisairas kusipää. sut pitäis tappaa"
"Voi jumalauta.. Sama kun sanois että on ihan oikeutettua myrkyttää sun perheenjäsenes! Toi ei kohdistu millään lailla koiriin kaikki lähtee ihmisestä, on se saatana väärin et VIATTOMIA eläimiä halutaan myrkyttää.."
"Joo helvetti sä olet sairas ....Tee maailmalle palvelus ja tapa ittes"

Att i den stilen... Hur som helst, i vilka andra fall hade folk rört sig med liknande ordval? Eventuellt i fall nån hade gått åt folks barn på ett motsvarande sätt. Det är hur som helst uppriktiga, rabiata och ocensurerade känslor som den där FB-gruppen rör upp, vilket för tankarna till något helt annat; nämligen det allt växande förmänskligandet av husdjur. Jag ser detta närapå obsessions-artade värnandet om husdjuren som en slags biprodukt av välfärdssamhället. Ett husdjur är en lyxprodukt, onekligen: det har ingen som helst uppgift eller ger nåt konkret i gengäld, liksom hönorna ger ägg. Husdjuren hjälper oftast heller inte till med någonting som en arbetshäst: deras enda uppgift är att vara gulliga, mjuka och finnas där när människor behöver ömhet, närhet och meningsfullhet. Därför tycks det vara som att gå åt det allra heligaste, när någon går åt ens husdjur.

Mitt i denna Facebooksidas röra av provokation och nonsens hittar jag alltså ett uns av reson, om än ett pikulitet milligram. Nånstans i denna helt tokiga infallsvinkel klingar en klocka som säger att om bara admin hade varit mindre inställd till att förgifta hundar, provocera och istället hade argumenterat med vettigare underlag, så hade han i princip haft en poäng i många fall, t.ex. när han ifrågasätter aggressiva hundar och deras ägare. Han postar också en helt vettig länk till en veterinär som säger att folk liksom lite börjar glömma att hunden bör befinna sig lägst i rang i en familj.

Det kan tyckas horribelt det här med att hundar ska vara lägst i rang eller att man ska tänka rangordning överhuvudtaget, så för dom som tycker att detta låter helt imbecillt, låt mig förklara. I en flock med hundar finns det alltid en rangordning som hundarna utan diskussion (haha) anpassar sig efter. Därför kan det också bli konflikt när två jämnåriga tikar eller hanar möts, eftersom de först måste avgöra vem som bestämmer (mellan tikar och hanar finns inte denna tävling, vilket förklarar varför tikar och hanar oftast kommer bra överens).

Detta kan ju te sig lite besvärligt, varför måste de tänka på rang, liksom, kan de inte bara vara vänner? Och jo det kan de – det finns hundraser som är avlade till att alltid vara glada och oftast underkastande, som aldrig utgör några hot för andra hundar och som därför i princip alltid viftar på svansen och kommer överens med alla. Men ändå – rangtänket hör till hundarnas genetiska egenskaper och är inget man kan låtsas om att inte finns. När min hund träffade mina föräldrars gamla tik för första gången var det ingen fråga om vem som direkt var herre på täppan: den äldre hunden. Detta innebar att den äldre också fick förkörsrätt till alla tallrikar, alla godbitar som föll från bordet, i princip allting och det är inget som man behöver tycka synd om min hund för. Den har accepterat sin plats som lägst i rang och är helt inbegripen med att få bara de sämsta bitarna. På det här sättet undviks konflikt och alla vet hur allting fungerar.

När då hunden hamnar leva med människor är det helt på våra villkor som den fungerar. En hund kan ju inte precis gå och ta sig en snack från kylskåpet när den behagar, gå ut på promenad själv eller duscha när den känner sig skitig. Den är automatiskt lägst i rang och är beroende av människors initiativ, vilket gör det viktigt att vi också ser till att den får ha sin flockplats där den faller sig naturlig. Vill man ha en nöjd, självsäker och bra hund ska man alltså ge klara och tydliga gränser för vad den får och inte får göra, se till att den alltid går sist in genom dörren, se till att den lär sig och lyder ett flertal kommandon eftersom en hund blir nöjd av att ha få använda sitt huvud och få beröm för att den kan saker. Detta är inget man gör för att man får kicks av att vara nån slags alfa-hane, som vissa tycks tro. (Fast det är klart att det finns såna också.) Detta innebär att hunden helt enkelt får lov att bara vara hund.

Det är det här som människor nuförtiden inte tycks fatta, att det liksom inte är speciellt konstruktivt att floskla att "i vår familj är hunden minsann på samma nivå som alla andra" och att hålla på och klappa och gulla, klä hunden i ballerinakjol och ge hunden allt den vill ha. Hundar som å ena sidan hela tiden får bestämma och i princip drar iväg sina ägare på promenad, skäller till sig godbitar och uppmärksamhet, är vana vid att få styra och ställa men å andra sidan ständigt får konfrontera det faktum att de faktiskt inte har kontroll över situationer eftersom de lever i en fucking mänskans värld i vilken bussar åker hit och dit, trafikljus blinkar opponer och utan rim och reson, blir förvirrade, ofokuserade, stressade och ja – ibland rent aggressiva för att de inte vet hur de ska hantera sin omvärld.
(Att sen hundar är lika individuella som mänskor och har dominerande och underkastande karaktärsdrag – ja, det gör inte det hela någo enklare precis.)

Läste en bra artikel, Djuren har blivit våra barn, som tog upp det här med förmänskligandet av husdjur, en trend som inte visar något tecken på att avta, tvärtom är husdjursindustrin med alla tänkbara kappor, blingbling, kläder och leksaker för djur en av våra mest växande industrier! Tänk det! En annan intressant artikel är Ginger E. Blumes We're a nation of pet lovers (som går att ladda ner härifrån) i vilken det spekuleras i om inte hundar rentav har lärt sig att manipulera människor genom att utnyttja vår tendens att emotionalisera, vilket leder till att vi tror att hundarna har ett liknande spektra av känslor liksom vi. Detta är intressant i samband med teorin att hundar "specialiserar" sig på olika saker för att få det de vill ha (dvs mat); en del är snabba och luriga, norpar åt sig ett köttben när ingen ser, andra utnyttjar sin gullighet och viftar på svansen, spelar vänlig och tillgiven för att mänskan ska ge godbitar (min egen hund utnyttjar i högsta grad den här tekniken).

Detta var ett långt jäkla inlägg om hundar och då har jag ännu inte ens tangerat ämnet AVEL (som kräver ett minst lika långt inlägg!). Hoho, Såhär går det när man egentligen borde läsa om hinduism och buddhism.

Sova

Går och sova klockan två istället för halvfyra. Ett framsteg är ett framsteg.

Det är för f-n inte mossa!

Den bästa filmen om mossa du kommer att se i år.

En explosion av ingenting

Morgonpromenaden idag var mer eller mindre som en kopia av morgonpromenaden igår: samma rutt, samma icke-befintliga dagsljus, samma tryckeri men – okej då – annan tryckerigobbe och annat som jag gick hem med; tre exemplar svartmappad gradu. Pausade vid gräsplätten där även gårdagens mockahandske låg kvar och väntade på en entusiastisk Mili. Bläddrade lite i boken och förde fingrarna över mitt namn och årtalet, ingraverat i guld på kanten. Så konstigt att läsa sitt riktiga, högtidliga namn, Charlotta; det som bara dras fram vid officiella och snudd på lite obehagliga tillfällen, namnet som jag så gott som aldrig använder utom när jag ska identifiera mig för främlingar. Tänkte att Charlotta nog är en tråkig och rätt så stroppig typ – om jag nån gång ger ut nåt annat, nåt mer trevligt, så ska där fantamej stå Lotta på pärmen.
Nå väl, fortfarande inga fanfarer, ingen gratulationskommitté, inga arbetserbjudanden på posten, ingenting. Ögonen stannade direkt på första sidan och bokstäverna hoppade till – ett tryckfel i rubriken? Nej, till all tur bara synvillor. Vågade inte titta mer av rädsla för att hitta fatala misstag och fel.

Eftersom det inte blidde några fotografier av min egen gradu
har jag istället lånat en bild av nån annans från nätet.
Kunde i princip vara min eftersom den ser exakt
likadan ut.

Funderade vad det nu ska bli av dessa exemplar medan jag inhandlade rågbröd och attiraljer i Puhakka. Hade egentligen tänkt ta hem böckerna och plåta dom från sjutton olika vinklar, bara för att man sen aldrig kommer att ha såna där böcker hemma igen, men lockelsen att bara föra dom direkt till universitetet eftersom jag ändå hamnade gå där förbi, var helt enkelt för stor. Höll på att med våld försöka stuva alla exemplar in i professorns minimala fack när han tacksamt nog öppnade dörren och fick ta emot dom personligen. Mitt i allt kändes allt mycket högtidligare, med professorn sådär nöjt smilande och skruvande på sig framför en. "Hur känns det nu?" frågade han och började skratta högt och ljudligt innan jag ens hade svarat. Jag tänkte att antingen har jag skjortan bak-o-fram eller så är jag annars bara en lustig typ som får folk att skratta opponer bara genom att stövla in, medan jag svarade att "det känns överväldigande intetsägande, som en explosion av ingenting". Tror inte han lyssnade. När jag gick mot utgången gratulerade han mig ännu och jag tänkte att här går jag och har skrivit en gradu. Att det inte var värre än just såhär.

Visst har ni saknat ett inlägg med aluminiumtejp?

Nån har varit påhittig med en servettlåda från Lidl. Lite aluminiumtejp på bara så är servettlådan så mycket festligare.

Klockan-är-elva-och-det-vete-fan-vad-vi-håller-på-med

Steg upp, skrev om min inledning, höll på att rådda till kapitelindelningen totalt, räddade tabben i sista minuten, sparade som pdf, gick till tryckeriet med intetsägande känsla i kroppen och räckte över minnesstickan utan nån smärre dramatik. Tryckerigobben undrade att ska det vara sådär bred marginal? "Fuck do I care" sa jag, det sa jag inte men i huvudet sa jag det samtidigt som jag på riktigt sa något i stil med att "på det viset blir den tillräckligt lång, hehe". Fick trycka undan en impuls att fotografera ALLT som hände; kopieringsmaskinen, gobben och jag i ett fast handslag, bakom disken-landskapet och vattenautomaten för att göra det hela mer på riktigt. Istället: ett klockan-är-elva-och-det-vete-fan-vad-vi-håller-på-med-leende i samförstånd. Gobben sa att i morgon klockan nie och sjuttiåtta euro. Fina puckar sa jag och sen gick vi ut till alltings odramatik och hittade en begie moccahandske som Mili tyckte att var det festligaste som hände den morgonen.

Mer silver: Champinjon burk

"Fixa till en champinjon burk till pennburk med tejp och mascara" 

Vad trev ligt med champinjon burkar, ditt skriv bord blev sä kert jätte myc ket mer levan de när den där burken ock så fick nytt liv.

Högvarv

Det är underligt hur effektiv hjärnan är när den väl är inkopplad på sån där hightech-level. Jag menar, när man har mycket att göra och det är stressigt – hur den liksom går på övervarv och av sig själv värper ut en massa annat också. Sömn? Glöm det, man vaknar i färd med att konstruera övergångsbroar ändå.

Igår kväll kom J hem med tjo, tjim, öl, grönsakslasagne, teriyakilax och toast-skagen-kanapéer efter en lyckad catering-event. Jag åt några laxbitar och bestämde mig för att gå till Arkens datasal och fortsätta med gradun, eftersom det var alldeles för roligt hemma. Jag var ensam i datasalen och allt var mörkt, tyst och skönt så jag passade på att dra yllesockorna på och surfa lite & göra onödiga saker i säkert en timme. Precis när jag hade bestämt mig för att börja skriva och bara skulle ta en uppiggande cigarett innan, så låste jag naturligtvis ut mig (tänkte inte på autolåset som slår på nån gång efter midnatt, antar jag. Man kommer inte ens in med nyckel sen mera. Just telling). Fick snopet lorva hem utan vantar och halsduk, med mitt bo av trivsel och lumpor kvarliggande kring den påslagna datorn med dokumentet uppslaget, plånboken och en halväten mandarin framliggande.
När jag kom hem och skulle försöka trotsa misstaget genom att fortsätta skriva i varje fall, så märkte jag att det inte gick för att mitt sinne och hela min uppenbarelse tedde sig likt nån slags amfetaminist som förbereder ett tal om rokoko, tankarna och bokstäverna struttade hit och dit. Jag fick rulla ihop mig och gå till sängs, men väl i sängen började det arma huvudet konstruera julkalendersteckningar på löpande band, så natten bestod av ett enda fniss-springande mellan sängen och köksbordet. Så ja, det blir julkalender i år!

Menar bara, att sånt här. Såhär är det när huvudet går på högvarv. Jag påstår inte nödvändigtvis att det är något av kvalitet som värps ut, men det är ju i varje fall roligt när det funkar på nåt sätt. Alternativet är ju att man ligger och gapar slött medan klockan tatt fart likt en vettvilling. Får lite inblick i hur min bror har det under sina hypomaniska perioder. Inte helt fel, faktiskt.

Och ja, idag morse låg sakerna naturligtvis framme exakt i den position jag hade lämnat dom i går natt i datasalen. Ett par gråa, haldsuksomlindade studerande blickade förstrött upp från sina datorer när jag kom in med neonväst-hund och började bullra med printern. Det är sånt här som är så skönt med ÅA; att man kan vara 99% säker på att inget händer ens saker fast man lämnar allt framme under flera timmar. Att man kan ta hunden med i princip överallt. Slår mig i backen på att allt hade legat orört ännu i kväll, ifall jag hade låtit sakerna ligga.

Make it black!

Jaajaa, jag ger upp, jag ger upp. Hade tänkt lämna in gradun i morgon på morgonen, visslande traska till tryckeriet med hunden i bandet, men nej. Bara nej nej nejnejnej. Jag får ingen rätsida på det här idag. Jag behöver en helg till, även om tiden blir knapp och även om jag kommer att vara ett åskmoln hela helgen istället för att sätta röven till idag och ha det ur världen i morgon. Nån annan som har problem med 1,5:ans radavstånd? Jag får inget sammanhang med så mycket luft mellan raderna. Inget alls. Skriver alltid i ett skilt dokument med ettans radavstånd och copypastar sedan in texten.

När jag läser min gradu känner jag ögonlocken ramla ner och det värsta är att de andra som läste den sa samma sak. Så gick det med min hjärtesak. Det här är det sämsta jag har skrivit, nånsin, förutom kandidatavhandlingen, men den räknas nu inte för den var ett skämt. Att hålla på och fixa och rumstera i den här dödhögen känns som att plåstra om, lyfta och flytta omkring ben och knäskålar på ett lik.
Kanske jag ännu skulle orka få en rätsida på den idag... kanske. För guds skull. Natten är lång. Skulle vara lite skojigt att vingla till tryckeriet i morgon med grym sömnbrist, förstorade porer och flottigt hår, smattra ner pappershögen på disken, säga "here it is, damn it. Make it black!"

...nu är det ju ingen pappershög jag kommer med, utan en minnessticka. Men det är liksom inte så effektfullt att komma dit och smälla ner en minnessticka i bordet.

Alltså prokrästineischn. Jag kunde skriva en bok om det. Nu är klockan kvart över ett och jag hade först tänkt börja jobba kl 10, sen kl 12 och nu är den redan över ett. Det är så roligt att vara mej – man vet ALDRIG vad jag hittar på! Som att ha en ouppfostrad blandrashund. Försök nu sen få nå koll på den. Så INNAN jag nu sist och slutligen börjar jobba med de slutliga gradu-förändringarna (ska bland annat författa en ny inledning och en avslutning – blööörgh) vill jag ännu skriva ett sånt här super-meningsfullt inlägg och berätta att det snöar utanför. SNÖAR! Nu finns det ingen återvändo. Jag skriver väl det här precis varje höst men snön är liksom ett sista tecken på att nu det det slut på det roliga. Härefter följer fem månader av pulsande, slask, smulten snö innanför kragen, huttrande och halkande. Jag har aldrig tyckt om det, tror rentav att jag blir lite bipolär av det – hade antagligen varit en mer stabil mänska om jag bott i ett mer stabilt klimat.
På tal om bipolaritet så hittade jag igår en massa festliga, hemlagade serier av en som inte har ett alltför lätt. Missa inte Victors psykserier!

Här, en bild av J:s pizzadeg som kalljäser! Det ni...

 Mili som visar hur man tar det lugnt

J som försöker ge mig dammsugningsinspiration (det funkade)

Allt ska bli silver

Det uppfanns någon gång något som kom att kallas för aluminiumtejp

och som användes typ till sånhäna saker:

Nuförtiden har dock aluminiumtejpet fått helt andra användningsmöjligheter,

för nån har kläckt den fenomenala idén att man tejpa nästan VAD SOM HELST och intala sig att saker blir SNYGGA då.

 Till exempel kan tejpa prydnadsföremål..

...bruksföremål...

(what ever that is)

"Klätt in adventsljusstaken i aluminiumtejp, målat på lite vit antikfärg och duttat på en aning med svart färg för att få den lite gammaldags känslan över ljusstaken"

...leksaker...

...och varför inte: badrum!

Jag DÖR av denna uppfinningsrikedom! ALLT SKA BLI SILVER!

Källa: mestadels FB-gruppen "Återbruka mera". Även internätet.

Coming up: Allt ska bli vitt.

Klangstenar

Sprang över en blogg av en som har en så liknande tankevärld som jag så det nästan är lite skrämmande. Fin idé med deppiga stenar, gillar greppet, även om jag ibland frågar mig varför mänskor som har lätt för att bli nedstämda ska envisas med att hålla på med aktiviteter som lär göra dem ännu mer nedstämda. Fast vad vet jag om den här mänskan är nedstämd – kanske är hon en riktig solstråle.
I alla fall, sånt här är ju guld:

"Det är ingen idé", "ingen tycker om dig" och "Ditt liv saknar mening" är dom ultimata köksfönsterstenarna. Något att sitta och snegla på när man äter frukost (ensam). "Ge upp..." passar perfekt som hallsten, när man är på språng och behöver en sista knuff ut genom dörren"

Finns också en sida från vilken man kan handla stenarna.

LIKSOMLIKSOMLIKSOM.

Som vanligt efter en genomgång av mitt graduarbete är jag uttömd, matt, ledsen, rentav deprimerad, trött och förlägen. Och vet att jag tar allting allt för seriöst. Är otroligt välanpassad till det här skitsamhället på så sätt, att jag med en klackspark tar emot kritik och skriver upp anteckningar, håller med och skrattar hjärtligt, frågar de andra hur arbetet fortskrider för dem, diskuterar och hittar på invändningar på löpande band och ger ett intryck av att det här förstår jag mig på, här trivs jag som fisken i vattnet, tralalaa så införstådd jag är med hur det går till på såna här seminarietillfällen. Men å andra sidan så fixar jag ju inte alls det där, eftersom jag så fort jag stängt dörren till seminarierummet känner hur styrkan rinner ur mina ben, hur jag gradvis tappar synen och just och just hittar till min cykel, fryser, fryser likt ett litet murmeldjur i sommarpäls medan jag allt för snabbt trampar, trampar hemåt, irriterar mig över rödljus och bilar, kommer in och slänger kläderna i en hög, sätter mig och rostar ett bröd, spelar internet-slots, rullar, rullar, rullar och det exploderar på skärmen, virtuella små explosioner och kraschar samtidigt som jag stirrar nån annanstans bortom den, biter ihop käkarna och känner en djup slags existentiell ångest krypa över mig, hur liksom nåt slags bångstyrigt, litet men starkt och envist kräk grabbar tag i mitt huvud och viskar att jag inte vill, inte kan hålla på med det där, inte heller måste och överlag – inte har energi för något som helst egentligen, att det enda jag vill och kan är att rulla mig in en filt och låtsas som att inget alls finns på riktigt. (DET var en lång mening).

Nu ska vi inte gå mera in på det här och jag SKA ta tag i det där sista i morgon så att jag på fredag kan föra gradun till tryck, men inte är det roligt inte. När man inte är bäst! Hahaa. Jag frågade försynt om jag ens är godkänd med det här arbetet, varpå professorn nästan lite förnärmat konstaterade att javisst är jag det, men att han liksom hade hoppats på att jag skulle ha presterat lite bättre. Han sa inte konkret så, men man förstod liksom att det var så han menade. Med tanke på att jag har varit en helt framstående studerande, liksom, LIKSOMLIKSOMLIKSOM. Det är sånt här. Tankarna på att man har gjort nån besviken, att man inte har hållit nåns förväntningar på en.
Men äh på riktigt, nu tar vi det lugnt, skit i dom.

"Fråga dig varför. Innehållet. Viktigt!!!"

Här sitter jag och kämpar med att vara människa. Till och med hunden såg på mig med sömndruckna ögon när jag skulle ha ut den redan åttatiden, att menar du allvar. Sedan sprang den runt i cirklar och försökte klämma ut en halvfärdig lort. Jadå, sådan herre sådan hund. Även hunden har lärt sig att ligga och dra sig till klockan elva.
Jag har alltså opposition idag, närmare bestämt om en halv timme. Oppositionerna på vår institution går ungefär ut på att man är olidligt nervös för nånting som sen går ut på att nån försöker säga nåt den inte förstår på ett språk den knappt känner igen, man har en oinspirerad diskussion om ingenting och för låtsas-anteckningar i kanten, varpå professorn tar över och för en uthållig monolog som tar över en timme; han utlägger och invänder och belyser och ifrågasätter. Det är här det kommer asiaa. Så man sitter och hafsar ihop anteckningar i grym takt, försöker lyssna samtidigt som man skriver och nickar och håller med, och sen går man hem och minns ingenting och i sina anteckningar har man halva meningar i stil med "Fråga dig varför. Innehållet. Viktigt!!!" Och så kör man vidare, i blindo. Det var den universitetstiden det.

Inspirerande podcastavsnitt

Jag vill ta och tipsa om den här podcasten, med Alfred Backa och den nyfunna internetbekantskapen Liisa Mendelin! Detta var ett avsnitt som jag helt enkelt gillade, ett sånt där snack som ställde intressanta frågor bland annat om konsumtion och hur det egentligen är meningen att man ska kombinera sånt där som jobb och att överhuvudtaget hålla kvar nån form av kreativt liv. Väldigt aktuella och ständigt relevanta frågor med andra ord! Jag sög i mig det här pratet som en svamp, och det bästa med dessa mänskor är att de är UNGA. Det finns hopp! Jag blir så glad. Liisa har för övrigt också en blogg som på något sätt sjuder av fräschhet och hopp, den också. Den saknar den där ilskan och frustrationen som undertecknad istället erbjuder, hehe. "Ponks – för dom som redan gett upp". Lol.

Om mirakel skulle ske...

Det finns en del av mig som verkligen vill ha barn. Mycket av tankarna på barn går ut på hur jäkla roligt man kan ha med dem, att man har möjligheten att vara med och uppfostra en människa här i världen och att man kanske borde ta tillfället i akt så länge man eventuellt kan för att... ja, man kanske ångrar sig sen i sin ensamhet. Ens liv kanske blir helt jäkla blekt och innehållslöst annars. Min sambo skulle bli the most awesome dad in the world, och så vidare. Och ens egna föräldrar skulle bli så-jääävla-glada.
Samtidigt ryggar jag tillbaka för tanken eftersom det lite känns som att jag skulle svika min omvärld om jag skulle få barn. Jag har på nåt sätt redan gjort mig själv till en sån där typ vars liv och leverne går ut på att vara barnfri, så det skulle kännas som ett svek för alla att plötsligt börja basunera ut nyheten att jag är gravid. Trololooo. I speak in cliches now. Borta är lustiga Lotta 4-ever.

Jag blev själv helt jäkla paff här i början av hösten när jag fick nyheten om att en vän som jag verkligen aldrig hade föreställt mig att ens skulle tänka tanken på att få barn, plötsligt postade gravidmage på FB, varefter hela hela hennes uppenbarelse sakta men säkert utvecklade sig till att bli en sån där förutsägbar och molande tråkig jag-ska-bli-mamma-typ som dricker alkoholfri alkohol och plötsligt utur ingenting skapar stämning omkring sig, tänder ljus och håller på. Alltså jag kände mig uppenbart ledsen, inte glad alls. Det är nu inte speciellt trevligt av mig heller, men vi barnlösa har inte så jäkla många att identifiera oss med längre. Man vill ha starka, trygga, roliga och egensinniga mänskor i ens tillvaro och ett barn stjäl mer eller mindre den där mänskan ifrån en, i alla fall för en tid. Vilket är helt som det ska vara förstås, men ändå. Det är ingen som pratar om hur vi barnlösa har det, de flesta är bara så upptagna med att gratulera och uppmuntra dom som får barn.
Tidvis tänker jag tillbaka på en femtonårig aspergertjej från sommarens läger, som så träffsäkert sa: "Jag vill inte ha barn, för dom coolaste typerna har inte barn." Vi äldre, barnlösa ledare bara high-fivade henne spontant medan vi skrattade hejvilt, medan 20-nånting-åringarna satt med hakorna gömda i skäggen och lurade, visste inte vad de skulle tänka.

Men sen, samtidigt. Inget är skuret i sten, alla är olika. Jag skulle antagligen bli en form av jag-ska-bli-mamma-typ jag med om jag skulle bli gravid, men på mitt sätt. Och hurdan typ jag är i andras ögon ska väl inte behöva krocka med min egen önskan om vad jag vill med mitt liv, osv?

Så därför vill jag nu gå ut med en slags ursäkt till alla som tror att jag är en sån hyvens typ att jag aldrig går och tänker på att bli förälder för att mitt liv är så jäkla fullt med awesomeness ändå:

OM jag nån gång, mot all förmodan, skulle bli gravid, FÖRLÅT.
FÖRLÅT alla som trodde att jag var en sån där som går min egen väg och som man kan komma till med en flaska vin kl 2 på natten, alltid, for ever and ever.
Jag är kanske inte alls sån.
Jag kanske är lika korkad, ensidig och banal som nästan alla andra med mina överdrivet mänskliga tankar och önskningar.
Vi får se. Jag har i varje fall SYMPATIER och OÄNDLIG kärlek, förståelse för och medkänsla med alla barnlösa.
(Egentligen hoppas jag att jag aldrig ska få barn, för att jag ska kunna hålla på och vara så festlig jag bara kan och till underhållning för vuxna istället, alltid!)
Men om jag nu skulle ändra mig och mirakel skulle ske, förlåt.

(Och man kan komma till mig med en flaska vin klockan två ändå, fast jag skulle ha barn. Och hör sen.)

Simma ut i gråheten

Lite smått panikartad måndag som känns som söndag. Har kommit underfund med att jag nånstans ifrån ska skrapa ihop 10 studiepoäng inom november, så nu blir det till att lusläsa broschyrer och försöka hitta två kurser som man kunde tycka att kräver minst effort för att klara av. Mina alternativ är t.ex. att tenta en hinduism & buddhism-kurs eller att slarva mig igenom en läskurs om musikpedagogik. OM nån av de här ens finns på utbudet just nu. Det är ju liksom nån som ska examinera också... men man skulle ju kunna tro att det är andra än jag som vill att jag ska bli klar till jul, tex mupparna på min institution som håvar in pengar på min framgång.
Nej nu ska vi inte fundera mer på det, utan ta på springskorna och simma ut i gråheten.

För trött för att tycka något

En sjukt lång och intetsägande dag har det här varit, om nån frågar mig. Vi har legat i en hund-mänskohög och sovit turvis, varpå J gick och lade sig nån gång 21-tiden. Jag spelade Lotro och hade ingenting att säga. Var ute ett varv med hunden som i sin neonväst tycktes lysa upp hela studentbyn. Det verkade aldrig bli ljust idag och jag kom på att jag både gillar det och inte gillar det. En del av mig omfamnar detta elände och all den kreativitet och det inomhuspåhitt som sånt här ger upphov till. Men sen är det också en del av mig som bara skulle villa boka första bästa flyg nånstans långt bort där man kan gå i T-skjorta och känna sig levande. Antar att det är så de flesta tycker.
Inkommande vecka ska jag opponeras och sen vet jag inte nåt mer. Det har varit en ganska rolig helg, men man är liksom för trött för att tycka något.