Nyårsfrågetecknet

Det är något bedårande över Siwas nyårsrabatter i år. Dom vill verkligen att man ska må riktigt.... bra, att man ska avsluta det gamla året och inleda det nya genom att frossa i.... härligheter. För övrigt: nästan bara bra saker. Julfirandet överstökat, man är überglad över att ha träffat bästa vän som får en att trivas med sig själv, semiglad över att vara tillbaka till det gamla vanliga, man känner sig urvattnad, smutsig, nöjd, tvivelaktig och förhoppningsfull inför de kommande tiderna. Och själva nyårsafton och hur den ska firas eller om den överhuvudtaget ska firas, är som sig bör: ett enda stort frågetecken.

Julförberedelser

Och tröttast i huvu är... jag! Nånej, det är alla småbarnsmammor som är tröttast, det vet ju alla. Men jag har varit ute och slå runt i helgen istället. Det slutade på det sättet att vi tog hem en karl som inte hade nånstans att sova. Han berättade att han i slutet av 80-talet hade jobbat på nån pillerfabrik på vilken det var mer eller mindre kutym att arbetarna stal och åt olika beroendeframkallande piller själva också, som Diazepam. Det var så tragikomiskt alltihopa. Själv hade han ett ytterst långsamt och lite hackigt sätt att prata, vilket nog vittnade om att han själv kanske också hade stoppat ett och annat piller i sig. Han berättade om en truckförare som visade sig vara polis-undercover. Han orkade inte äta upp en hel bulla. Vaknade av att en främmande mansröst babblade på i rummet bredvid och blev nästan rädd tills jag kom ihåg.

Ett tips till duktiga flickor

Läser ett manifest till alla duktiga flickor av fenomenala Fittjournalen. Och här luktar kanelbullar. Sämre kunde man ha det.

2014-listan

Eftersom jag väntar på att postfan ska leverera ett paket och inte har nåt bättre för mig, passar jag på o gör ett försök att sammanfatta år 2014 med hjälp av en lista snodd av Kolofont.

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?

Skrev en gradu. Har jag aldrig gjort förut och ska jag fantamej aldrig göra igen.

Vilka länder besökte du?

Jag har fantamej varit i Finland precis hela jävla året. Borde få en pokal eller nåt. (Om inte för annat, så för att jag svär så förbannat mycket i skrift.)

Är det något du saknar år 2014 som du vill ha år 2015?

Medborgarlön

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?

11.11.2014, då lämnade jag in gradun och det datumet står handskrivet innanför pärmen.

Största misstaget?

Inget jag vet om.

Bästa köpet?

Ööö. Öööööö. Hmmm. Hmmm. Nej. Jo. Promarkers-tuschpennorna. Dom har redan betalat tillbaka sig!

Vad spenderade du mest pengar på?

Vet inte riktigt. Livet? Elräkningen?

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Att gå med hundar i skog om sommaren. Att spela keikkor på vilka folk dansar och trivs. Priceless.

Vilka böcker kommer alltid att påminna dig om 2014?

Vilka BÖCKER, nej nu är ni nog ute och cyklar. Det finns inga direkta böcker som jag konkret skulle förknippa med det här året, det skulle i så fall vara den där The Little Friend som jag aldrig kommer i gång med på riktigt, den ligger uppslagen på olika ställen 4-ever. Nej på riktigt, ska nog läsa färdigt den nån gång.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Har nån faktiskt koll på sånt där? Det känns ju som att jag har varit gladare, men I don't know.

Vad önskar du att du gjort mer?

Skrattat och varit lugnare. Allt ordnade ju sig till sist, nästan.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Stressat och oroat mig. No news here.

Favoritprogram på TV?

När ska dom här frågelistorna uppdateras för den moderna tiden egentligen? Har fortfarande ingen teve.

Bästa boken du läste i år?

Jaha, jag har ett svar! En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Om mänskoöden under Biafrakriget, skriven av nigeriansk författare. Rekommenderar verkligen.
Vad gjorde du på din födelsedag?
Samlade svinmålla & rallarrosor, kokade rosensaft, gjorde en ceviche och kände mig som 28.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Naturligtvis. Det skulle bli en lång lista, men alltid kan allt bli bättre. Hehehe. Fin inställning.

Något du önskade dig och fick?

Jag får typ all mat jag nämner att jag önskar mig här hemma. Talar om thailändsk grön curry i förbifarten och vips serveras det thailändsk grön curry.

Något du önskade dig och inte fick?

Vad är poängen med såna här slags frågor egentligen? Att man ska minnas vad man inte fick och vara sur över det? Jag fick inget hus med egen täppa, fick inget bot på separationsångesten hos hunden, fick inget välbetalt jobb på vilket jag kan dekorera kakor halva dagarna, vann inga resor för två till New York fast jag var med i otaliga tävlingar på nätet, spelade inte in någon fantastisk musik, ritade ingen Rembrandtsk inspirerad tavla osv osv.

Vad fick dig att må bra?

Te på rallarrosens blad.

Vilken kändis var du mest sugen på?

Sugen på? Kändis? Hallå! Grännas polkagrisar.

Vem saknade du?

Virginija.

Högsta önskan just nu?
Världsfred, medborgarlön och en epidemi som tar kol på 5/7 av mänskligheten.

"Väluppfostrad och duktig"

Det tar sig, det tar sig. Redan idag var dagen betydligt bättre än igår. Eller, förmiddagen bestod av angst: angst över att föräldrarna kommer (och jag som inte kan låta bli att försöka leva upp till att vara det där "väluppfostrade och duktiga" barnet), angst över var hunden ska vara medan vi går ut och äter och angst över att nån slags stilla och pyrande farsgubbs-nervositet ska ta över hela stämningen och göra allting SKIT. Nå väl, jag gick till Frälsningsarméns lopptorg och hittade ingenting men fick tantberöm över att ha väluppfostrad och duktig hund, gick till Pieni Tassupuoti och köpte en välgörenhetskalender och gick till den där affärn där de säljer grejs som fångar snickrar och lagar runtom i finska fängelser. Mili blev genast storfavorit och fick vatten och omfamningar av butiksbiträdet, fick även där höra att den är så väluppfostrad och duktig, vilket den är när vi är ute i butiker eftersom den är så uttråkad att den håller på att somna och främmande människors klappar och röster intresserar noll. (Tänker alltid att dom skulle se hur "väluppfostrad och duktig" den är när den lämnas ensam, haha. Då är det minsann annat ljud i skällan. Bokstavligen.) Hittade ett fågelbräde åt farsan (som gillar att mata fåglar) men annars var där mest bara fånigheter, som nattmössor. Faktiskt. Funderade på en lykta åt mamma, men lykta?! Vad ska man med sånt till? Kan man lika gärna vara utan. Vedkorg skulle dom i och för sig behöva men en bra sån kostade attan femtifem euro så det fick vara.

Visst blev det fiiint?! trots att blixten avslöjar vissa små omålade delar
och skavanker.

När jag kom hem var jag stressad, eftersom morgondagens julkalendersruta inte var gjord och eftersom jag hade bestämt mig för att måla om det där fågelbrädet så att det ser ut som mina föräldrars hus. Dessutom hade jag lovat att dammsuga eftersom J höll på att få nåt slags allergiskt anfall i går kväll, och ja – eftersom han jobbar hela attans dan är det inte mer än rätt att jag dammsugar och ja, laga mat kunde jag väl också göra men jag orkade inte annat än koka ett lass ris (som han sen inte åt). Så att, inte så många husmorspoäng till mig men hundvakten för i morgon fixade sig och jag dammsugade sen också, målade om fågelbrädet och ritade inte en utan TVÅ julkalendersbilder så nu kan jag typ fira mig själv hela dan i morgon (vilket det är tänkt att vi ska göra).

Gonatt

Tjena bloggen. Jag vet inte... ööö. Tycker att jag upprepar mig så mycket här att det riktigt är svårt att hitta nånting nytt och roligt att skriva om. Har en tung period, känner mig tung, allt känns tungt, gör inte riktigt så bra ifrån mig som jag skulle villa, vilket resulterar i ge upp allt-fiilis, och så vidare och så vidare. Tidigare skrev jag sånt här uppgivet med en slags pirrande glädje över att få vara så härligt sarkastisk och klarsynt, men nu känns det bara slitet alltihopa, mitt det här tungsinta, på-stället-stampande-sätt att göra nåt slags väsen av mig. Jag saknar en känsla av utveckling. Jag är trött på mig själv och funderar på eventuella diagnoser? Det är kanske bara den här stundande julen också, det faktum att man ska ha julklappar åt folk (öh, orka!), att det är mörkt, att jag upprepar mig själv och att jag fortfarande inte har några klara framtidsutsikter och även om jag hade, så knappast hade jag orkat jobba på dom.
Vi kämpar vidare, gonatt.

Class difference is alive

Jag överträffade mig själv igår och var på tre ställen efter jobbet. TRE STÄLLEN! Först hos hundvaktarna och drack några glas glögg, sen hem och duscha och hann till och med ligga i yogabyxorna i en halvtimma, och sen till A och drack cider och åt mat och sen till T och drack exklusiva saker, åt smörgåstårta och bongade en chokladfontän (!) och en lönndörr. Det ni... alltså ja. Är nog så överrumplad och -väldigad över att vara mej och över allt jag får se och vara med om. igår: en sån där fest med ett par som har ALLT. Hur nån kan ha sådär jävla mycket, vara född i ett överflöd och sen ändå rösta Kokoomus, det förbigår mitt förstånd hur man resonerar där. Att eftersom jag är född med guldsked i mun, så öhm, är det bra att jag är född med guldsked i mun och fuck the rest. Nä, dom förde inte ens tallrikarna bort själva utan hade en svart och till synes olycklig dam som fixade sånt. Unga mänskor. Mitt hjärta värkte men jag betedde mig fint och sparkade inte ner några släktklenoder från väggarna eller ens snattade nånting. Nåja, nu ska jag inte avslöja mer. Class difference is alive. Men det slog mig bara medan jag stod mitt i allt det där glassandet, hur lätt det vore att bli van med sånt där och börja uppfatta det som självklart. Hur lätt man skulle falla in i en rutin i vilken man inte stiger undan för städerskan där hon kommer farandest med sin kärra. HUR LÄTT DET ÄR ATT BLI SÅN. Jag riktigt kände det i hela min kropp igår, när jag stod där i smeten, hur jävla lätt det hade varit att bli en sån där ignorant jävel, om man hade allt - att börja uppfatta det som en självklarhet och som att man, av nån anledning, är förtjänt av det där överflödet. Som att man av nån jävla anledning var värd det. Farliga, farliga saker.

dagens lärdom

om man går omkring bland smörgåstårtor, betjänter och chokladfondue ska man akta sig för att tro att man är förtjänt av det man har fått.

Offentlig gråt

Jag skrev tidigare om det här med att det eventuellt behövs människor som reagerar, för att människor ska reagera. Liksom en bild av någon som är upprörd, som gråter, och vips så inser alla allvaret och börjar gråta de också. Nå nu har det attan hänt! Inte när det gäller djurrätt, men när det gäller kvinnor och jämlikhet. Linnea Henriksson var så upprörd att hon började gråta när hon pratade om kvinnor och HIV i direktsändning, och vips så var hela sändningen ett enda sentimentalt stackars dom och stackars oss och stackars allt-kalas. Känner mig lite som ett orakel.
Det är nog något skumt med hela allt det där ändå. Det verkar på nåt sätt lite som att folk snarare vill gråta och beröras än verkligen göra något åt saker i grunden. Jag menar, vad hjälper det de HIV-drabbade kvinnorna i Afrika att folk står i klunga och gråter och kramas i Sverige? Sen kan man ju fråga sig om samma hade hänt ifall inte "national television" var där? Eller ja - national television är ju idag vilken iphone som helst nästan. En film som laddas upp på nätet och blir viral, punkt slut.
Nu hyllar folk den här Linnea som om hon vore nån slags övermänsklig prick som känner så jäkla mycket att känslorna bara väller ut ur henne, och jag vet inte - det är något med den här tiden vi lever i som syns så starkt i det där klippet. Det är nåt 1700-tals-aktigt över det hela, nu ska vi vara ödmjuka och blödiga igen och det är accepterat, inte bara accepterat utan även önskvärt att gråta offentligt. Män som gråter är ännu bättre, de visar exempel på ett känsligt och utvecklat sinnelag.
Jag vet inte, tycker bara att det är oerhört irriterande när alla står och kramas och gråter i grupp i det där klippet. Speciellt de där i publiken som spontant hänförs av gråtkalaset och också bara står där och hulkar vill jag slå en dask i baken på. Och dom som kommenterar på nätet och FB bara för att berätta hur tårarna föll när dom såg på det där klippet, för att liksom framhäva hur empatiska mänskor dom är. Varför tycker jag så - jag är ju själv den mest gråtmilda jag känner? Bölar över Disney-filmer. Nå väl, jag tycker det är en sak att sitta hemma och gråta av olika orsaker och en helt annan sak att brista ut i tårar offentligt. Men det är klart, gränsen är hårfin, och jag tycker till och med att den här Linnea eventuellt själv efteråt verkar lite pinsamt berörd över det sentimentala gruppkramkalas hon orsakade.
Om det är det här som behövs för att folk, regeringar och beslutstagare verkligen ska reagera, ja det får tiden utvisa.

Därför korvsåsen

Sitter för andra dagen i rad i museikassan. Det känns som jag har tagit mig över sju berg, en fors, två djupa skogar och tre snår innan jag kom på jobb, men det är därför att jag har hunden med (igen) och den måste få lite äventyr på morgonen för att sen slumra lugnt och drömma om gräshoppor under kassadisken. Var via Prisma och inhandlade en flaska glögg som jag ska förtära senare i kväll. Har väskan full med seitan-korvsås, tuggben, vattenflaskor, filt och tecknepennor och trampade genom slask och elände, men till all tur var det i varje fall VITT idag, inte mörkt och regnigt som det har varit hittills i december (nu börjar jag låta som min fars väderblogg). LÅL.
Idag på morgonen insåg jag för övrigt att jag är PRECIS som min far, dvs går runt och pratar med mig själv och hunden om morgnarna. Detta måste vara till oerhört förtret för den som har sovmorgon, så jag försöker verkligen lägga band på mig själv, i promise. Men det är bara så häftigt att vara herre över sitt eget liv, I have to say. Livet behöver en hallåa.
Ja, idag ska jag vara här så sjuhelvitis länge. Nån kör som uppträder på kvällen och allt världens. Därför korvsåsen. Vad mer har jag att berätta? Ett märkligt inaktivitetstöcken lägger sig över en så fort man sätter sig i museikassan. Här händer ingenting, men man är ju ändå på jobb så det känns som att man ändå är nånting/gör nånting. I am so zen.

Prioriteringar

Ska det vara såhär, att man bara ska förfäras, förfäras och överrumplas av vafan-känslor när man lyssnar på nyheter? För jo, gjorde det misstaget att jag hade köksradion på medan jag bakade chokokaka (värst, vadå) och i radion sa dom att den där julkkis-veteranen som smörade sig in hos alla på presidentbalunsen, nu har en FB-grupp med över 55 000 gillare + att gruppen planerar att skicka JULKORT till gobben för att hylla honom. "Och i St:Michels förbereder man sig resursmässigt för att kunna ta emot julkorten".

Öööö..... ursäkta?
Nä, orkar inte skriva nåt mer om den saken.

Skrämt djur

Den här urjobbiga skitveckan börjar äntligen dra mot sitt slut. Eller ja, igår hände det ju faktiskt nåt skoj: feministmöte hos Liisa. Det var en riktigt fin grupp mänskor som samlades och diskuterade kring temat våld i parförhållanden. Sällan som man är i en grupp i vilken faktiskt ALLA säger nånting under kvällens lopp; deltar i diskussion, skapar skön stämning och så vidare. Är glad över att nån har tagit ett så bra initiativ till en sån här sak, i Åbo.
Jag sitter i museikassan och har hund vid fötterna, så har det varit hela dan. Är nog tacksam för att jag inte längre behöver smyga med det här hundproblemet att den inte fixar ensamheten, vilket ju har lett till bland annat just det här att jag kan ta hunden med på jobb. Pretty überfantastic och herregud, den är så jäkla duktig. Sover bara hela dan och ser på en ibland med en litet halft olycklig blick som frågar sig att vafan gör vi här, egentligen? Ja, inte vet jag, har jag lust att svara. Det är konstigt att ta mig sig nåt som är så hemma-aktigt som en hund på jobb. Som att disktrasan eller köksspisen skulle ha kommit med av bara farten, nå inte nu riktigt, men ändå.
Imorgon är det en massa fester på många håll och jag känner mig skit som knappt kan gå på nån eftersom jag är lite trumpen och eftersom jag har hund, eventuellt har de två faktorerna med varandra att göra. Eller en tänkte jag hänga med på, på ett hörn. Hämta glögg. slå mig ner en stund, sånt.
Jag är så hungrig, kan inte skriva. Igår lagade J en korvsås-imitation av seitan. Det var nog otroligt hur väl han fångade den där skolmatsals-korvsåssmaken. Han har udda böjelser när det kommer till matlagning och än mer udda lär dom bli, ju längre in på det där kockspåret han tar sig.
Jag kan inte skriva så mycket annat än att jag längtar efter söndagen så mycket att händerna darrar. Jag är ett stresspaket, alltid, alltid. Vet inte riktigt hur jag ska få bukt med det där, stressen. När jag är riktigt stressad så blir jag typ rädd för helt normala saker som att disktrasan faller eller jag nästan tappar smörgåsen i soffan. Rycker till som om jag hade märkt att nån stod med pistolen riktad mot mig i hallen. När jag ska cykla är jag typ skiträdd för att falla hela jävla tiden, vågar knappt svänga åt vänster, tycker att bilarna är över jävla-fucking-allt. Jaja, jag är ett skrämt djur som borde syssla med utvinning av mossa i skogen och såna saker.

Jobbig vecka & separationsångest

Det här är en sån där vecka som man har hoppats att ska vara över så fort den började. Har så många jobbturer, splittrade tider; två timmar här, tre där, ibland nån timme på morgonen och nån på eftermiddagen. Samtidigt är J på praktik så jag måste hitta hundvakter, så det har känts som att veckans början mestadels har bestått av att jag har stått vid folks ytterdörrar och försökt vara till lags. Det är så oerhört fint att folk ställer upp som hundvakter, hjälper en i nöd så att säga. Min tacksamhet är så stor att jag inte riktigt vet hur jag ska visa den, annat än genom att hämta presenter och le brett. Som sagt nån gång – jag är inte bra på att be om tjänster.

Sen hela det där alltihopa, att jag överhuvudtaget behöver hundvakt även om det bara handlar om nån futtig timme, det känns ju också jobbigt. Jag har helt enkelt inte orkat träna på den där separationsångesten med min hund så som jag borde (lång story för den som inte hänger med: min hund har ett trauma från liten, kan inte vara ensam utan att börja yla och förstöra). Men banne mig, jag har i varje fall kommit i gång den här veckan. Köpte den där attans boken, I'll be home soon av Patricia McConnell, den verkar innehålla lite asiaa i varje fall. Vecka för vecka ska man göra olika övningar för att hunden ska associera ens utgång med nåt bra istället för att förställa sig i panik. Jag är i det skedet att jag ger ett köttben åt hunden medan jag går och sätter på mig jackan & skorna och sen tar jag av jackan & skorna igen och går och tar bort köttbenet. Det här ska man sen upprepa 3-5 gånger och göra ungefär 3 gånger per dag. Utöver det ska man gå och skramla med nycklar och sätta jackan på sig av ingen anledning, och ja – på olika sätt mer eller mindre driva sig själv till ett lätt schizofrent tillstånd, allt medan det förhoppningsvis hos hunden planteras en tanke om att det här med att jackan sätts på och att det skramlas med nycklar inte nödvändigtvis behöver betyda att nu blir det panik.
Jag säger bara, att lyckas jag med att få Mili lugn och tyst medan man går ut, då tänker jag betrakta mig som en attans dog whisperer! Lyckas jag inte, ja, då blir det svåra grejer. Då blir det verkligen svårt, orkar inte ens tänka på det. Men då kan vi seriöst inte ha hund. Man kan ju inte ha en hund som ständigt behöver vaktas så fort man går ut. Då kan man ju inte ha ett jobb ens. ja, suck.

Ingen vet

Kemistklubbens fräscha sexism

Är det andra än jag som alltid tycks få en kalldusch när jag stöter på något som resten av världen har producerat? Och med "resten av världen" menar jag här den värld som inte består av min bekantskapskrets, som tack och lov till stor del verkar ha en världssyn som jag också kan känna mig delaktig i. Jag menar den värld som består av "alla andra", och som alltid på nåt sätt tycks dra mig baklänges så fort jag villar mig in i den.

Idag morse var det meningen att jag skulle gå på första hjälpkurs i Axelia, men det var av nån anledning ingen kurs där, alltså tog jag tillfället i akt och gick omkring och snokade. Kom över kemistklubbens medlemstidning Tekniska åtgärder, som, voilá, stundvis erbjöd både sexistiska och rasistiska exempel och insikter samt – naturligtvis – glorifierande av supande. Så fräscht! (Not.)

Jag vet nu inte om det här är lagligt eller inte, men jag har tagit mig friheten att scanna in en artikel som är skriven i bladet där, bara för att den behövs diskuteras lite, samt sparas för eftervärlden. När jag fick syn på texten bubblade ett uns av hopp och iver upp i mig när jag läste rubriken "Introduktion till kvinnovetenskap". Tänkte att det kanske kunde vara nån modig kemist-tjej som läser kvinnovetenskap som biämne, nån som vill göra en slags introduktion åt kemisterna som kanske inte annars är så bekanta med ämnet. Men så klart handlade det inte om det. "Introduktion till kvinnovetenskap" skulle självfallet förstås som HUMOR (och öde, hur mycket det där ordet inte ska misshandlas i dagens värld) och artikeln var sedan ett sånt där "lustigt kåseri" om hur hur hjälplösa kvinnor är. På riktigt! En kvinna skriver om hur hjälplös hon själv är och drar till med grova generaliseringar som enligt henne gäller alla kvinnor, bland annat att "sanningen är den att varje kvinna bär en del av en Disney-prinsessa inom sig". Herregud, till och med Disney själv är ju mindre sexistisk nuförtiden (kolla Frozen). Ja läs själva:

Och jag vet exakt vad kemisterna skulle säga "till sitt försvar" här. Alltid ska ni feminister ta allt så jävla seriöst, liksom. "Förstår ni inte att det här är humor?" Har ni feminister ingen humor? Alltid det här med humor, humor, humor. Humor tycks vara någonting väldigt tudelande och lätt missförstått. Och visserligen, jag kan se "humorn" i den här artikeln. Den överdriver könsrollerna, man förstår väl att inte alla tjejer alls passar in i de här könsrollerna som skribenten presenterar. Ändå tycker jag att det är konstigt att dra bilden av den hjälplösa kvinno-kvinnan till sin spets, när man egentligen borde göra exakt tvärtom. Varför skulle man överhuvudtaget skriva sånt här som kvinna? För att man är bekväm i sin roll som förtryckt och med mindre lön? Jag fattar helt enkelt inte!
För mig är humor bland annat något som man som förtryckt tyr sig till för att klara av att leva under nån annans styre. Humor går mycket ut på att driva med makteliten, att bankiren snubblar på ett bananskal liksom. Det är sånt som jag tycker att är roligt. Inte tvärtom. Inte att skriva en humoristisk artikel i vilken man ytterligare förstärker tudelningen mellan män och kvinnor som redan som det är har glidit så himla långt tillbaka till nåt slags 40-talsstadium i vilket kvinnor och män är varandras motsatser och komplement så till den grad att det fullkomligt bubblar ljusröd syra ut ur flickornas leksaksavdelning. "I alla fall, jag tror varje kvinna har åtminstone ett ämnesområde som de är helt hjälplösa i. Punkt slut," står det i artikeln. Är det humor? Jag skrattar inte. Skulle en man någonsin skriva likadant? Ja, väck mig den dagen det sker.

Och ja, så var det det här med den där "fruktansvärt roliga" vitsen:

Och ja, baksidan på den här tidningen? Den går mig nu bara helt om bakfoten. I don't fucking get anything anymore. Kanske har bilden nåt med numrets tema "random shit inc." att göra? Apparently.

Sen vill jag också fråga mig: varför får sånt här som kommer från universitetets diverse departement aldrig vara seriöst? Varför måste det alltid skämtas och fåntrattas och skojas med grejer som egentligen är livsviktiga, som t.ex. förtryckta människogrupper? I don't get it.

Decembersvampen

Hej, jag lovade ju att posta en bild på decembersvampen. Nu känns bilden kanske lite utdaterad då jag plockade dom i fredags, men i alla fall: ganska otroligt är det väl att hitta trattisar i december? (Alltid ska mina bilder råka ha nån oväsentlig surmjölk i bakgrunden...) Vet inte vad det säger om klimatförändring och sånt, men nog att det är ganska höstigt där ute, fortfarande.
Nu blir det en liten sats inlagda fåntrattkantareller igen.

Människor som reagerar

Hej, jag är lite ute och cyklar idag. Måste fortsätta spinna på det här temat vegetarianism, djurplågeri och hemska bilder, för jag såg just igen en sån där film i vilken Paul McCartney talade om vegetarianism samtidigt som fruktansvärda bilder från slaktdjur rullade på. Filmen var riktigt sådär drypande eländig, sorglig pianomusik klinkade på medan djur hängande i ett ben skyfflades framåt på en skena. Nån stampade på en kulting och jag kunde inte se, måste vända huvudet bort och kände den där bekanta desperationen välla fram, en känsla av pur maktlöshet, sorgsenhet i kombination med en rädsla över att min egen reakion är för stark och att jag själv inte funkar i samhället om jag ska vara så jäkla känslig för allting.
Jag antar att filmerna finns för att mänskor ska väckas upp ur nåt man föreställer sig att är en slags omedvetenhet och ignorans, att folk därigenom ska skrämmas och bli vegetarianer. Och detta funkar säkert, vet inte hur bra, men det funkar antagligen, på något plan. Ungefär som när Amnesty- och Unicef-värvarna kommer och berättar att nån har suttit fängslad i så och så många år och att man behöver stöd för att göra deras röster hörda.

Men för att på riktigt nå ut till mänskor tror jag på ett sätt att man behöver gå längre än att visa skräckbilder. Jag tror att bilder från slakterier och från djurplågeri är så hemska att folk helt enkelt inte på djupet kan ta till sig dem, så därför väljer de att titta bort eller intala sig att det nog säkert inte går till sådär i Finland. Och det syns ingenstans på den plastomslagna kycklingbiten i affären vad den har varit med om. Lätt att tänka, "äh, den här gången", liksom och så vips är man med och stöder nåt som är värre än holocaust. Och det är ju helt logiskt att reagera så, man vill skydda sig själv. För om alla hade reagerat som jag, så hade samhället inte kunnat gå runt, på riktigt. Alla hade suttit hemma och gråtit, mer eller mindre legat och kvidit och snutit sig i gardinerna, med stor möda tagit sig från soffhörnet till kaffekokaren och tillbaka. Därför funderar jag om man inte hade nått bättre ut till människor, genom att visa andra människor som faktiskt reagerar på såna här videon (som jag då)? Liksom en "other monkey react, maybe I should react too"-situation. Vi ser ju den här effekten i reality-serier hela tiden, det handlar om mänskor, nån gråter, det är meningen att tittarna ska känna igen sig och gråta, psykologisering är pop, helt enkelt. Varför inte utnyttja denna effekt även på ett plan då det handlar om riktiga, seriösa saker? Lite som Lilja 4-Ever.

Därför funderade jag på en spelfilm om nån mänska som får för sig att villa engagera sig i Djurens vänner eller liknande. Hen går på ett möte, träffar aktivister där och lär sig mer om djurindustrin, om hur det går till, sånt. Och så skulle den här mänskan reagera med djup ångest och typ under en filmvisning måsta gå bort i ett hörn och bli i panik, hyperventilera och ha sig så att de andra Djurens Vänner-medlemmarna skulle måsta komma och trösta och på nåt sätt förklara att "det är inte SÅ illa, fast det är det ju, men det hjälper liksom inte att reagera såhär". Och det skulle bli en sån intressant klash där tycker jag, för det är liksom inte meningen att en aktivist ska reagera genom att börja gråta och ha sig. Både andra aktivister och vanliga mänskor skulle reagera på det. Det skulle föra fram ytterligare en dimension i hur fruktansvärd köttindustrin verkligen är, att det finns mänskor som helt enkelt bryts sönder och samman av att det är på det där viset. Tror att det kunde lära folk en del, få dom att reagera på ett annat plan. För jag tror att alla har den där desperationen och känslan av maktlöshet, vetskapen om att djurindustrin är på tok inom sig, den är bara en av de många saker vi har lärt oss att förtränga för att vi överhuvudtaget ska orka med uppgiften att vara människor.

Det behövs liksom ett eller annat, NÅGOT som tvingar folk att se sin egen jäkla desperation i vitögat, konfrontera den helt enkelt. Först när de gör det, kan man tala om att det finns hopp om nån slags förändring på ett större plan.

Decembersvamp coming up

Jag har bildbevis på att jag hittade svamp i skogen idag! Beviset ligger bara i kameran som ligger nånstans på köksbordet, så jag orkar inte gå efter den just nu. Men i morgon utlovas svampbild! Utropstecken! Tänkte idag på hur "Sent i november" låter så mycket bättre än "Tidigt i december", även om omständigheterna är ungefär exakt de samma. Svarta löv i skogen, mörker och sånt där.
Idag har jag sett på The Hunger Games, film nummer två. Är nog otroligt betagen av hur pass bra de där filmerna är, hur dom lyckas involvera en, göra det spännande. Bara Mockingjay kvar då.

Tillvaron

Det är sent-sent-sent. Vi har suttit och skrattat-gråtit åt det underbara Naturväktarna & önskat att Anders hade varit vår far, medan jag har suttit och värpt på julkalendersluckor och J har spelat Football Manager. Jag har attan ännu ett tiotal luckor som jag inte vet varifrån jag ska dra, men jag hoppas att det kommer ett sånt där infall i vilket fem-sex luckor föds på raken och resten sen ger sig själva av bara farten. Tänker att kreativitet, idéer och sånt utgör ett sånt känsligt maskineri. De bästa idéerna kommer alltid i förbifarten, typ att en låt råkar spela i bakgrunden samtidigt som man tänker på nåt helt annat och så kombineras låtens ord med ens tanke och voilá: en idé är född. Det funkar aldrig att sätta sig ner med papper och penna. Helst ska man vika kläder, diska eller vara sysselsatt på något sätt.
I morgon lovar dom sol. Jag tänkte ta ett varv ut till Mälikkälä och kolla om det finns svamp (faktiskt). Om jag kommer mig upp i någorlunda god tid, det vill säga. Ser ju inte så lovande ut. Hörde nåt rykte om att nån ännu hade hittat nåt, och tänker att helt omöjligt är det väl ändå inte. Det känns på nåt sätt ännu alldeles tydligt som höst, absolut inte som vinter i varje fall.
Funderar att vart den här veckan kan tänkas ha farit? Och funderar på hur underbart det här skedet mellan den offentliga arbetslösheten och avslutade studier är – när man inte har ett måste i världen. Snart är man arbetslös och så kommer de där bekanta skuldkänslorna krypande över en igen, man börjar tycka att man skulle måsta nånting. Måsta bidra, måsta göra sig nyttig. Man börjar tycka att det blir jobbigt att för nittonde gången förklara att man söker jobb åt nån som frågar vad man är eller gör. Man börjar tycka att det är tråkigt och meningslöst att lorva omkring hemma och experimentera med matlagning, virkning och att klubba hårda jätkän i dataspel. Men nu: minns inte när senast jag skulle ha haft en såhär jäkla tvånglös (tvånglös?) tillvaro, och jag trivs så inihelvete med den. Jag tänker inte förhasta mig in i nån jobbsituation i vilken jag sedan vantrivs röven av mig, jag tänker omsorgsfullt vänta eller göra annat och förhoppningsvis klara mig på nåt attans sätt.

Superskojigt

Hej skrytbloggen. Som att nån riktigt hade studerat i hur man späder på min hybris, har dom idag skrivit att jag är superskojig. Kommer inte riktigt över det. Superskojig. Okej, dom skrev också att kalendern är "konstig" och "orsakar huvudbry" men det vet vi ju alla att kan översättas till "intelligent" och "intressant". Höh.
Moodtrackern slår definitivt idag över till "severely elevated".

Bra dagar och moodtrackern

Här sitter jag på ett utomordentligt bra humör (det är den tiden på månaden – ingen PMS – återkommer till det temat längre ner). Det känns faktiskt lite som att "my time has come", på flera sätt, bland annat sitter jag här hemma och har det så sjukt bra så man kunde tro att det hade varit förbjudet.
1. Betygsansökan inlämnad igår, gick omkring i Arken mellan professorers ostädade skrivbord och bongade underskrifter, varefter jag till sist landade vid den über-excentriska och sekoga (men underbara) studiehandledarens (eller vad hen nu är) skrivbord i Gripen och överlämnade mitt komplett ifyllda papper.
2. Julkalendern. Det känns på nåt sätt så omvälvande och mysko att den alltid verkar tas emot med en sådan entusiasm varje år (går folk faktiskt och väntar på den?). Dom kanske överdriver, men det passar mig i alla fall utmärkt, för är det nån som uppskattar att bli struken medhårs och bli överöst med komplimanger, så är det i tusen fall jag. Kalendern postar jag alltså på ritbloggen varje dag, så gå dit och kolla.
3. Och så idag damp ett antal Nya Argusar ner i postluckan, med min illustration på framsidan. Wohoaaaa. Ursäkta nu att jag är så full av mig själv idag, men det är inte hela tiden som man verkligen åstadkommer saker man gillar (typ aldrig). Och speciellt nu efter det där gradu-bottennappet behöver jag självförtroende på andra plan (kan vi säga).

Nej gu bevare mig, kan ju inte skriva idag, det är som att en tomte sitter på axeln och flikar in parenteser. Bäst att gå till det där andra temat: P M fucking S. It is for real.
Jag tycker inte att man ska gå omkring och leva efter nån slags premiss att PMS gör livet surt för en, och sen ursäkta sitt dåliga humör med att det är "den tiden på månaden" och inte ens försöka ha det annorlunda.
Men när PMS:en faktiskt börjar inkräkta på ens liv så det lämnar tydliga avtryck efter sig (bland annat i soffan i form av ett mänskligt avtryck, hehe), vad gör man då? Med åren har i alla fall min PMS vuxit sig till nåt slags monster som kastar sig över en som en klibbig växt nån gång efter ägglossningen, dvs flera veckor före mens. Kort sagt: när det är ägglossningstime och mensen just har slutat har jag lockigt hår och går omkring och planerar framtiden som ska innehålla en till två äppelkindade lintottar som springer över gröna ängar om somrarna medan allt är rosenrött och livet lätt att leva, men efter att PMS:en börjat ligger jag som ett mähä med risigt hår och uppsvällda värkande bröst, drar blodiga sträck över magen med kökskniven och önskar att nån hade teleporterat mig till Madagaskar så jag slapp se min sambo.
Ok, det här var ju lätt överdrivet. Men alltså, ville man dra saker till sin spets, så går det faktiskt till såhär.
För att nu verkligen börja hålla koll på hur illa min PMS verkligen är, har jag börjat bokföra mitt humör i en nätkalender, https://www.moodtracker.com/. Rekommenderar verkligen den sidan – egentligen utformad för bipolära och psykiskt sjuka, så frågar också varje dag om man har "tagit sina mediciner", så det är ju lite enformigt om man faktiskt inte äter några mediciner (ännu).
Men för övrigt håller moodtrackern koll på
1. hur många timmar man sovit
2. om man har varit på bra eller dåligt humör
3. om man har haft humörsvängningar eller varit irriterad eller ångestfull
och
4. om man har mens.

Med andra ord får man varje månad ett tydligt schema som sammanför sovmönstret med humöret och menstruationen. Vad kan man annat begära?! Nå jag vet int. Eventuellt nån som håller koll på ens budget i samma stil, kanske?! Hah!
Gonatt.

I cum, you cum, we all cum for laude approbatur

Idag fick jag mitt gradu-utlåtande. Nå, vill någon veta hur det gick? Naturligtvis brinner alla för att få veta allt om hur det går för mig och mina vitsord. Jag fick cum laude approbatur, alltså c. Jag är en medelmåtta med andra ord. Största delen av alla som bedöms får c, enligt Wikipedias sida om "arvosana". För en gångs skull är jag överens med bedömarna. Jag kan bara skratta åt det här nu, mest av lättnad för att det inte blev ett A eller ett B, för det hade varit lite pinsamt med tanke på hur schtralend jag har varit under min övriga studieperiod. Ett M hade jag dock hoppat i skyarna för, men med tanke på hur mycket jag avskydde hela den där processen, så får jag helt enkelt vara mäkta nöjd med ett c, (vi säger så).

Sängnomad

Idag morse vaknade jag i Helsingfors. Det är underligt att tänka på nu, för det känns som en evighet sen. Man får som en gåva med tid om man stiger upp klockan åtta. Ändå är det sällan som det faktiskt blir av att man lorvar sig upp så tidigt. Hur som helst så vaknade jag upp på en kompis minst sagt knöliga soffa som såg så rolig ut att jag brast ut i skratt när jag insåg att jag skulle sova på den; för kort och med dynor som såg ut som om de skämtade och bara lekte att de hörde hemma i den där soffan. För säkerhets skull lade jag en yogamatta vid sidan av soffan om jag skulle få för mig att villa rulla ihop mig som en indisk guru på natten. Det behövde jag inte; sov utomordentligt bra på soffan, tycker alltid att jag gör det hos andra förresten. Jag sover absolut allra bäst överallt annanstans än i min egen säng. Är som gjord för att vara nomad, liksom hunden min. Egentligen borde vi väl bara couchsurfa som livsstil men gud när jag inte orkar med mänskor på det sättet.

Man vill så gärna tycka om det!

Var igår och såg på samarbetsföreställningen mellan den feministiska teatergruppen Blaue Frau och polska gruppen Teraz Poliz, Whenever there are people to dance until than we're gonna. Jag måste medge att jag hade ganska höga förväntningar på pjäsen, eftersom jag minns att jag tidigade har sett deras grejer som var rätt så fantastiska, och för att jag har hört Blaue Frau prata nånstans och för att jag är lite besatt av Sonja för att hon är så awesome. Nå väl, allting kan ju inte bara vara fulländat jämt.

Vad ska man säga? Pjäsen var lika förvirrande som namnet på den. Den första frågan som spontant dyker upp är om den där felstavningen "than" i namnet är ett misstag eller inte? Och vad namnet överhuvudtaget vill säga? "Until than we're gonna" vadå? Föreställningen är onekligen ett slags experiment, ett försök att involvera publiken i teatern, att rasera gränserna mellan publik och föreställning, män och kvinnor, kön och kön. I get it. Det betyder bara inte att det nödvändigtvis funkar. Allt går på tafflig engelska, lite svenska och lite polska. Programbladet är minimalistiskt och typiskt dagen-idag-coolt, också det rätt fullt av stavfel (kanske inte så viktigt, men ändå. Nånting i mig rynkar näsa). Allt pekar på att man har velat göra något riktigt icke-konventionellt som poängterar att det är fria tyglar som gäller, att alla ska få vara vem dom vill, no boundaries, inga utsatta gränser. I programbladet står ett par "ordningsregler" för hur man ska bete sig under föreställningen: man får gå på wc när man vill, man får byta plats när man vill, vandra omkring, gå och köpa nånting från baren, i princip göra vad som helst som faller en in. På golvet finns madrasser utlagda, stolar här och där, i ett hörn finns ett våffeljärn med smet och en skål med mandariner, hörlurar som det spelas musik i finns utplacerade lite här och där, i andra ändan av rummet ett stort bäscht papper som jag anar att vi ska få förverkliga oss på i något skede, sätta oss ner vid och rita spretiga figurer och skriva slagord på. (Så unikt (not)!)
Det är egentligen oklart när och hur pjäsen börjar. Musik skränar, skådisarna går omkring och dubbel-försäkrar alla om att man får göra vad man vill. Jag är hungrig och har en banan som jag trycker i mig medan jag liksom väntar att nån form av teater ska ta form, men mitt i allt märker jag att mitt bananätande för länge sedan är slut och på en madrass ligger två skådisar och engelsk-snarvlar sådär som man snarvlar när man har träffat en utländsk ny vän – de pratar om sig själva, om när man lärde sig simma, såna saker. Det är uppenbart att de inte gör sig till på ett sånt där teatraliskt sätt så rösterna ska höras, utan att man ska flytta sig närmare madrassen om man inte hör. Grejen är bara att jag tyvärr inte är ett dugg intresserad. Och sådär fortsätter det. En.... lång..... stund.

Snart råder fullständigt kaos, jag vet inte vad som händer. Några skådisar dansar uppsluppet, slänger med håret, en springer omkring, nån annan är djupt försjunken i musik. Det ropas, hojtas och väsnas. Det enda återkommande och sammanhållande är egentligen ett par meningar som upprepas, "No sex. not sex-sex, but no sex, as in no woman, no man".
Mitt i allt är det en som tar en stol och sätter sig rakt framför mig, säger "oj, vad jag saknar att röka." Jag ler riktigt stort, för det känns så äkta-oäkta att jag blir så obekväm att jag inte vet vad jag ska göra av mig. Det känns som att en kompis som inte är min kompis har satt sig framför mig och muka-involverar mig i en diskussion som jag inte vet om jag får delta i. Snart kommer de andra skådisarna och sätter sig i en halvcirkel framför oss, publiken som råkar sitta där vi sitter och resten av publiken som inte sitter där vi är förstår att flytta sig till vår skara. Det här är egentligen det enda tillfället som jag upplever att föreställningen har hakat fast sig i en tråd som håller. Man upprepar samma slags meningar, de blir likt mantran, det är något om utseende också, det är lite obehagligt när skådisarna ser en rätt i ögonen som om de visste vem man var, även om de inte gör det. Jag gillar det inte, men åtminstone berör det mig på något plan.

Efter det är det bara väldigt spretigt. Mitt i allt får man igen göra vad man vill. En del av publiken äter våfflor, en annan får små lappar som de ska skriva ner vad de tänker på när de hör ordet "teknologi". Jag lyssnar först på bra polsk rap i ett par lurar och en av polackerna frågar om jag gillar det. "It is very good" säger jag, och jag menar det verkligen. Det är bra musik. Men det känns så konstigt. Vafan har bra polsk rap att göra med att jag sitter i Helsingfors på en teaterföreställning och har en omotiverad diskussion med en av skådisarna?

Går sen och ritar nåt teknologiskt-inspirerat på den där jäkla bruna paffbiten. Min vän ritar också, säger att "man ju måste fördriva tiden på något sätt". Jag orkar inte riktigt följa med vad som händer utanför paffbiten, för det känns så fruktansvärt ointressant och tvångs-engagerande. Mitt i allt skränar Pump up the Jam ur högtalarna och det är tur, för det är en av mina barndomsfavoriter. Nästan alla dansar och jag får syn på nån i publiken som sitter och ser om möjligt ännu mer förstörd ut än jag känner mig inuti. Jag förmår i varje fall att dansa, även om det känns lika jobbigt som hela föreställningen för övrigt känns. Funderar att vad hade hänt ifall jag hade varit här med farsan (för det hade egentligen varit helt möjligt)? Benen dansar och jag försöker släppa loss utan att kunna. Jag njuter i och för sig av att dansa, men det hade jag också gjort på en tråkig hemmafest i Raunistula. Positivt är att man får dansa ganska länge.
Sen är det inte så mycket mer att konstatera; emellanåt ganska långa, fina monologer, tyvärr ibland på flera språk samtidigt och en engelsk text som rullar över golvet, för mycket på en gång. Känns som när man försöker lyssna på en föreläsare samtidigt som man skriver av en powerpoint-slide.

När det är slut är det som att publiken är delad i två läger – dom som diggade, och dom som inte gjorde det. Min ena vän gillade det, min andra, liksom jag, inte. Grejen är att föreställningen mera ter sig som nån slags workshop eller ett experiment, än en teaterföreställning. Kommer på mig själv att tänka att den traditionella idén med att publiken sitter på stolar och ser på en föreställning funkar därför att publiken då känner sig trygg och därför att man vet hur det ska vara. Jag går liksom inte på teater för att få sitta och klotta på ett papper, även om jag gillar att klotta på papper. Det är lite som när jag var i Rumänien på kurs och man skulle gå i skogen och lyssna och ta till sig skogens ljud. Sånt där är kanske ögonöppnande för andra men vardagsmat för mig. Jag brinner för feminism och de grejer som de här tjejerna står för och därför blir jag samtidigt så ledsen över att måsta känna såhär, eller som min kompis uttryckte det efteråt: "Man vill så gärna tycka om det!".

Skaftet

Blev just alldeles full i fnitter när jag kom på vad Milis (hundens) mest älskade leksak är: ett paraplyhandtag, en hård plastknopp som har ett snöre hängande efter sig. Grejen kallas kort och gott för "skaftet" – ett ord som har kommit att beteckna i princip alla små söndriga delar och prylar som Mili plockar med sig under promenaderna, bland annat ett gummihandtag som suttit på ett cykelstyre och en obestämd plastcylinder. Men det finns alltså ett favoritskaft. När jag tar fram och öppnar leksakslådan som förutom skaftet innehåller flera andra hundleksaker som en anka, en squeeky flodhäst och en gummiboll, går nosen genast till skaftet. Det är skaftet som man sen ska kasta omkring, det är skaftet som är det bästa, och det är med skaftet som man skapar motivation.
Mitt eget skaft för den här dagen är vit och blå choko, som egentligen är Fazers vita och bruna choklad i en stång. Och fyra svarta tuschpennor av olika tjocklekar. Man behöver ett skaft av nåt slag.

Gamla anteckningar

November. Man vaknar och lyckas aldrig riktigt luska av sig den där morgonrötan, nattens påminnelse om att vi alla har en del gemensamt med ruttna blad, mer eller mindre. Hela dagen går man och tycker att det är något som luktar som ett skämt, det är naturligtvis en själv och det vet man, man orkar bara inte tycka så jäkla illa om sig själv, jämt.
Igår när jag ominstallerade min dator och grävde bland en massa gamla filer, hittade jag en gammal text jag plitade ner nån gång cirka 2010, och blev med ens ivrig. Texten gjorde mig så glad att jag måste dela med mig av den:

-sitter o äter överbliven skollunch som mosats till på pakethållaren

-hittar mina fotavtryck som går liksom en stig runt sängen. jag har ett revir.

-upptäcker att man kan äta mera mat om man bara tillagar maten så att den blir god.

-märkte att man kan hitta ordet "tomat" i namnet Ristomatti Ratia

-lämnar en öl kvar i 12-packen, bara så att jag ska slippa vika ihop paffen

-är lite onödigt inspirerad med tanke på att jag nu ändå är officiellt arbetslös

-förstår inte hur folk lyckas med att smila nätt när nån tar ett foto av en. Jo förresten kunde jag det i Guatemala, men det vara bara för att jag inte ville förstöra andras semesterbilder

-försökte använda smörgåsen som mus
-Jaha och nu äter jag hennes avocado. Känns som om jag skulle äta på något som funnits invid hennes lår. Jag skulle aldrig köpa en avocado själv om det inte hade varit en helt sjukt speciell tillställning.

-delar mer musiksmak med fyllona i grannhuset än med sin pojkvän

-spelar piano med känsla och det låter lika illa som när jag gör det utan känsla

-trodde att jag såg en dvärg i butiken men det var bara en typ som steg in på en lägre trappa

-dödade en mal ganska brutalt och fick dåligt samvete

-är navelskåderska

-tycker om punkare men avskyr punk

-friskförklarade sig själv hos psykologen för att göra psykologen glad

-Presentidé: Vattenmelon med fint paketband runt, och sätt fast en vattenballong fylld med Jallu

-har lyckats inflammera en finne bakom glasögonskalmen. Finnen kommer aldrig att gå bort eftersom glasögonen alltid kommer att finnas där på och gång på gång återuppliva inflammationen.

-är nog en fjant av guds like. nu tänker jag i status updates-termer.

-hade en välformulerad tanke som försvann

-säger att libbsticka. Vilken eländig grönsak.

-undrar vad "hey ho" betyder på hindi. Mohammed rafi sjunger det hela tiden...

-är till och med retro när det kommer till svartsjuka (vad menade jag här???)

-luktade på datorn

-"Hundar som har Addisons sjukdom uppvisar diffusa symtom som allmän trötthet, muskelsvaghet, diarré, ökad törst och aptitlöshet."

Så det är det man har...

-Hur kan man beskylla en morot för att inte smaka bra där den börjar? (att inte äta morotsskaft)

-På riktigt, nu trodde jag att en röd ljusstump i min vita hylla var en notification. Time to stop using Facebook!

Den möjligheten korkar vi upp i ett senare skede

Gomorrn, är det nån som är trött, liksom TRÖTT-TRÖTT? Idag i kassan kändes det att ge tillbaka rätt växelpengar som att man höll på med kärnfysik. Det kostar sex euro, nån ger en tjuga, man bara stirrar på tjugan, vad ÄR det egentligen, räknar tre gånger opp o ner alla fingrar, upprepar tyst fjorton euro i huvudet, alltså FJORTON EURO? Och innan allt blir alltför skumt slänger man över pengarna till kunden och hoppas att hen förstår hur svårt allting är ibland, dagar som dessa. Namnlösa dagar, då det är som att världen går i ständig morgonrock och aldrig riktigt öppnar ögonen. Den går omkring i halvfyllan hela förmiddagen, tappar det använda kaffefiltret bredvid roskisen utan att nån orkar plocka upp det.

Sen blev jag ledsen över att det inte längre är sekelskiftet 1800-1900. Olika anledningar till ledsenhet. Gick hem och satte på en dokumentär om dödssjuka människor som åkte till Amazonas för att eventuellt bli kurerade av en traditionell medicinman. Vissa blev botade, andra inte. Misstänker lite att det var en kombination av mediciner, tron på medicinerna samt den renande och naturliga omgivningen (mitt i regnskogen) som gjorde många friska. Men det var egentligen inte intressant om de blev friska eller inte. Medan jag såg på dokumentären sjönk jag bara djupare in i den här kroniska tröttheten och när de hade kommit så långt att de tog nån slags botande kraftört under ceremoniella sånger i skrivbordshögtalarna snarkade jag säkert högljutt i soffan.

Igår såg jag en annan riktigt bra dokumentär, Running from Crazy, om familjen Hemingway och all craziness som liksom går i familjen och har gått i familjen så länge man minns. Om att vara osedd, sedd, om önskan att vara älskad och omhållen som barn, om galenskap, godkännande och förnekande. Egentligen var inte det intressanta det att de var Hemingways, utan bara hur en familj kan bli påverkad av olika fruktansvärt dåliga vanor som andra mänskor har, hur galna människor inte passar in för att det finns ett ord som "galna människor" och hur man sen försöker överkomma det som kan kännas som sina egna demoner.
Äh, jag är för trött för att skriva idag tror jag nog. Hoppas jag inte skrev något helknasigt i stil med "jag ämnar korka upp den möjligheten i ett senare skede" i den sista-sista kursuppgiften som jag just lämnade in.

Även mormors käpp kan få sig en omgång

"Jag pimpade mormors käpp med aluminiumtejp,
knappar och lite svart färg blev den lite roligare:)"

Verkligen

rolig.





Jag dör av skratt.

Rönnbärsfönster

Ibland känner jag mig lite mörkrädd när jag tänker på mänskor som kan komma hit och läsa. Föräldrars bekanta, arbetskamrater, ja arbetskamrater! Och så förbannar jag mig själv – varför gick jag i nån bekräftelseträngtan och postade en jäkla länk till bloggen på Facebook? Nu skulle jag villa skriva att jag ska ta hunden med på jobb i morgon men är samtidigt rädd för att nån arbetskamrat ska gå och läsa det, HOPPSAN, där skrev jag det.

Den här bloggen känns som en warp-zone, ett kontrakt mellan mig och soffan som går ut på att ingenting av det jag skriver egentligen har nån större betydelse. Jag tänker egentligen inte på att nån läser här, bara en eller två, som jag typ skriver åt, alltid. Detta är min länk mellan soffan och dem. Övriga främlingar är också underbara, för såna har jag ingen kontroll över, men resten – såndäna halvbekanta – ni kan gå och gräva ner er, hör ni det? Ni har inget här att hämta, så schas med er. Skoja ba.

Idag är det riktigt vackert efter vinterns andra snöfall. Rönnbärsklasarna ser på riktigt ut som små bakelser, dom är så näpna att jag nog hamnar böka fram kameran innan nån går och förstör uppenbarelsen. (Det blir mycket om rönnbär här men det är sånt man ser från vårt fönster. Hälsningar L, 85 år.)

Vodkans smaksammansättning

Förresten: när jag läser mina gamla funderingar om barnavlande och sånt där idag så får jag bara lust att ge mig själv en sån där "nu tar du dig samman"-slap. Mitt liv är kaos. Jag är kaos. Jag är ett barn, jag själv. Jag byter humör sexton gånger i minuten.

Igår på morgonen var jag så dum i huvudet att J typ ville att jag skulle gå bort, vilket jag också gladeligen gjorde, eftersom jag ändå var på väg bort. Först förklarade han något om vodkans smak, att människans smaksinne är så känsligt att man kan känna skillnader i olika vodkors molekylsammansättningar. Då sa jag att det ju finns olika smaker av vodka, som blåbär, kanel och körsbär... Han såg på mig med en blick så mörk som att allting hade slocknat inom honom.

Det sprätter omkring grejer (bloggar)

På nåt sätt är det som att det har bubblat under ytan i "bloggvärlden" ett tag redan, och att det nu mer eller mindre börjar sprätta omkring grejer som syns och hörs som aldrig förr. Napalm efterlyste en bloggkategori som rör sig utöver sfärerna inredning, dagens outfit, vardagsbetraktelser och sånt här i bloggkollektivet "Finlandssvenska bloggare", varpå inlägget besvarades fort som attan. Utgående från det hittade jag sen till exempel en ung, spännande feminist, Sofia Lithén, nån vasabo som verkar oerhört klarsynt och som skriver jäkligt bra, alltså sådär kvalitetsmässigt läsvänligt. Jag har faktiskt tyst frågat mig var attan de där unga smarta har hållit hus i tio år säkert, tänkt att vad är det här för ett evigt nittiotal i vilket 30-plussarna rular, vilket syns i musikutbud på festivaler, i debatter, mossiga typer i radion, överallt? Nå väl, nu ser det ut som att jag kanske kan pusta ut och att tillväxten är säkrad, eller nåt. Nu verkar unga, pigga, belästa, arga och kloka förmågor plötsligt ploppa upp överalltifrån. Jag kan alltså dra mig tillbaka och fortsätta skriva om pruppar och kaffefilter hur många gånger om dan jag vill. Och drunkna i mina egna bloggfavoriter som har det där lite trubbiga, oflörtande sättet att vara på, som jag älskar över allt annat, den (som har en så fin stämning bara) och den (som bara är bäst på alla sätt. Det är skönt.)

Att inte resa som ett ställningstagande

När det handlar om resor, resande, etik, konsumtion och sånt här så kommer alltid Mustikka och jag i farten. Jag tenderar att vara ganska skeptiskt inställd till resande överlag numer, av många jäkla orsaker som jag insåg att kanske tål att förklaras lite närmare.

Mestadels har denna min "antiresepakt" kanske med mitt personliga förflutna att göra. Jag var nån gång i tiden en sån där brunbränd och lättklädd 20-nåntingsåring som for omkring i världen och förundrades över hur billigt allt var och hur fint och sånt där, hur så mycket mer levande allting var än hemma, hur fina husen var när de var sådär slitna och nedfarna. På bekostnad av vadå? Jo, ofta de lokala människornas liv. Jag var så omedveten om allt, reflekterade liksom inte tillräckligt över att grejer var billiga för mig, men inte för ortsbefolkningen. Att slitna hus kanske är jättecharmiga och gör sig bra på bild, men är ett helvete att bo i. Och orättvisan i allt detta. Jag kände mig förvisso alltid kluven när jag reste nånstans i Västafrika eller Guatemala, så nånstans gnagde ju nog allt det här, jag hade bara inte ord på det.

Mustikka undrade var logiken ligger i att känna sig skit över "att vara västerlänning i icke-västerländska länder". Och visst, att konstant gå och känna sig skit för att man råkar vara vit är ju på ett sätt att göra skillnad mellan vi och dom, en skillnad som inte ens skulle behöva finnas där från första början. Men när den liksom finns, när västvärlden har ett överlägset ekonomiskt övertag och har tutat ut sin kapitalistiska skitmodell säkert sen 1700-talet och fått hela världen att villa vara likadan – något som rent praktiskt är helt omöjligt för det här jordklotets resurser – så kan jag inte blunda och låtsas att dessa omständigheter inte existerar. Eller? Det är säkert annat på individnivå, om man skulle få en vän nån annanstans ifrån på riktigt, en riktig vän från Nigeria, vad vet jag, då hade man säkert upptäckt att vi alla har samma drömmar, önskningar, är ganska lika oberoende av statsskick, historia, såna saker. Antagligen. Jag har nu bara alltid upplevt mig vara den där med plånboken bara.

Det här med att känna sig malplacerad i låt oss säga Afrika tål att förklaras ännu på ett sätt. När jag befinner mig som en västerlänning i ett icke-västerländskt land känner jag mig lite som att jag skulle sitta med ett gäng svarta o använda "n-ordet" helt som dom för att känna mig inkluderad, och som att dom artigt skulle låta mig göra det för att undvika konflikt. Jag sitter liksom där som den där ignoranta dåren och har det jätteroligt för att jag är "så med". Medan jag inte har någon som helst rätt att egentligen använda det ordet, för att... ja, the history. (Det finns ju vita fåntrattar som kommer o säger att "jag förstår inte varför man inte skulle få säga n-ordet - JAG har nu minsann aldrig gjort nåt illa åt svarta mänskor". Och nä, man kanske inte personligen har gjort nåt illa, nej - men av respekt för vad som skett i historien använder man inte det ordet. Punkt.)

Ser liksom en lite likadan slags parallell där, att eftersom västvärlden har ockuperat, invaderat, delat på och skapat en massa skit för resten av världen så visar jag respekt för dom genom att inte längre åka och ha the time of my life i deras fantastiska länder bara för att deras länder är så mycket vackrare och finare än Finland och så mycket billigare för mig. ÄVEN OM dom välkomnar mig med öppna armar, just because they are nice. Lite vrickat kanske och säkert ingen rim och reson rent praktiskt eller konkret här (deras ekonomi gynnas ju bl.a. av att vi kommer dit o spenderar pengar, kan man ju tänka), men det lugnar mig lite på nåt sätt. If that makes any sense?

Man kan ju fråga sig varför resande överlag uppmuntras så jäkla mycket i vår kultur, att det alltid är tummen upp och liksom aldrig är tal om att man kanske inte borde göra det varje vinter, för att, ja flygresorna till exempel. För att nån någon gång helt enkelt måste ta initiativ till att börja leva mer ekologiskt, mer lokalt för att planeten ska ha en möjlighet att överleva, överhuvudtaget. (Eller finns det ens alls nån chans nåt mer? Vad säger de nyaste rönen?) Man är liksom alltid värd en semester, av nån anledning, man har alltid rätt att njuta och det verkar som att vita, solblekta sandstränder mer eller mindre per automatik är utmätta för västerlänningar att vräka ut sig själva på. Utan att nån ifrågasätter någonting överhuvudtaget. Detta är bara tummen upp och 75 likes på Facebook. Samma med rika mänskor överallt på jorden naturligtvis, det är inte uteslutande västerlänningar, nordbor och europeer som det här gäller för. Även om vi kanske nog utgör majoriteten. Men man kan liksom inte vara arg på en nyrik kinesisk familj som slänger pepsi-burkar omkring sig och bokar resor till rivieran. They've gotta have it too.

Vädersläppet

Nu har det hänt, min far har börjat blogga. Han skriver så klart om – you guessed it – vädret. Utan utsvävningar: vädret i Borgå, siffror och statistik. Bättre blir det knappast, så följ genast Vädersläppet!

Beskrivande

Det här är inte jag

Hittade en gammal bild som jag tycker att så fint beskriver hur dagen idag såhär långt har tett sig. Har i princip haft ett tomt word-dokument öppet exakt hela dan, hunnit vara ute med hunden två gånger och sen bara lorvat mig. Jag fattar inte hur jag gör det! Dessutom har jag egentligen inte tid för det! Jag vet att jag ger ett helt jättefint intryck till alla genom att ständigt uppdatera er om hur otroligt sysslolös och ineffektiv jag är största delen av dagen, men jag kan väga upp detta med att konstatera att jag sen när det gäller är ganska jäkla effektiv och får hela böcker sammanfattade på nolltid. Jag har dessutom hört att Bill Gates gärna anställer lata mänskor av den anledningen; de hittar på snabba och effektiva lösningar för att sen ha tid att lata sig. Det här kan jag för övrigt slå mig i backen på att jag har skrivit om förut, exakt samma sak om Bill Gates och det här. Känner mig som en ständigt upprepande låda.

Jag är inte indier

Hanuman, apguden. En pålitlig gud på landsbygden.

Läser en kurs om hinduism och buddhism och det slog mig att jag faktiskt, faktiskt skulle villa till Indien, ja verkligen. Indien. Och studera hinduism och de hinduiska gudarna från närmare håll, för att inte tala om att smaka på maten. Det finns bara ett problem: jag är inte indier. Och nuförtiden har jag så svårt med den där tanken på att vara en västerlänning i icke-västerländska länder. Jag står inte ut med det. Dessutom hjälper inte tanken på det där att jag lite lojt har satt mig in i hinduismen och sen tror att jag är hela reven bara för att jag har läst på universitet heller. Bäst att bara satsa på att bli pultsare i Finland.

Stress

Igår blev jag uppringd och erbjuden ett jobb från den finlandssvenska kamrat- och familjepoolen. Jag visste direkt att jag skulle vara tvungen att tacka nej av femtiosju olika orsaker. Ändå gick jag och värpte på det där ända tills idag. Drömde att jag ringde det där samtalet i natt, att jag sa att jag nog inte kan ta emot jobbet. Hörde farsans röst i bakgrunden, och det blev tyst i luren så fort jag hade sagt mitt ärende, det susade i linjen och jag undrade om samtalet fortfarande pågick eller hade avbrutits.
Idag skickade jag ett sms, fort som fan så att det sen skulle vara ur världen, så att inte min alibi skulle hitta på några alternativa konstigheter som att mitt i allt tacka ja. Skrev att jag är upptagen, tackade så hjärtligt. Fick ett snabbt svar, "ingen panik".
Som vattnet sen brusade härligt i forsen vid Biskoppsudden.

Det är super när folk engagerar sig

"Det är super när folk engagerar sig och brinner för samhälle, politik, feminism och andra liknande ämnen".
Det är super, det är super.
Det är super när folk engagerar sig.
Vad bra att folk engagerar sig.
Det finns folk som engagerar sig.
Det finns sånt som är super.

Livet, mögelhärden

Svenskfinland. Jag får fel i huvudet. Ingenting fungerar och allt bara brakar på. Alla känner alla och öser jobberbjudanden hit och dit, och samtidigt osar KRISEN överallt med stora bokstäver, men den låtsas man inte om.
Min fars första pensionärsmorgon spenderades genom att han vaknade innan väckarklockan ringde och gick runt och väckte alla som försökte sova genom att redogöra för varendaste en liten grej han företog sig. Han pratade med hundarna, "jaså du ligger här, ska vi gå och kisa. Ja, låt oss gå och kisa, vänta lite så öppnar jag dörren, kommer du också med? Jaha, jaha...", knackade högt på barometern och petade på andra termometrar, och snackade om vädret, talade med kaffekokaren, kylskåpsdörren, vad som helst tills hans väckarklocka ringde och mamma, från sängen, sa nåt med att nu är nog inte allt helt som det brukar vara. Jag låg och väntade på att min klocka skulle ringa, den ringde till sist, jag steg upp och hade ingen matlust, bara lust att åka hem, öppnade Facebook på en dator som låg framme, stod ut med de ständiga, intresserade men samtidigt lätt förmanande föräldrafrågorna, "är du ofta på Facebook?" och senare, när jag stod med ytterkläderna på, "vad ska du riktigt göra den här veckan?" "Riktigt". Som att det är underförstått att jag mest bara håller på och fördriver tid utan att företa mig något som helst av värde. Märkte att jag höll på att förvandlas till ett överdrivet lättirriterat känslovrak och det var inte en sekund för tidigt som jag sen äntligen gick därifrån. Fick anstränga mig för att inte i sista minuten blossa upp i nåt slags raserianfall eller komma med ytterligare några "kloka" livsråd, vilket jag har för vana att göra åt mina föräldrar, som tenderar att behandla livet lite likt det vore nån slags mögelhärd som man bara ska uthärda och inte ifrågasätta.