Cirklar, hägrar och doftande gräs

Idag är det då den 31.10 och medan jag skriver har oktober övergått i november. Som jag har väntat på den här dagen! Jag vet inte varför, men speciellt i år har det känts viktigt att FIRA allhelgona, halloween, Dia de los muertos eller Samhain - ja, ni hör att det är förvirrande. Hur som helst så handlar det ju om samma högtid, egentligen. En är keltisk och wiccansk, en är kristen, en är, öh amerikansk och en är mexikansk. Så jag har tänkt att okej, jag kör med något som har anknytning till jorden, naturen och mina bortgångna nära och kära - så blir det litet alltihop på en gång, då. Och jag har velat göra en sån där riktig wiccansk ritual SÅ LÄNGE men det har inte riktigt varit läge för det - men nu var det alltså det - och dessutom på wiccanernas nyår. Hurra! Jag älskar nyår, allt som innebär pånyttfödelse är bra, så det passade mig utmärkt.

Redan på morgonen när jag gick ut tyckte jag att det fanns något speciellt i luften. Det var oerhört grått och disigt, men en stark och beslutsam vind drog fram genom luften, som att förändringar var på väg - ja, ni märker att jag har haft sinnena på helspänn hela dan. Så fort J hade dragit iväg på jobb blev jag en effektiv förberedelsemaskin och det fanns ingen hejd på det.
Jag började googla Samhain och vad man kan göra, bestämde mig för att en rädsloritual blev bäst för att den kändes vettig och för att det alltid är bra att möta sina rädslor och sen rituellt göra sig av med dem. Dessutom var det inget särskilt man behövde för just den ritualen, förutom, tja - sweetgrass då. Eller doftmyskgräs på svenska. Man skulle fläta en fläta av doftmyskgräs, tända på den i ena ändan och sen svepa i luften mot alla väderstreck för att driva ut oönskade besökare ur häxcirkeln. Märkte till min förtjusning att det är möjligt att hitta sånt här kring Aura å så direkt var jag ju ute och letade efter det.
Gräset skulle se ut som gräs, fast lite tjockare då, och styvare. Och så skulle det dofta starkt av vanilj när man smulade sönder det mellan fingrarna. Och som jag gick och plockade gräs och smulade. Jag gick och smulade och gick längs med åkanten, jag trodde jag hittade nåt liknande men nej, ingenting doftade. Visst gräs doftade fisk.

Mili blev rätt så sur på mig när den insåg att promenaden gick ut på annat än att fokusera på just Mili - den är sådan - har urdåligt tålamod med ens egna förehavanden. Helst ska man bara gå och det är Mili som ska böka runt, snusa och hitta grejer. Här sitter den demonstrativt och glor på mig mellan trädstammar.

Inget myskgräs på västra åstranden. Gick över träbron vid Halis och DÄR satt den gråa hägern! Jag har sett den en gång förr, då hade en folkhop samlats på bron och en tant sa "siell on haikara" åt mig, att "siellä se istuu". Då satt den uppe på det vita räcket på bilden. Idag satt den där nere på stenmuren, och ja. Som jag har sagt med hela dagen idag: Det var annorlunda idag. Det var bara jag och hägern och uttråkade Mili och det kändes som att hägern var speciell just idag, som att den innebar någonting, jag var ju tvungen att googla hägerns symbolik medan jag gick vidare och letade efter doftmyskgräs längs med östra åkanten. Och tamejtusan om inte hägern runtom i världen symboliserar häftiga saker: Styrka, tålamod, kommunikation med gudarna, att leva i samband med elementen och moder natur. "Whatever heron wants, heron gets" stod det. Medan jag läste om hägern så flög den förbi igen, två gånger - en gång mot stan och sen tillbaka mot Halis. Den kväkte till och med. Jag och hägern, liksom. Vad helst jag önskar, kan jag få - det har jag hört förr.

NÅ VÄL, sedan tog det inte länge förrän jag hittade det jag var ute efter, trodde jag. Ett gräs som äntligen doftade. Inte doftade det vanilj, precis, det doftade bara aromatiskt och gott, men det fick duga. Bladen var bruna och halvt förmultnade, jag tänkte att det kanske var för att jag var ute så sent på hösten som vaniljdoften hade avtagit. Det blev en tygkass full med gräs.

Nu hade jag kommit såhär långt då, genom studentbyn förbi det där runda tornet mot tågbron. Hotfulla, blåa moln tornade upp sig i öster och nordost, det var helt perfekt.

Sen kom jag hem och skrev en lista över vad mer jag behövde. Vita ljus, havssalt, nåt att äta, en krysantem (den blandade jag ihop med en annan ritual som jag inte hade tänkt göra, men det blev nu en krysantem ändå. Jag ville ha en krysantem). Jag skrev upp lite formler i min skuggbok (jepp, har en sån) och förberedde min cirkel. Jepp, MIN CIRKEL! Nu tror ni väl att jag har gått helt bananas, men ska man göra en häxritual så får man väl ta och göra det på riktigt, tänkte jag.
Jag gick ner med mitt gräs till torkrummet, slängde det på en ställning och knäppte i gång fläktmaskineriet medan jag gick ut i stan för att inhandla mina attiraljer (och min krysantem).
Stan var ohederligt ohelig, eller hur man nu ska beskriva det. Det var för mycket folk överallt, orkade inte köa för att få köpa svarta ljus i Tiger, orkade inte med Sokos heller, såg nån löjlig tonåring i halloweenmundering, inhandlade lite bananer och päron på torget, och så ringde I. Det var festligt, vi talar sällan. Vi talade hela vägen tillbaka hem, jag ledde cykeln. Jag berättade att nu ska jag leka häxa, nu händer det! I tyckte det lät vettigt, man ska leka, sa hon.

Sen börjar det mest spännande. Mitt gräs hade torkat helt utmärkt i torkrummet, bar upp det och flätade det, hällde salt i en kopp, vatten i en annan, lade fram kex och vin, lade på lite lagom mystisk meditationsmusik, släckte alla lampor och tände ljus istället, KLÄDDE MIG I J:S MAMMAS KLÄNNING, en blå, lång historia, satte i kontaktlinserna och släppte ut mitt sketna hår. Där fanns minsann häxan! Har tyvärr ingen bild på det. Var närapå att jag började sminka mig också, det hade känts helt rätt.

Och ja, sen drog jag i gång alltihopa. Tände ljusen i cirkeln, gjorde som jag hade läst på nätet - kunde attan inte hålla reda på väderstrecken och vilket element som hör ihop med vilket fast jag hade upprepat dem en massa innan. Öst skulle man börja med i varje fall, för där går solen upp, och öst symboliserar också luft, nord symboliserar jord, väst vatten och syd eld. Så jag öppnade min cirkel och satte mig mitt i den som värsta häxpackan, bjöd in allt gott som hade lust att komma samtidigt som jag tände min myskgräsfläta och svepte den mot alla väderstreck för att bjuda in eld och luft.
Här ska jag avbryta mig litet. Egentligen bjöd jag in Guden och Gudinnan, Hekate och liknande figurer. Det kändes så himla töntigt, det kändes bara fel så jag märkte hur jag tystade ner mig själv när jag sa det där, det kändes som fullständigt mumbojumbo, fast det hör till wicca, att kalla till sig allt det där. Nåja, får kanske tänka om där, för det kändes nu verkligen inte som att någon gudom fanns på plats. Hur som helst, gräsflätan doftade, öhm, något, men inte som den skulle tänkte jag mig, det fick duga. Stänkte också saltvatten åt alla håll för att invitera vatten och jord. Nåja.

Sen gjorde jag rädsloritualen och det här var rätt häftigt. Jag tog på mig en svart mask (jepp, vi råkar ha en sån) och skrev ner allt jag är rädd för på en lapp. Jag snackade en massa, det var inte svårt att komma på vad jag är rädd för: Att misslyckas, att tappa livsglädjen, sådana saker. Sedan vände jag mig mot alla fyra väderstreck och bad rädslorna dra och förbytas mot styrka, till sist tog jag av mig masken och förklarade högt för mig själv varför dessa rädslor inte har något fast grepp om mig. Och så sa jag "tack, tack, tack" och "var hälsad" och "så ska det bli". Brände upp varje rädsla en efter en i en liten keramikskål. Sen blev det allt lite stämning.
Och ja, sen åt jag kex och drack vin, det hörde också till. Nog kan de, dessa wiccaner! Sen vände jag mig ännu mot bilden av farmor som lurade från mitt Day of the dead-altare, och bad om ursäkt för att jag varit elak som barn, för att vi alla alltid var det i hela min familj, det bara blev så. Det blev väldigt emotionellt. På fotot ser hon ut som jag så ofta brukar göra (har jag för mig) - glad men med något obotligt ledset inuti, liksom frånvarande, med blicken drömskt vänt ner mot vänster. Jag vet inte vem som har tagit den bilden av henne men den är fenomenal, den är helt fantastisk. Den säger allt om farmor och hennes liv, hur hon gick där och var så himla oförtjänt åsidosatt - denna fantastiska människa full av välvilja, talang och stormande känslor. Jag svor att jag hade lärt mig en läxa nu, om hur illvilja och illamående kan gå från släktled till släktled utan att någon knappt har någon makt över det, men att jag nu är beredd att bryta det mönstret - jag kan inte hålla på sådär längre, vara sarkastisk och elak mot min familj.

Och ja, sen upplöste jag cirkeln och tackade, steg upp och det var det! Inget märkvärdigt egentligen, men ändå så himla häftigt, liksom annorlunda och nytt.

Jag vet inte om jag bör säga några ord om den nyandliga biten här eller vad man nu ska kalla det - ligger ju liksom i tiden att ta lite härifrån och därifrån och kalla sig kristen i ett sammanhang och mixtra med magiska örter i ett annat. Jag tänker nu mest bara, att så länge man har goda intentioner och koncentrerar sig på att vara en hel och bra människa som lever i samklang med naturen (vilket wicca egentligen går ut på) så kan det ju inte vara något fel i att också köra litet rituella grejer och formler kring det? Livet är ett skämt - en lek - vi finns här och vi vet ingenting om vad som finns utanför vår medvetandesfär. Yoga har lärt mig att det finns mycket man kan upptäcka bara genom att vara avslappnad och ha öppna sinnen, så varför inte detta också? Nåt i den stilen tänker jag om den här saken och den här dagen som tamejtusan har varit den festligaste och minst angstiga på länge.

Gräset då? Nå, det visade sig vara kalmus (tror jag). Typ en vattenväxt som också är rätt aromatisk och vars rötter också nån gång i tiden har använts medicinalt. Så det var nu inte helt fel, men heller inte rätt. Det överblivna gräset fick åka i roskisen i varje fall.

Till sist: Om någon blev nyfiken på wicca (vilket jag hoppas att någon blev!) så märkte jag att jag faktiskt i tiderna har skrivit ett inlägg om wicca som inte var så illa, om jag nu får säga det själv. Läs och begrunda.

Livets siffror och hopplösa låneansökningar

Ibland när jag går igenom mina "dagliga penningaffärer" eller hur de nu formulerar det där på bankens sidor, så slås jag av ett bångstyrigt och uppgivet humör som bara säger att "JAG ORKAR INTE". Jag skulle inte orka hålla koll på det där arma penningflödet och leva i en sån här värld där det är de där satans siffrorna som ska bestämma över vad jag kan och inte kan göra. Alltid när jag har arbetat, dvs fått lön, så ser mitt konto helt okej ut, men om jag lite ens gör något annat - det känns ungefär som att jag vänder mig från hyvelbänken och drömmande ser ut genom fönstret, så är det som att det är någon där som suger ut allt som finns på det där kontot och sen hånflinar åt en rätt i fejset, att "jaha, och vad gör du nu då?"
Jag vet inte, får bara emellanåt en sån stark känsla av att det är meningslöst alltihopa, hela livet, vad man gör här. Jag kan inte se poängen i det, eller glädjen - att livet ska gå ut på att de där siffrorna alltid ska hålla sig på den gröna sidan, så att hyran kan betalas och räkningarna och bilförsäkringen och allt vad det nu är. Vad i hela fridens namn är det för poäng med det?

Vi har nu under en längre tid tittat på köpelägenheter i Åbo med J, kommit fram till det som de flesta som bor ihop en längre tid kommer fram till - att det helt enkelt är vettigare att sätta sina månatliga hyrespengar på någonting som är ens eget. Just fyllde jag i en låneansökan på min banks hemsidor, och det ser nu bara för jävligt ut alltihopa. Jag är inte en sådan där som får lån, så är det bara. Mina inkomster har jag INTE EN ANING OM, inte mina utgifter heller, eller nån koll på vilka som är mina arbetsgivare (de varierar från månad till månad). Bankens lånekalkyl ter sig som ett stort luftslott, bestående av uppskattningar och antaganden om hur folk sådär i allmänhet lever. Banken uppskattar till exempel att mina månatliga utgifter VID SIDAN AV HYRAN är 1200 euro, om jag förstod saken rätt. Tusentvåhundra! Jag vet inte vad jag skulle köpa eller hur jag skulle hålla på och leva om jag skulle få mina övriga utgifter att ligga på 1200 i månaden. Jag vet som sagt inte alls vad jag spenderar i månaden - inte en blekblåaste aning - men ett vet jag och det är att det inte är 1200 i varje fall, det rör sig snarare om några hundralappar om ens det.
Sådana här på-förhand-antaganden gör mig alldeles matt, jag kommer in i de vanliga rullorna i vilken jag förbannar hela världen och människors levnadssätt istället för att koncentrera mig på min egen låneansökan, jag tänker att vi så fort som möjligt, NU måste komma ifrån de där antagandena att folk sätter ner 1200 i månaden på prylar och skönhetsprodukter - för det finns INGENTING som säger att vi behöver leva på det sättet, inget alls. Tvärtom borde vi sträva till att åtminstone halvera den genomsnittliga finländarens konsumtion - vi borde få ett slut på denna hejdlösa konsumtionsfest som innebär att miljontals skeppslaster och flygplan med kläder, prylar och allmänt BAJS håller på och kör av och an hela tiden och håller i gång en meningslös industri av lidande i ena ändan (tillverkarna) och sömniga konsumenter (vi) i andra.

AUDIOPOOP

Vet ni när man har gjort något som är så poopigt att man helst skulle sänka sig själv ner i ett hål och förbli där resten av veckan? Jag har igen producerat några audioklipp med så ÄRKEUSEL kvalitet att jag knappt klarar av att se mig själv i spegeln längre. Och jag förstår inte varifrån de kommer - de där arma fläktarna, brummandet och ljuden som gör allting grötigt eller fel ekande, eller på tok för högt eller lågt.
LJUDBEHANDLING är största orsaken till att jag slutade göra egen musik. Det är så attans struggligt och kräver så många levels av kunskap på så många olika plan. Och så blir det bara KAKKA ändå, om man inte typ äger en 1000 euros kompressor och skickar sina alster till masterering för 200 euro per 4 minuter.

Men nu är det i alla fall gjort, jag har gett mina uppdragsgivare möjligheten att spola ner audioklippen i vessabyttan, text behärskar jag och förmår jag få ur mig, så kanske jag borde hålla mig vid mina sinnens fulla burk och stå vid skrivandets sida?

MEN NU govänner, ska jag bege mig ner till stan för att inhandla några växtlampor och hämta ut några särskilt intressanta grejer från posten.

"I am worthy"

Så händer det igen - jag befinner mig i ett olustigt, självförebrående, spänt och oproduktivt tillstånd. Jag har morkkis efter helgen, veckan har börjat poopigt, har prestationsångest och är ledsen för att jag sjöng illa igår på träningen, och jag skulle villa göra mera handgripliga saker, känner mig kraft- och meningslös, har sovit dåligt och googlat om jag är narcissist och vad man kan göra för att råda bot på det framtill halvtre om natten. Och så kommer yogan och jag hittar mig själv snyftande efteråt på mattan, som en fåne, helt utlämnad åt jag vet inte vad men fylld av en märkvärdig känsla av tillfredsställelse och sammanhang.

Jag tror att det hänger ihop såhär. Jag som inte är någon person som tenderar att ta till mig positiva mantran och tankesätt, utan snarare skyffla undan dem som om det är sånt där som töntar håller på med (vilket det iofs också är, till en del). Men i min inbillade suveränitet, så har jag helt undvikit att överhuvudtaget säga nånting snällt åt mig själv alls, eftersom jag har tänkt att jag inte behöver sånt. Så när jag sen står där på mattan och upprepar orden "I am worthy" - hur attans klichémässigt det än kan låta, så märker jag att jag aldrig har sagt det där till mig själv förut, och att jag aldrig ens har formulerat såna ord riktade till mig själv: att hallå, du är värd detta (eller hur man nu ska översätta worthy). Och bara att säga de där orden högt, det framkallar en himla känslostorm för mig. Kanske är jag bara tillfälligt emotionell eller hade behov för detta just nu, men jag har skrivit om det förr - att yoga är powerful shit. För sinnet och huvudet i samband med kroppen man går omkring och bär på - dessa i samspel är powerful shit, och det är väl ungefär det som är yogans främsta uppgift - att få kropp och sinne att uppgå i harmonisk samklang.

YOUR WHOLE BODY JUST SCREAMED FUCK ME

Ja men alltså usch och the fuck? Vem hade trott att jag skulle råka ut för the gubb off the slusk just ikväll? Jag säger det här som ett varnande exempel bara - det funkar inte att komma och påpeka grejer som att "du e ju positivt inställd till hbtq och queer things" och av den orsaken dra slutsatser som att man e lite polyamorös och sådär allmänt positiv till att knulla lite vitt och brett. Grejen är ju att desperata män tar till alla medel. Det kan man ju inte säga åt dem rätt i fejset att "du är en desperat man" - då blir de förnärmade - nä, alltid när man ska säga nej och "ok, nu har du fått grejer om bakfoten" till en man är det liksom lite besvärligt och man får, ehm, ta lite konsekvenser som att man får höra att de ju aldrig ens från början har varit intresserade av en, oh no, man får lov att förbise att YOUR WHOLE BODY JUST SCREAMED FUCK ME BUT LET'S IGNORE THAT. Det är den här fragila maskuliniteten jag har problem med, dvs män som i alla avseenden är likadana som jag själv - vi ser likadana ut, vi kommer från samma sociala förhållanden, vi vill ungefär samma saker i livet - men ändå tycks det inte gå upp för dem att jag inte kommer ens att överväga att varken kyssa, hångla med eller knulla den mänskan nånsin - så varför förutsätter han det då? Varför kan man inte bara snacka som mänska till mänska? Varför tror han att där finns ens en chans? Som att spela på lotto? Ibland tror jag att hela maskuliniteten är ett enda lottospel, att de satsar allt hela tiden och tar förlusterna lika snabbt som de sätter in en ny satsning,
Så måste man göra den jäveln besviken, att okej, förlåt - du kommer inte få knulla mig ikväll stackarn, du är helt okej ändå, voj nej, kiva att du tycker att jag är vacker och så vidare, hoppas uppriktigt du hittar nån som vill knulla med dig också så du sku få nån ro i själen för fan.

Det är det här jag säger och har sagt tidigare, att den form av maskulinitet som har fått lov att råda, inte gör nåt gott åt varken kvinnor eller män. "Svaga" män känner sig måna om att trots sin underlägsenhet, upprepa den rådande äckelmaskulinitetens mönster o bara köra på, tro att det är så man gör, så som de intalar sig att "de mer lyckade männen gör", att de bara kör o kör och orkar gå på tills nån kvinna veknar och säger att okej då, jag viker mig hädan inför denna kompromisslösa maskulinitet, jag knäböjer. Medan INGEN är nöjd, inte denna man, inte denna kvinna. Så varför gör man det då, frågar jag mig? Hur ska man utrota dessa ideer om genus?

Grejen är ju också att jag inte ens är speciellt svår att få på fall, om det är det man är ute efter - om man sku vara ens lite tilldragande. Det är inte så svårt - var mänska, var dig själv, berätta om nåt du gillar. Visa humana drag. You'll get me.

Big wheels keep on turning

Vilken dag det här ska bli! Förde hunden till Rölli redan på morgonkvisten, och nu sitter jag på Sibeliusmuseum, där det ska bli konsert om knappa två timmar. Det är Jussi Makkonen, världskänd sibeliustolkare tydligen. Ser fram emot att höra alla kända sibeliusplågor.

Sen ska jag cykla efter en kameraladdare och sen ska jag till J:s nya restaurang och klottra lite menyer på tavlor. För ja, nu händer det äntligen, Streetfoodbar ska öppna och "min" fåntratt till Joakim står bakom kastrullerna! I kväll enbart för inbjudna gäster, men ändå. Och nästa helg öppnar det på riktigt. Det här är så klart oerhört spännande. Man ska vara något alldeles speciellt för att sticka ut som något under Åbos restauranghimmel där nya matställen ploppar upp som epidemier. Men jag tror på J. Han har spenderat tid på att utveckla recept och smaka sig fram, han är en obotlig perfektionist och är superkritisk till det mesta, så jag skulle vara mycket förvånad ifall inte folk tyckte att det här smakade alldeles förbaskat gott.
Men hur som helst, det här är stort. Tänk om du hade öppnat ditt eget hak, bibliotek, sylta, butik, café, krog eller galleri idag. Jämför. Big wheels keep on fucking turning.

Sen ska jag leka fotograf! Ja, jag ska släntra omkring och fotografera folk och mat samt vara passligt salongsberusad. Jag ska suga i mig stämningar, smygtitta, smaka på, kontrollera, vara i vägen (typ). Sen hoppas jag på att få dricka lite mer öl och träffa lite bekantskaper och who knows, en redig fylla? Sen förra helgen har jag utvecklat ett hål som skriker efter socialt umgänge. Jag älskar det ju! Fylla och folk. Hunden är i förvar ända tills imorgon förmiddag, så det är nu man ska passa på.

FYRA GRÄJER

Fyra ställen där jag har bott:
1. Spjutsund, Kärrby
2. Marcusstraat, Amsterdam
3. Pössenbacherstrasse, München
4. Alfågelgatan, Åbo

Fyra arbetsplatser:
1. Godisbutik
2. Jordgubbsland
3. Biluthyrningsfirma
4. Skola för synskadade

Fyra program som jag ser på:
1. Inkmaster
2. Bachelor
3. Vår tid är nu
4. Unh-hhh

Fyra ställen där jag har varit:
1. Rom, Italien
2. Rio Dulce, Guatemala
3. Irkutsk, Ryssland
4. Ouidah, Benin

Fyra maträtter jag gillar:
1. Palak paneer med allt som där tillhör
2. Laksa
3. Japansk tofusoppa med udon-nudlar
4. Bouillabaisse

Fyra drycker som jag gillar:
1. Kaffe
2. Dark n Stormy
3. Vanligt jäkla vichyvatten
4. Ginger beer

Onsdagen den sjuttonde oktober, tvåtusenaderton

Idag är det onsdagen den sjuttonde oktober, tvåtusenaderton. Det är soligt och osedvanligt varmt för årstiden. Mina föräldrar har just varit här och hämtat hem sin hund som har varit hos oss i nästan två veckor, medan de har varit i Skottland och roat/förfärat sig.
Såhär tycker jag det är. Det blir måndag, man är litet allmänt olustig, folk cyklar hetsigt och det är sammanpressade läppar och undvikande blickar. Så man tänker att mig går det ingen nöd på, jag ska minsann ta det lugnt jag och blir det tisdag och det duggregnar, typ, allting känns lättare men fullständigt meningslöst. Så blir det onsdag och man tänker att jaha, men herregud, nu är det redan onsdag. Och så blir det torsdag och man tänker att äh, imorgon är det fredag, det var typ den veckan då, det var det. Och så är det fredag och allt blir typ nedstoppat i en gigantisk korv, man går omkring och blir bländad av solen och kaffet droppar och man vet inte. Och så blir det helg och alla ska ut med sina hundar på en gång och helgen bara swishar förbi åh ja, och så upprepas scenariot.

Har saker att göra, men milda tider, när jag hellre bara går här och funderar på sakerna som ska göras och gottar/förfärar mig över dem, än bara gör dem. Nu skriver jag en artikel om snapsvisor, hehe! Måste nu bara skriva ner det någonstans så det känns mer att jag gör det, så att jag inte bara går omkring här och inbillar mig att jag gör det. Jag ska ännu intervjua lite folk och spela in en trudelutt och sen blir det grej på nätet. Är kluven inför snapsvisor, älskade dem som barn, mest för att det sjöngs en hel del i min familj och bland de vuxna - det var den tiden då de ännu festade uppsluppet, hade vänner, rökte inomhus och var fulla och glada. Sen blev jag en emo tonåring och började hata hela borgerligheten som hänger ihop med något så äckligt finlandssvenskt som snapsvisor, och nu är jag igen så pass till åren kommen att jag tycker att det är fint att vi har en tradition som hänger ihop med sång, och det är det enda som sjungs i min familj. Så varför skulle man nu hata det? Bara att sjunga.

Jag ska också rita fler naturbilder med skräp, så snart jag får det andra undanstökat, och så ska jag träna mitt fry scream, ny teknik. Måste lära mig att behärska det, det demoniska höga skriket som innebär sammanpressade stämband. OCH så ska jag skriva.

Det var det. Inget oöverkomligt. Ändå hade jag just lös mage, så uppspelt är jag över livet och allt det har att erbjuda, helt sanslöst känns det, att man ska leva här och åstadkomma och försöka att inte strula till det allt för mycket.

Allting skulle blomstra

Ojoj. Insåg att jag nog drabbades av en släng av post keikka-depression efter helgens eskapader. Det är bara så svårt att ta itu med dessa livets andra begivenheter, hur nödvändiga de än är, då man har den där totalt förlösande bandaktiviteten som överröstar alla andra röster i ens liv. För visst finns den där som en ständig följeslagare, tanken på att man i nån värld skulle kunna göra det där på heltid, bara skriva ord och spela och framföra det man har gjort i samklang med andra - skapa mening och ett sammanhang i vilket allting skulle blomstra nästan konstant - är det inte detta vi alla letar efter hela tiden?

Vittorio

Bild av @nybynisforlovers

Världen! Hallå.
Har haft en alldeles sprudlande helg. Keikkan gick okej. Publiken var inte lika ivrig som förra gången, de stod mest bara och gapade så det kändes lite avigt att själv stå sådär och röja. Nå, men fick ok ljud ur mig och så vidare. Också så skönt att slippa fundera på om man ska sjunga falskt.

Men, huvudsaken på fredagen var inte den där arma keikkan, utan människorna kring den. Vi spelade med Agasia härifrån Åbo. Och sen ett himla bra svenskt band: This Gift is a curse, och ett danskt: Hexis. Som brukligt var det nu igen ganska himla trevliga människor detta. Efter keikkan blev jag ju så småningom I Fyllan på backstage och ja, så fick jag snacka lite danska, det var urroligt. Den där dansken var en sån där tjusare som liksom hela tiden skulle inflika att "ska du med?" (till Stockholm då) och det blev så komiskt, när jag där försökte hålla nåt slags vettig mänska-till-mänska konversation och den andra inte kan annat än flika in standardmässiga fånflirtrepliker hela tiden. Han var den typen av man som tar över genom att spela tönt och etablera idiotiska skämt. Grejen är nu bara den att det inte fungerar på mig eftersom jag är snabb med att hitta på ännu mer störande skämt och så sitter man då där och talar en massa smörja. Jag råkar dock fullständigt älska att tala danska OCH smörja, så alltihop var, den lite obehagliga flirt-tonen till trots, ändå ytterst underhållande. Nå, till sist bondade vi genom att skrika "Ringsted" (ett ställe i Danmark). Fattar inte vad det var med detta Ringsted men han verkade otroligt nöjd över att få nån att stenåldersbrölbonda med över Ringsted.

Och så spelade vi en litn fussballsmatch. Först var det lite roligt bara men till sist märkte vi att vi hade publik, allt fler samlades kring bordet och det blev litet sådär allvarligt det hela, jag kände stressnivån stiga, att herregud nu måste vi ju vinna. Jag spelade med Luka,  Hexis basist och mitt emot oss stod Irena och trummisen. Först låg vi under hela tiden, jag var anfallaren och har ju ingen erfarenhet så inte fan fick jag ett enda mål. Sen bytte vi plats så jag försvarade istället, och så började Luka skjuta mål efter mål som en liten ettrig vinnarinsekt. Och det blev så jämnt, så jämnt, vi gjorde mål turvis och till sist var vinsten fatt i ett enda mål. Och så fan vann vi. Det var så jävla stort, vi sprang omkring och ropade "vittorio" och hoppade jämfota som femåringar.
Små fåniga saker kan ibland bli så himla betydelsefulla. Jag har för mig att vi gick arm i arm med den där Luka sen innan alla gick hem och försäkrade att vi kommer att ses igen, ungefär som att universum ville att vi skulle hålla på och göra världen till ett festligt ställe. Beskrivande för kvällen var att telefonen inte var framme en enda gång, den låg på bottnen av tygväskan hela tiden. Att så roligt hade vi. Kändes som nittiotal igen.

Lördag gick i ett enda krapulaskimmer, kommer knappt ihåg nånting, utom att hundpromenaden gick långsamt och att det var oändligt vackert ute. På kvällen träffade vi Joakims köksmentor M och hans fru A på Havanna, snackade allt möjligt och jag visade upp min konst och perklade över att jag inte hade studerat fine art istället för den där arma fotograferingen som inte ledde någon vart. Sen gick vi hem och såg på Ant man och Wasp girl eller vafan den nu heter, en riktigt töntigt dålig film.

Nu är det lite söndagsangst här, har ett jobbuppdrag imorgon och måste försöka skarpa lite och skulle så behöva skriva lite bättre också, är så STÖRD på hur dåligt jag formulerar mig och hur otålig jag är med hela den saken. Orkar inte tänka efter eller lyssna på hur nånting vill bli sagt, orden kommer snarare bara ur mig som vatten ur en stupränna (titta, det var också en megadålig och klichémässig bild men vet ni sånt e det!)
Längtar efter att rita mera, ska rita nåt slags vykort till Sibbe också, så det måste jag väl ta tag i under inkommande vecka. Inktober sköter jag nu också ungefär som kakka som rinner ut ur reven. Dvs don't give a fuck.
Fan ska veta att jag egentligen nu bara skulle villa studera fry screaming och turnera. Vill på turné! Vill vara tio år yngre och bara omfamna världen. Man kanske kan göra det även som fyrtioåring. Hej då.

Posthumaniteten - det som en gång var mänsklighet och beskrev oss som art - det gäller inte längre

Som några kanske känner till om mig så är jag en obotlig speladdikt som sätter ner en massa timmar på bajs. Spelar inte med pengar, härrigud, det hade fått ödesdigra konsekvenser och jag är en fucking loser så jag spelar bara med tid.
Hur som helst så är jag med på Bingo Blitz mailinglista och där händer det ibland att de öppnar nya bingorum och man får personligt formulerade mail, som idag, då jag fick ett mail med rubriken "Are you brave enough, Lotta?"
Jag vet inte, blir alltid så full i fniss av de där mailen, av tanken på att man skulle ta dem på allvar, liksom verkligen fråga sig, att är jag tillräckligt modig? Tänk om de där spelen, eller de där mailen skulle syfta på det riktiga livet, om man verkligen hade behövt ställa sig den där frågan inför en riktigt svår uppgift, att är du modig, Lotta, är du det?

Dessa mail får mig att reflektera på världen som den ser ut sådär överlag och om vi har ersatt de riktiga utmaningarna och livssituationerna med sånt här inbillskt dravel. I våra liv finns ju verkligen få situationer som kräver riktigt mod av oss längre, så därför roar vi oss med fåniga spel och andra situationer där man liksom får minnas hur människan en gång var, då dess grundläggande egenskaper som mod, rädsla, styrka och så vidare, verkligen sattes på prov. Dataspel kan liknas vid skydiving och bungyjumps och vad det allt finns för adrenalinstinna aktiviteter - man liksom upprepar scenarion som nån gång i historien verkligen var verkliga för oss som art - nån hamnade hoppa ett jädrans hopp över en klippa för att rädda sin familj, typ.
Och det i sig, får mig också att fråga mig att lever vi i en post-humanity-situation där man är nostalgisk över varifrån människan har kommit (grottor och ständiga faror och beräkningar)? Där vi nu sitter i vår oändliga bekvämlighet med hela världens filmer radade i ett bottenlöst bibliotek framför oss, så känns det verkligen så, att det som en gång var mänsklighet och beskrev oss som art - det gäller inte längre. Vi behöver nya beskrivelser, nya regler. Typ människopotatis. Världsfördärvare. As. Ruttentönt. Storhetsvansinning. Egostropp. Filo-toomuchthinking. Meditationsbesatting. Totalfåntratt.

Vattnet stiger

Sitter i ÅA:s datasal, ett tomrum av lugn, ro och koder som jag har använt sedan tidernas begynnelse. Fortfarande har jag dem, ÅA-koderna och printrättigheterna, alltså kan jag sitta här och lorva mig som i mitt eget gratiskontor.
Men det var inte det jag hade på hjärtat idag. Imorgon är det nämligen keikka. Svarta havet, vi ska spela för andra gången, på samma ställe som förra gången, TVO. Det är stort. Eller, det är ju futtigt lgentligen, men för mig är det stort. Det känns som om det är ungefär det enda jag har på gång just nu.

Den där arma romanen. Har printat ut första delen, det är en massa ord men när jag sitter där inne på datasalens toalett så känns det som att huvudet är alldeles tomt på ord, helt tyst är det. Tycker alltid att jag förut har haft en massa ord i mig, en konstant malande harang om det som försiggår omkring mig. Jag vet inte om det är den här attans romanens fel eller vad det handlar om, men det känns tyst i mig nuförtiden. Jag har liksom ingenting att säga.
Så jag tänkte dela med mig av sånt jag har att säga, lite låttext. Vattnet stiger, heter den här.

Vattnet stiger

Ytan är blank
men det rör sig där under
vattnet stiger
sipprar in genom väggarna

Ytan är krusig
för det rör sig där under
vattnet stiger
sipprar in genom hål

Förtöj ditt gamla huvud
vid den säkraste hamnen
Det har skett under förut
Bara att vänta

Hör ni hur det brusar
Vågor som sköljer över städer och länder just nu
Ingenting finns kvar nåt mer,
det är bara att gå under
Låta sig slukas
av ett hav som vill äga allt

Förtöj ditt gamla huvud
vid den säkraste hamnen
Det har skett under förut

Det har skett under förut
Rädda mig
Ta mig tillbaka till nånting som inte finns nåt mer
Ta mig till hagarna,
ta mig till skogarna
där hästarna går,
där fårena går,
där skuggorna faller

Skogen och jag

Just när jag satt här i min sedvanliga vakenkoma, så kom jag att tänka på den här bloggen nästan sådär som man kommer att tänka på en kär gammal vän - att herregud den finns ju! Jag kan skriva här!
Tänker ibland på det, att det verkar som att folk ofta har så mycket förväntningar på vad det är meningen att man ska göra på olika forum och sådär, till exempel på bloggar då. Ofta ser jag bloggar på vilka folk skriver sånt typ att de är "dåliga på att blogga" och då tänker jag alltid att HUR är man dålig på att blogga? Att vara dålig på att blogga måste vara ungefär som att vara dålig på att gå eller cykla. Eller ja, andas. Ni förstår vart jag är på väg. Folk tror alltid att man ska efterapa nåt slags förebild när det gäller det ena och det andra. Jag vill däremot uppmana alla att dra kalsongerna över huvudet och säga SCREW THAT! Den här bloggen kommer alltid att vara perfekt, sådeså.

Jag är i Borgå skärgård helt för mig själv, det är löjligt så bra jag har det. Ute strömmar havet förbi från norr, bakom mig finns en skog med jättelika skuggor, mossa som välver sig över stenar, gamla kvistar och svamp, svamp, svamp. Jag tror aldrig att jag har plockat så mycket svamp som i år. Det känns helt poänglöst att gå ut (för jag har också två hundar här) om man inte har korgen med sig och fyller den till bredden. Jag vet inte vad jag ska göra med all svamp, men jag torkar trattkantareller och stensopp så en stor papperspåse håller på att fyllas till bredden. Hundarna går godmodigt med, ibland får de upp ett spår, förvinner hetsigt in i skogen så det brakar i snåren, för att sedan, några minuter senare, dyka upp lyckliga och andfådda. (Lyckliga, tror jag.) Ibland lägger de sig i mossan ifall jag har hittat nåt ställe som bara översvämmar av trattisar och hamnar böka runt där en stund. När jag är inne och pysslar med mitt sover hundarna. De följer min rytm, äter när jag fyller skålarna, går och pissar om jag gör det - vi är en alldeles perfekt fungerande trio.
Jag vet ingenting som gör mig så lycklig som skogen, hamnar emellanåt bara stanna, andas och ta in allt som det är, en vagga av fullständigt lugn samtidigt som livet sjuder, andas och bara är. Jag tänker att det måste vara meningen att leva såhär, i samråd med naturen, vänlig och mottaglig mot allt. När jag rensar svampen och hittar små spindlar, för jag dem ut så att de ska få fortsätta sina små liv. Det känns som att allt har betydelse, också spindlarna är viktiga och förtjänar att räddas.

Emellanåt drabbas jag av oro, det är tanken på livet som far förbi medan sekundvisaren tickar, det är jobb som borde göras, möten som borde bokas och sånt där - men jag tänker att nog har jag tid för det sen när jag kommer tillbaka till Åbo. Jag hinner nog med allt och jag gör så mycket jag orkar. Nu har jag gett tid åt mig till att vara här och fila på mitt alster, bokajäveln, som blir litet bättre för varje dag som går. Lite mer skriver jag hela tiden, några vändningar har jag fått till, några extra tillfällen och diskussioner som måste flikas in för att historien ska få mening och sammanhang. För vad kan jag annat än att tro att det här har nån betydelse, att det här som jag har skrivit på i flera år nu snart ska vara färdigt för utgivning, ja färdigt - det ska ges ut, jag vet det! Jag befinner mig i samma årstid som handlingen just nu - det är höst här och också i boken, det måste ju ha betydelse.

Hittade en karljohan som var helt PERFEKT, har aldrig sett en svamp i samma kaliber!

Lillan flugsvamp.

Vakna eller dö

Ni kanske har sett den där reklamen som har figurerat på de sociala medierna en tid nu: den där "so why do you text and drive". Den visar kort sagt upp videor av hur folk beter sig när de går omkring och stirrar i sina mobiltelefoner, hur de går i stan och snubblar över stolpar, går in i väggar osv. Och till sist då - video av en som kör och textar och som sen rullar ner från ett berg och dör, typ.
Jag både förstår och förstår inte chock-effekten av den här videon - jag menar - för mig är det självklart att det här med att sitta i en bil är som att sitta i ett pistolskott som viner fram genom luften. Det är som att sitta i ett laddat vapen som nån styr, och jag är mestadels livrädd i bilar nuförtiden, kanske för att jag är ett djur och för att mina djuriska instinkter börjar bli allt mer påtagliga ju äldre jag blir.
Min fråga är: Fattar inte folk att det är livsfarligt att texta och köra? Och om de inte fattar det - VAKNA, eller så förtjänar ni att rulla ner för bergssluttningar.

Ponks råd till världen

Jag har en sån där rastlös period då jag tycker att jag, av alla, har de bästa råden för alla, hela världen, tycker att alla gjorde gott i att lyssna på mig, så här kommer det då.

1. Man blir glad av att göra andra glada, visst är det så! Men för att kunna vara en sån där inspiratör som folk verkligen tror på så måste man också tro på sig själv, och hur fan gör man det då?

2. Jo man måste öva sig i att gilla sig själv, på riktigt. Hur gör man det då? Nå, man tar hand om sig. Hur gör man det då?

3. Nå, man sätter andras förväntningar åt sidan, och det här är så himla viktigt. Man måste lita på sin egen röst, att det man säger har betydelse - hur långsökt och fånigt det än låter. Man bör sätta tid undan åt sig att göra nånting för en själv, och här kommer då det där litet töntiga, men för mig handlar det om att springa och göra yoga. Det här med att träna fysiskt kan ju betraktas som någonting man också gör pga yttre förväntningar - att man vill vara i gott skick och hålla sig i trim så att andra ser att man mår bra och så vidare. MEN man bör se det som att det där springandet, och de där 20 minuterna man sätter ner på att meditera eller göra yoga, faktiskt är som att smörja de där egna gängorna så att man sen är klar för att stiga ut i världen och vara en hel människa som fungerar som en inspiratör, stöttepelare, hjälpreda eller rolig gubbe eller vad det nu är man önskar vara för andra. För det är ju ingen hemlighet att vi lever i ett samhälle där vi obönhörligt är tvungen att samarbeta och fungera ihop med andra människor, så varför inte då se till att man är en sån där människa som det är roligt och givande att göra någonting ihop med.

4. Man bör ro i land åtminstone två av sina egna projekt, bara så att man för sig själv har åstadkommit nånting man är stolt över, SEN kan man ta itu med att hjälpa andra.

5. Man ska inte sätta tid ner på att göra någonting som man inte får ut någonting som helst av. Klart att man ibland är tvungen, och då gör man det bara, skyfflar undan det som ett lass med kakka, för att sedan borsta av sig och gå vidare mot det där som man egentligen hellre skulle villa göra.

6. Livet är futtigt, litet och betydelselöst, så det är inte VÄRT att vara missnöjd. Nä, det är det inte. Det är en rebellisk akt att vara tillfreds i ett samhälle som detta, vi lever i en tid då allt omkring oss - reklamer och livsstil - allt konspirerar till att få en att tänka att man på olika sätt inte räcker till, så det är inte konstigt om man har det just så. Men om man på något sätt lyckas ta sig till en punkt i vilken det inte spelar någon roll, allt det här som man förväntas vara, så finns det en frihet där som väntar, en uppsluppenhet och fånighet som ter sig typ som solen som stiger upp och går ner varje dag.

7. Det här är en bisak, men jag lever, andas och ÄR Whimsically Volatile just nu. Det finns ingenting som gör mig så glad som att lyssna på dessa just nu, ingenting annat har nån betydelse. Alltså dessa människor, deras totala ovilja att anpassa sig till några förväntningar, deras brutala ärlighet, rolighet och spretighet gör mig så himla glad och inspirerad, det är ingen reda med det. Jag förflyttas ut i världsrymden när jag lyssnar på dessa, tänker att det här finns. Och att det finns, det räcker. Det räcker fan att bara finnas till och vara just den fucking dåre du har blivit född till att vara. Och med dessa ord tänker jag sätta punkt här idag. (Och spotta ut snuset.)


EDIT: Säg nu sen åt en kloakarbetare eller närvårdare att TA HAND OM DIG SJÄLV blahi blaha, "det är attityden och självkärleken som räknas" när de stretar hela dagarna och kommer hem och är trötta och döda. Fattar ju nog det, att man i första hand måste utgå från ett väldigt privilegierat läge för att överhuvudtaget kunna säga nåt sånt här! Upprör mig som attans ibland, att utgå ifrån att alla på nåt sätt befinner sig i ett så pass ekonomiskt stabilt läge att det finns tid över till att tänka på sådana här saker. Det kan alla självklart inte och däri ligger ytterligare ett problem: samhället i sig är skevt, det funkar inte. Det är ojämlikt! Lönerna är felfördelade. Bu!

Känslor, the Work och finska män

Kära tomma utrymme. Här sitter jag som ett tomt hål. Har just sett på The Work, en dokumentär om mäns förmåga att känna och uttrycka känslor, en bra dokumentär oberoende om man är man eller kvinna. Häpnadsväckande var den på många sätt - att det alltid tycks vara samma mekanismer som upprepar sig för oss människor: Vi blir de vi blir på grund av vad vi har varit med om. Vuxendom handlar om allt det där man går och bär på, men som man sällan får utlopp för.
Kort sagt handlar dokumentären om ett fyra dagars "läger" i vilket män träffas och får vara sårbara. Det skapas en säker tillvaro i vilket alla sociala spelregler och förväntningar inte gäller, det är bara rätt upp ärlighet med hur man känner sig och vad man bär på för smärtor som får råda. Dokumentären visar upp liknande fenomen som man ser i väckelsemöten, då Jesus istället får rollen som den ögonöppnande, den som får en att hitta sig själv. Tja, vad ska man säga? Mänskligheten ter sig mestadels som en spretig hög vandrande sår som på olika sätt behöver plåstras om ibland.
Se den: The Work.

Sett den redan? Bra. Inte sett den? Se den nu.
Sett den nu? Bra. Då kan vi snacka om följande. Eller jag kan hålla en monolog. Jag tänkte nämligen på en sån här sak. Tänk er ett dylikt läger i Finland. Att män finner en plattform på vilken det är fritt fram att uttrycka sig och öppna sig om sina inre sår. Att de verkligen skulle göra det.
Det som jag nämligen reagerade på i den där dokumentären, var att de där amerikanska männen - trots sina sår och den uppväxt som har präglat dem - ändå bar på en enorm uttrycksförmåga - ord att uttrycka sig genom. I hela den där pinan och utmaningen som det är att tala om sig själv och sina demoner, så tycktes de ändå ha så lätt att bara gå dit, att tala, överföra tankar från huvudet till ord som kommer ut genom munnen. Jag minns inte vem det var som sa eller skrev nånting om att finska män (och nu handlade det uttryckligen om män) inte ens har ORDEN att formulera sina känslor genom. Här i Finland skulle man alltså först måsta etablera ett slags redskap för män att överhuvudtaget uttrycka sig genom - att såhär gör man: Man TALAR om det som finns i en. Jag vet inte om ni hänger med nu eller ens förstår vad jag dillar om, men det var någon som sa, att finska män ofta är så hämmade från första början, att de inte ens har ord som uttrycker någonting emotionellt överhuvudtaget. Jag tror det ligger en stor sanning i det och jag vet inte riktigt vad det beror på, det är väl kulturellt betingat, kanske. Krig och traumor och släktled av tigande. Här i Finland ska man ju liksom tala endast när man verkligen har någonting på hjärtat. Onödigt prat är bara tjafs liksom, det är käringaktigt, jag minns det så bra som barn. Hur tystnad alltid betraktades som någonting vördnadsfullt, någonting vackert och ädelt. Tänk på den tystnad som präglar män här i allmänhet. Jag tycker att jag sett många exempel på den, att män inte ens vet hur de känner eller tänker om sig själva, eftersom ingen nånsin har lärt dem att göra det. Många går i princip omkring och är lite socialt handikappade, oförmögna att överhuvudtaget uttrycka sig om känslor, för att de inte känner igen dem. Det finns så klart undantag, visst tusan finns det män som också kan uttrycka sig om sina känslor, men en oroväckande stor mängd som inte kan det.
Så jag funderade bara på det, hur ett sånt där läger hade sett ut i Finland och vilka vägar man hade varit tvungen att gå för att först få finska män att överhuvudtaget tala. När de väl skulle börja grymta, när de i något skede skulle släppa loss några bröl och bli virvelvindar av oidentifierade känslor som antagligen skulle komma ut som ilska, vem skulle stå där och hålla om dem då och säga att det är okej det där, det kallas känslor och din nästa uppgift blir nu att formulera dem i ord?

Jag försöker för lite

Och nu då? Nu har jag har det både riktigt fint och lite kaki. Det känns överlag som att det är en hel del nytt och intressant på gång, men jag har också en molande oro som gnager i mig. Jag tror att det har att göra med den där boken och allt jag skulle villa skriva i den som jag inte skriver. Istället latar jag mig. Halvsov igår här på soffan sent om natten och fick ett slags uppenbarelse i form av en stor mun som gnagde på mig. Det var en mager och extra gnagig mun med långa käkben, på nåt sätt figurerande mellan flera lager som tedde sig som smörpapper. När den inte gnagde stod den vid sidan av mig och röt att "när du får dina skrivinfall, stig upp och skriv ner dem! Sitt inte och tänk att 'det DÄR ska jag skriva'.
Det kanske inte kommer nån annan chans, så när man känner ivern brinna i sig, varför förtränger man den då, undrar jag? Vad är det man är rädd att ska hända, att ens iver ska spåra ut och att det ska bli fel i varje fall? Nå, då har man i varje fall varit ivrig!

Inser nu att det var King Crimsons omslag som vaknade till liv igår natt.

Det är som att ålderskrisen bankar i mig, jag fattar att det liksom är DAGS NU, att göra sitt om man vill åstadkomma nånting här i livet. Det har jag nog också tänkt på, hur starkt jag har det i mig det där att jag verkligen vill åstadkomma nånting. Jag vet inte för vem, om det är för mig själv eller andra men jag tror bådadera. Att genom att vara ärlig mot mig själv kanske nå ut till och hjälpa andra.
Ibland kan jag känna mig sur och missförstådd, tänka att HUR FAN ledde inte den där musikalen till nånting mer, till exempel? Tänker att om jag hade varit i Sverige, så hade avantgarde-producenterna kommit springande och bara, här har du studio. Hahaha. Nu spelar vi in fyra låtar, for real.
Samtidigt vet jag att ingenting kommer över en natt eller inom loppet av några månader eller år. Det handlar om LIVSTIDER av arbete. Timmar av träning. Jag försöker för lite. Jag figurerar för vagt på för många plan: Tecknar, musicerar, skriver - och jag är väl förvånansvärt duktig på det mesta jag företar mig, men jag är också LAT, orkar inte sätta mig in i nånting på riktigt så därför är jag alltid bara NÄSTAN där, känns det som.
Men jag älskar att med hull och hår ta mig an t.ex. inktober och bara "nu är jag kulspetstecknare" i en månad! Livet måste väl för fan få vara omväxlande, vad är det för idé om man bara ska begränsa sig till ETT enda futtigt område som man är passionerad över, om själva livet i sig erbjuder tusen möjligheter?
Sånt här kan jag älta över, timme ut och timme in, medan livet springer förbi.

Vad ska man göra för att de giriga ska vara villiga att ge upp ens en extra bil och stadslägenhet?

Ledsen för att jag traggade på om mig själv igår.
Det blir så ibland, man traggar och ältar sitt. Supertråkigt.
Idag har jag något ännu tråkigare på hjärtat.

Jag funderar ganska mycket på sånt här som om människan är dömd att utrota sig själv och liknande. Speciellt nu när larmet borde ljuda över hela planeten, det ENDA politikerna borde koncentrera sig på är att vidta åtgärder för att jorden inte ska förvandlas till ett överhettat växthus.
Men när jag ser ut genom fönstret sker det inte så mycket. Det är det som är det paradoxala. De flesta politiker sitter i sina stolar som de brukar, går väl till kafferummet, fyller på en kopp, slentriansnackar med bordsgrannen. Ute är det sjutton grader, sol och moln. Är väl inte så farligt?
Hur långt ska det gå innan någon på riktigt förstår att nånting är på gång - ska det liksom vara översvämning över halva jordklotet? Är det de inflytelserikas hem som måste utsättas?
Vad ska man göra för att de giriga ska vara villiga att ge upp ens en extra bil och stadslägenhet? Frågan känns helt bisarr, men det är verkligen på den här nivån som man kanske är tvungen att börja nysta. Girighet måste betraktas som en sjukdom som drabbar människan när den märker att det faktiskt går att tjäna pengar, mycket pengar. Pengar förblindar och gör människan felbedömande, det är säkert bara något slags artskada som skulle kunna rättas till genom lite emotionell träning eller nånting. Problemet är bara att det för det mesta, i samband med pengar också finns en himla massa bestämmanderätt, alltså tyvärr: Politiker tjänar mycket pengar, tror att det i sig är en prestation - blir höga i korkarna, börjar röra sig som en som har makt och stor betydelse, tappar helhetsbilden och börjar så småningom ge blanka fan i ojämlikheter. Samtidigt som de är politiker, och alltså får bestämma om saker. Kanske det är det som grundläggande är fel: De som bestämmer borde varken ha någon form av makt eller tjäna pengar på det. Bestämmanderätten borde utgå från lokala grupper som lever i exakt det samhälle det stiftas lagar om.

Ett vet jag och det är att det INTE HJÄLPER att dela artiklar på nätet. Det spelar ingen som helst roll vem som postar vilka siffror och när, för vi lever i en tid där olika läror härskar vilt och man har lärt sig att sålla bort det värsta. Någonting är helt galet här, för även om man ser och förstår när det är allvar, när källan är korrekt, så är det nån del av en som INTE REAGERAR för att det finns på nätet och för att grejer som finns på nätet i ett avseende egentligen inte existerar (handgripligen). Jag undrar om mänsklighetens fatala öde kommer att ha att göra med källkritik och internet - att vi har fjärmat oss från faktakällorna för att de kommer från nåt så diffust som nätet, eller för man aldrig förstod att ta de där som talade sanning på allvar?

Jag undrar också om människan omedvetet INTE vidtar några åtgärder, eftersom vi på nåt sätt är förprogrammerade till att vid något skede dö ut? Vi är en invasiv art, vi drar fram utan hänsyn till andra arter, står det alltså också i vår artbeskrivning att vi inte förmår vidta åtgärder som begränsar vår framfart? Vi kanske bara har en växel, och den är fullt framåt.
Jag vet, det där är jättecyniskt tänkt.

Glaskub

Jag kom på en annan sak som jag också måste plita ner innan jag tar itu med tecknandet. Skrivandet just nu, så här känns det: som att stå bredvid en glaskub i vilken det fräser, bubblar och sjuder av liv. Och som att jag förut satt där inne och var en del av det, kände det och levde det, men som att jag nu bara kan stå utanför och titta på det. Och jag VET att jag måste slå sönder det där arma glaset och bara bygga om beståndsdelarna och gå in dit igen, trots besvikelsen över att inte bli antagen någonstans! För nog är det nu tusan, och det ska sägas högt, att nog fan blev jag besviken när jag inte fick bli utgiven. Det var nog litet av en värld som gick i spillror där, så mycket trodde jag på att det jag hade åstadkommit skulle vara good enough. Samtidigt förstår jag det, speciellt när jag läser vad jag har skrivit, att jestas, det var verkligen inte speciellt bra. Konstig känsla, att hålla med alla förläggares åsikter numera, att nästan villa banka sig själv i skallen och säga herregud, bättre kan du - och att också, på ett ännu mer mysko plan, vara tacksam över att de har någon form av kvalitetskontroll! Liksom, att "tack för att ni räddade mig från att ge ut det där dravlet!"
Men hur gör jag nu, how to pick myself up? Det känns nästan som att jag retas med mig själv emellanåt, jag tycker jag skriver himla fyndiga grejer på skämt, liksom lorvar och drar i trådar bara för att retas och säga att "det där står inte i den där boken." För den boken är skit. Hur ska jag dra den där arma boken från sin egen skithög? Jag har en hel del idéer som jag helt enkelt måste testa, men om det inte går sedan, om jag får ytterligare ett nej - hur fan ska jag kunna leva med mig själv då? Tänker jag ibland. Jag hanterar inte motgångar.
Äh, fan, klart jag gör. Om jag inte får bli utgiven tänker jag typ bli 2. tecknare på heltid, 2. musiker eller 2. mor. Hur som helst - det här arma jaget är inte så jävla viktigt (vad det blir av en). Mer och mer är jag bara nöjd och tacksam över att få vara nöjd och tacksam.

Nu förstår jag vad ålderskris är

J tog en bild av mig, antagligen för att han tyckte jag såg ut som en idiot.

AHA! Det är när man ska ta upp springandet igen efter år av paus, och ALLT TYP ÄR TRASIGT. Högra hälsenan gör ont, vänster vad krampar. Och allmänt drar man fram långsamt som ett gammalt ånglok, har podcast på hög volym i öronen så att man ska slippa lyssna på sitt eget flås.
Ungdomar, njut medan ni kan! The end ain't pretty!

Varför springer hon då, kan man fråga sig? Orsakerna är två: den första är för att jag helt enkelt behöver hålla mig i nåt slags kondition för att hålla humöret uppe. Det har bevisats redan många gånger att min nedstämdhet hänger ihop med mitt kroppsliga förfall. Jag önskar jag hade kunnat vara en av de där som glatt rultat till butiken efter mera choklad varje kväll, men jag får bara ångest. Har helt enkelt inte tillräckligt starkt psyke för det, tror jag. Jag är en av de där som kommer att springa som fan när faran kommer, inte sitta som en guru i ett hörn och psyka fienden. Gotta keep in shape.

Den andra orsaken är att jag har sparat en påse Rittersport till mig som jag får öppna först när jag sprungit tre gånger!!! Tyvärr nämnde jag detta för J och han är ännu värre på att obsessa över meningslösa löften, så nu måste jag hålla det. Två gånger till ska jag springa, sen får jag min Rittersport med cornflakes-smak!

Nog är det besvärligt när solen ska gå upp och ned på det där sättet

Till en parentes: jag förstår NADA av den här tidsflyttningsdebatten. Jag begriper så lite att jag till och med kallar den vid fel namn, springer omkring som en huvudlös höna, säger kucku konstant som ett felvridet gökur. Det här med att folk med- eller motsätter sig sommar- eller vintertid, det har tydligen länge varit någon debatt kring att de vill, eller så att de inte vill det? Kanske. Varför det ena eller det andra skulle vara ett sämre eller bättre alternativ FÖRSTÅR JAG INTE men de lärda har säkert orsaker som väger hit och dit. Man införde vintertid för att spara på strömmen, det har att göra med att folks fritid inte hinner infalla under dagens ljusa timmar om man håller sig till sommartid. För mig ter det sig helt bisarrt att "folks fritid" skulle måsta korrelera med "dagens ljusa timmar" -  man kan väl för bövelen flytta på arbetstiderna om det är så att ljuset inte räcker till? Dessutom är ju vår sommar ett enda badande i hypomaniskt ljus medan vintern är som att begrava huvudet i kaffeporo, så jag fattar inte hur någon kan diskutera en sådan sak ur vettig synvinkel. Alltså, hela den här debatten ter sig för mig som att tala om solens upp- och nedgång, typ "nog är det besvärligt när solen går opp och ner på det där sättet, HUR ska vi förhålla oss till ett sådant där fenomen?"

Ett urval av instagrams viktigaste profiler

Jag tänkte häromdan, att det nog är ganska viktigt att skriva blogg. Orsaken minns jag inte, men det var när jag snubblade över någon namnlös dravelblogg av en svampplockare på Åland. Tänkte att just det där dravlet, det är viktigt. Det mål- och planlösa skrivandet. Så därför ska jag nu försöka ta upp mitt planlösa skrivande, igen. 

Idag vill jag presentera några av instagrams viktigaste och mest inflytelserika profiler. Jag hoppas att ni kan dra någon form av nytta eller glädje av dessa, lovar leta efter fler så snart andan faller på.

Jag min äckliga fåntratt!!!

Tavlan, tavlan, Sanna K.

Sambon ville att jag skulle uppdatera bloggen "så man vet vad du går omkring och tänker på" så here we go då, uppdatering av bloggen.

1. Vi har köpt konst. Det är helt SJUKT, det var stort och dyrt och fint men samtidigt SCARY att sätta mycket pengar på nåt som man skulle kunna säga att bara är inredning. Men det är Sanna Kananoja (google her!), det är en helt fantastisk tavla. Och ja, det känns bra att understöda en flitig och bra lokal konstnär när man nu för en gångs skull kan, osv.

2. Och varför kan man det då, frågar ni er alla? Nå, för att det gick helt bra på cafét igen i sommar. Vi har lite överloppspengar att röra oss med, vilket också ledde till att vi köpte en ny soffa och en säng som ännu inte har kommit. Och ergonomiska huvudkuddar. Jahh. Nu börjar jag på riktigt känna mig som en 40-åring. Wtf is happening?

3. Det här är typ det största just nu: Jag tecknar igen. Jag fick en strålande idé häromdan och den måste nu helt enkelt sättas på prov. Målet är att teckna 10 stycken tuschbilder och sen vet jag liksom att det händer på riktigt, sen tänker jag förklara mer vad jag har på gång och försöka få till stånd en utställning nånstans och så vidare.

Mitt nya, superduper-über-åber-megaspännande teckningsprojekt.

4. BOKAJÄVELN DÅ? Nåhh, det känns lite trögt (det ÄR trögt). Jag skrev om början som jag ju ganska fort upptäckte att var så arma usel. Hela tiden när jag läste vad jag hade skrivit innan hade jag den där obehagliga känslan av att vafan har jag tänkt? Du trodde DET DÄR skulle duga!?
Så jag skrev en ny början som jag gillar mer, men nu tycker jag inte om själva resten av boken. Tycker att temat är slitet (kvinna som är trött på sitt alldagliga liv, bryter upp, åker till Rom och sen hittar kärlek liksom. HALLÅ, du kunde inte hitta på en mer o-originell handling?!)
Men det är ju själva texten som räknas; stilen, tonen. Det är ju skit detsamma vad en bok handlar om bara man njuter av att läsa den. SÅ, jag pendlar mellan att tycka att jag skriver riktigt bra och att jag inte kan skriva överhuvudtaget. Det är nu väl så som de flesta som skriver/tecknar/musicerar har det. Självtvivel varvat med överdrivet självförtroende. MEN, självfallet tänker jag skicka in bokajäveln igen, så snart jag tycker att handlingen duger. Det får ta den tid den tar, jag har absolut inte bråttom. Boken får gärna växa med mig och utvecklas i och med mina egna insikter. Vem vet så var jag tvungen att skriva den här boken för att sen komma fram till att det egentligen var en helt annan bok jag skulle skriva - men det får tiden och lifvet självt utvisa.

Här står Mili och bligar ut över åstranden.

5. Den sista och femte punkten handlar bara om hur tillfreds jag är med livet sådär i största allmänhet just nu. Yada yada, vem orkar läsa om nåt sånt här? Ingen alls, förstår jag väl, men vafan kan jag till det, att jag mest hela tiden kommer fram till att jag är så in i helvetes nöjd? Jag är svulstig, självsäker och totalignorant. Jag är ett rövhål som drar fram genom världen, medan den faller samman och är full av misär. Det är en konstig balansgång det där, att man mitt i världens totala pina och undergång går omkring med ett förnöjt leende på läpparna. Känns fult, elakt och orättvist. Men sånt är det. Life of the white supremacy! Nu ska jag dessutom göra yoga, jag min äckliga fåntratt!!! Så jag blir än mer nöjd och balanserad.

"Syns det inte så finns det inte"

Fayaz Dae i sin cell i Metsälä.

Man inbillar sig ofta att det riktigt fruktansvärda finns i historien, att sådant som förintelsen och gulaglägren aldrig skulle kunna upprepas i dagens värld, eftersom dagens människor "har lärt sig" och bara använder sig av sånt som tortyr "när det inte finns någon annan utväg" och liknande. Jag kom just att tänka på, att det våld och den tortyr som vi i Europa och främst, i vårt land, Finland, just nu använder oss av, är av psykisk karaktär - dvs det slags tortyr och våld som inte lämnar några synliga spår och som rättar sig efter lagens paragrafer (åh gud, är jag inte trött på denna "ja men det är ju lagligt, vi gör bara som lagen säger"-retoriken). Jag kan inte påstå att det finns någon större skillnad på att ta livet av någon genom pistolskott eller att låsa in nån bakom stängda dörrar och fönster i ett isolerat rum för att vänta på döden. HUR PSYKISKT STARK ska man inte vara för att klara av att sitta inlåst i över en månad?! Jag hade allt gärna sett oss finnar fixa det utan att löpa fullständigt amok. Jag blir SÅ TRÖTT på denna "syns det inte så finns det inte"-retorik. Klart som fan att det finns - lidandet, tortyren, besluten som är helt oppåt väggarna. Vill heller inte döma någon, men det är någon som inte tar sitt jävla ansvar här! När folk skickas till en säker död, när folk sitter inlåsta. 2018, vakna.

Det fruktansvärda

Hej och hej igen, det var evigheter sen sist.
Jag ska försöka fortsätta här som om ingenting skulle ha hänt, men det är mest gårdagen jag vill snacka om nu, det var nämligen en dag som ruskade om mig. Det handlar om att mitt i allt inse vilken tid man lever i. Att få en kalldusch mitt på ljusa dan, stå där vid Hesburgerhörnet, se nazisterna organisera sig i led och sen marschera fram på gatan.

Jag hade själv just kommit från den andra fredliga demonstrationen, den mot nassarna, då jag en stund drabbades av en sådan där härligt befriande känsla av att vi är många som vill bra saker. Man ropar och känner stödet av andra som ropar. Ei natseja Turkuun. Ei natseja minnekään. Och efter den demonstrationen går jag hem efter hunden för att den inte ska behöva vara ensam så länge, jag ringer J, förstår att han är upptagen, han är med några som vill försöka hindra nazisternas marsch men de blir å sin sida hindrade av polisen. Och sen - och det här kommer jag aldrig att glömma - mitt i allt är jag själv där på Trätorget, Mili är uppskärrad och drar för att den vet att J är någonstans nära, jag halvspringer förbi raden av nassar som står uppradade på Trätorget, det är bara en meter mellan mig och dem. Och jag hinner liksom inte tänka så mycket annat än att där står de alldeles bredvid mig, och där springer jag, så nära så jag kunde nudda vid dem med armen ifall jag hade sträckt ut den. Jag har liksom inte på riktigt förstått att nazisterna kommer att demonstrera här i Åbo den dagen, förrän jag ser dem. Jag tror sällan man fattar att någonting illa verkligen är på väg att hända, förrän man befinner sig mitt i det. Jag undrar vad de tänker om mig, om de vet att jag har varit med i motdemonstrationen ett par ögonblick innan. De ser på mig med uttryckslösa ansikten, ingen säger någonting till mig för det finns ingenting att säga om mig. Jag säger heller ingenting men inom mig vill jag ropa "hävetkää!", jag vill göra något men jag känner mig lamslagen, tänker bara att jag inte borde vara där, sådär nära. Vi bara iakttar varandra, dumt som apor från olika flockar. Någonstans inom mig önskar jag att de skulle ropa någonting fult till mig, bara så jag skulle få bli riktigt arg på dem, så jag skulle få kraft att göra någonting, att rådda till deras linje, förstöra något. Men ingenting annat händer än att jag dumt håsar förbi med hunden.

Och sen ser jag J, han kommer sättande från ett annat håll. Nassarna ställer sig med en armlängds avstånd, de sträcker ut armen och lägger handen på axeln på den som står framför dem. Varför gör de sådär? Varför har de ett sånt behov av att organisera sig? Vi behövde inga sådana där regler för hur vi skulle stå eller gå i den andra demonstrationen. Vi visste det liksom av oss själva, nån säger att härifrån går vi, nu startar vi. Och sen gick vi. Hänger det där sjukliga behovet av ordning ihop med en rädsla för frihet, för vad som händer om folk får tänka fritt och göra litet som de vill? Har de själva vuxit upp i kaos? Är den där armen nåt slags nazisthälsning, nåt de gör för sammanhållningen? Det är obehagligt, så obehagligt så jag saknar ord.
Och sen börjar de ropa sina slagord. J och jag står än här än där, det märks att vi inte har tänkt igenom hur vi ska agera när nassarna börjar hålla låda. Har nån tänkt igenom det, vad man ska göra när nassarna marsar? Javisst, en dam cyklar modigt fram bredvid ledet och håller upp en pappskylt av ett hjärta. (Senare får jag höra att det var min vän M. Fantastiska M, alltid förberedd! Alltid med en klar agenda!) Själv får jag för mig att visa långfingret åt raden av människor som står där i fel led och ståtar. Jag är så arg inombords, så ruskigt arg och upprörd så jag inte vet vad jag annat ska göra. Får för mig att jag får ögonkontakt med en dam jag visar långfingret åt. Känner ilskan bubbla inom mig, en obehaglig, ful och missriktad ilska blandad med rädsla, äckel och avsky. Sen står jag bara handfallen vid gathörnet, deras egen imbecilla ljugmedia står också där och rapporterar. Jag önskar jag hade mod och idéer till att göra någonting mer, ropa nånting, ställa till med något. Nu blir jag bara en av de där passiva som står och förfärat ser på - på ett sätt en deltagare. Någon som bara ser på. Det skrämmer mig oerhört. Nån med Trump-Tshirt - på riktigt - en TRUMP-TSHIRT intervjuar någon annan medan de går, allt ser upplagt ut, som ett skämt. Två gånger i mitt liv har jag sett en Trump-tshirt i Finland - en gång på Ms Eivor och andra gången nu här igår, och båda gångerna har jag fnissat och inte trott att det har varit sant, att någon på allvar kan gå omkring med en T-skjorta med den där fullständiga människoskärvan, babianen, den som alla vet att självklart är en fullkomlig fjant. Men samtidigt så har han ju blivit vald, så någonstans måste det ju liksom finnas människor som tycker att han är någonting att stödja. Och så klart, bland nassarna! Bland nassarna finns Trump-anhängarna. Oh, am I surprised. Det är bara så ofattbart! Men sådan var hela dagen igår: helt ofattbar.
För senare, när vi går hem, så dyker den där bilden upp i flödena. Nazisterna har gått ner till Studenthuset, de står och heilar utanför det, gör nazisthälsningen. Nazisthälsningen! I Finland, 2018, utanför ett hus som kan sägas stå som symbol för utbildning och fritt tänkande (senare fick jag höra att också hovrätten finns i detta hus, där som de där senare ska gå inför rätta, där de får veta om de har fortsatt rätt att existera som organisation).

Jag tänker på allt det här på en gång: Trump, det hände. Att nån står utanför akademihuset och gör nazisthälsningen på djupaste allvar, det hände. Jag börjar tänka på att det kanske kan gå sådär som i the Handmaid's tale, att ingen tror att det fruktansvärda kan hända på riktigt, men att det sedan bara händer, för att allmänheten är passiv och skakar på huvudena. Nassarna får fotfäste. Staten faller. Eller vafan. Knappast händer det ju. Men visst blir man så rädd så håren reser sig på armarna på en. Att vi har kommit till ett sådant skede i historien att sådant här igen kan finnas.

Cake-gasm-damen

Idag är det den sista juni. Dagen har på många sätt känts speciell, sådär som dagar kan kännas här på ön, sådär extremt späckade med liv, händelser och känslor både kroppsligt och själsligt.
Igår kom en familj som var bekanta från ifjol, barnen hade snackat om Mili hela vintern, de hade helt enkelt inga andra alternativ än att komma tillbaka till Nötö för att träffa hunden igen. De hade trotsat storm och allt, kryssat genom vind som var närmare 17 meter i sekunden. Men mannen är tävlingsseglare, fick jag höra idag, så de var väl säkra på det sättet. De har nu lagt an vid bryggan nere vid hamnen. Mamman är extremt talför, hon bara snackar och snackar, det finns ingen hejd på det. Dessutom tycks hon vara från Spjutsund, vilket är ännu galnare (jag är också född i Spjutsund), så vi försöker förgäves hitta gemensamma bekanta.

Idag var det lördag, och menyn sålde bra. Vi hade färsk fisk på menyn, sik och det blev riktigt attans lyckat med smörstekt sik, hasselbacksnypotatis, miso-glaserade morötter och vitvinssås, måste jag säga. Själv har jag ju så klart inte smakat någonting, det gör vi aldrig eftersom grejerna ska säljas, men kunderna var nöjda. Vi hade också in en dam som var så förtjust i kakorna att det inte fanns någon hejd på det. “Cake-gasm-damen”, kallade Joakim henne.
Ikväll bestämde vi oss äntligen också för att gå och hälsa på tant A på norrsidan. Tant A påminner väldigt mycket om min egen farmor, hon har samma miner i ansiktet och samma avmätta, vackra sätt att röra sig på, det känns som om jag redan känner henne, på ett mystiskt sätt. Hon har redan länge önskat att vi skulle besöka henne eftersom hon hade hört att vi har varit typ överallt utom just hos henne, så nu var det dags. Först gick vi vilse och hamnade hos en villrådig gubbe, som senare visade sig vara tantens svåger? (Systers man.) Sen när vi äntligen hittade tantens hus så visade det sig att barnbarnen var där och att de hade haft urnenedsänkning samma dag, av tantens son och barnens pappa. Kan man hitta sämre timing att besöka någon? Nå, typ om någon skulle ha dött precis. Hur som helst, det visade sig ändå vara ett alldeles underbart litet besök. Vi åt rabarberpaj, drack te och snackade, gick runt och tittade i hennes förtjusande lilla torp. I övre våningen fanns ett rutigt tak som var gjorda av gamla öllådor, om jag förstod saken rätt. Jag tycker så om hur äldre människor tycks villa att rummen ska bestå som rum med olika funktioner: ett sovrum, ett kök, ett gästrum och så salongen då, eller vardagsrummet där det står ett större bord för festmåltider, där det finns en soffa och litet finare möbler. Allting är så tydligt, rums funktioner blandas liksom inte ihop. Det enda som var fel hos tanten var teven som stod på, den bröt upp det gamla och vackra genom att bara stå på och vara nymodig och skrälla, men klart folk måste få ha teve.
Till sist satt vi då i fina gästsoffan och fick oss ett glas sherry. Till och med det var gott, fast jag inte är någon vän av sherry i vanliga fall. Det är när saker kommer till en vid rätta tillfällen, som de också sedan uppskattas. Vi lyckades vända en dag och kväll som var präglad av sorg, till någonting hoppfullt och nytt. Tanten sa det också, att vårt besök kronade dagen. Blir så glad av sådant här, att på dagen få höra lovord av folk som är så glada över god mat och kakor, och på kvällen komma helt fel men sen ändå tydligen helt rätt. Det är sådant som får en att reflektera över vad det har blivit av en och så, att man liksom är en helt fungerande mänska som hanterar det ena och det andra.

Till sist gick jag och stängde kyrkan, Mili skulle hem med Joakim, vägrade komma med. Jag tyckte mig ana att kyrkan var tyngd av sorg på grund av urnestunden som hade ägt rum tidigare där idag, jag började gråta när jag gick fram till altaret, tydliga bilder av hur en liten pojke springer omkring på Nötö uppenbarade sig framför mig, och sedan sorgen som fanns kvar efter honom. Men så här är det på Nötö, det är ingenting märkvärdigt, egentligen. Man lever i samråd med känslorna och naturen. Man är så tätt inpå det verkliga, tystnaden, människorna, livet och sig självt att ingenting egentligen förvånar eller överraskar en.

Nötö, år tre

Vi har landat på Nötö. Här är bara ljuvligt, fast jag har drabbats av årets influensa. Snorar och går med tungt huvud. Solen bara skiner och skiner och skiner. Jag antar att det inte blir så mycket skrivet här under sommaren.

Bakrummet, där vi bor. Ser alltid ut så här fast hur man än städar.

Limoncellon står och väntar på att bli uppblandad med vichyvatten.

Tadidadaa, it is the limoncello.

Första spritlasten har kommit.

Ljuva hjortronmossen

Jag på sydsidan

Andra klippor på sydsidan

Igår var det grym sjörök. Häftigt fenomen som uppstår då luften är kallare än vattnet som
sen stiger upp i något som helt ser ut som rök.

Här anländer Ms Eivor mitt i sjöröken. Med på Eivor fanns också
Joakim som hade varit och spela i Åbo.

Hoppsan, det var visst många bilder av Eivor här.

Nåja, nu tar den i land.

Så här fint var det innan dimman. Kossorna är än så länge här på ängen utanför oss
(Huset på bilden är Grannas, vi håller till typ till höger här.)

Vy från vårt köksfönster, mot Södergrannas och samma ko-äng som i föregående bild. Kvällsdimma var det här.

Junilistan

Googlade "junilistan" för att lite komma i gång med den här dagen - det brukar jag bra göra genom att fylla i nån poänglös blogglista. Men så visade sig Junilistan vara nån form av politiskt parti! Muahhahahaha.

Nä nu, nu ska jag ta itu med att dokumentera musiken jag använder i min radioserie. Teosto vill veta sitt och nu är det bara att visa sig på styva linan (vad snackar jag om??) och skriva upp vilka skivor man har använt


gäääsp, orkar ni läsa om nåt sånt här?
Jag orkar i varje fall inte skriva om det.

Det räddande högerklicket

Jag måste bara skriva om det här, för det är ganska attans pinsamt och samtidigt rätt så typiskt.
Mitt yle-strul med ljudfilerna ordnade sig genom ETT HÖGERKLICK. Man kunde stänga allt som tog sån jävla plats och tid att ladda upp o ner och hit o dit. Man kunde bara stänga ner skiten. Alla klipp fanns där ändå. Nog är det otroligt, där har jag suttit i TIO TIMMAR bara för att jag inte fattat att göra det där innan. Nåja, nu ska jag inte orda mer om det. Det verkar som om jag är färdig! Man kunde visst göra en del ännu men frågan är om jag ids göra nåt mer nu. Största problemet nu är skillnad i ljudkvalitet, att vissa inspelningar brummar o andra är tysta, sådana saker. Men så gör nu alltid mina inspelningar! Sku måsta lära mig nån gång...
Vad händer annars? Det blir ljust ute, i skrivande stund alltså, klockan 3.39 (herregud, hur blev den så mycket??). Koltrastarna sjunger allt mindre, midsommaren närmar sig, jag vill gärna bara vara i fred nu.
Får jag fåna mig genom att dela ännu en grej från onsdagens keikka?
Klart jag får, det är ju min blogg, vetja.

Och texten:

Högmod, avund, lättja, vrede, frosseri, girighet, lust och otukt.

Vi ska bli av med allt, hela batteriet
Nu ska det sopas rent, allt ska bort
Och bakom nästa hörn ser vi hur det nya
tornar upp sig bakom rykande ruiner
Är det äntligen någo bättre?

Dumpa skiten ner i havet,
för havet har tagit hand om saker förr
Allting ner i svarta havet
Låt det sjunka, snart e allting glömt
Snart så e det glömt.
(Dumpa skiten, dumpa skiten ner i havet)

Dumpa skiten ner i havet,
för havet har tagit hand om vår skit förr
Dumpa skiten ner i havet
Svarta havet kan ta hand om vår skit

Dumpa skiten ner i havet, låt det sjunka och falla i glömska
Ylpeys, kateus, ahneus, ylensyönti, laiskuus, viha, himo.

Första keikkan

Bild: Timo Tiura

Nå vojhan perhana. Gårdagen. Spelade på TVO med Svarta havet, första keikkan. Det gick ganska klanderfritt. I alla fall över förväntningarna för vad man kan vänta sig av en första keikka. Härrigud. Trivdes som attan. Det var nog första gången på scen som jag kände att ok, jag kan stå bakom detta till 100%. Att man liksom är stolt över hur det låter kring en. Det var så roligt, för fick i efterhand höra att allt var fine, men att det var märkligt när solisten skrattade så mycket. Att varför skratta, i sån här hardcore-musik? Tja, för att man är glad? Hehehe. Jag vet att det nog kanske inte lämpar sig att sjunga om vargarnas situation eller planetens förödelse och skratta där emellan, men jag måste tänka på det där lite mer, hur jag ska förhålla mig till det. För inte kan man ju trycka undan pur glädje heller? Men å andra sidan måste man ju också tänka på vad man står för, liksom hela bandets uttryck.
Ja, så jag ska kanske rojva mer och skratta mindre. Man kan aldrig rojva för mycket.

Spelade med ett annat band från Grekland, Konepistooli. De spelar finsk 80-talspunk! Ganska otroligt. Och var nu så himla trevliga. Punkscenen är nog spännande, finns så mycket beundran som går åt olika håll. Finland tycks va ett ganska ledande land när det kommer till punk. Jag vet ju ingenting om sånt här. Inte vet jag någonting om Sjostakovitj heller, även om jag nu gör radioprogram om sånt. Det är ganska roligt hur mycket man kan komma undan med.
Hur som helst, gårdagen var fin på så många sätt, fina typer som dök upp, trummisen som har återfått livsglädjen och som man riktigt liksom ser att lever upp igen. Näpp, det finns så många bra saker i det här livet och nog kan man bli ganska överväldigad över hur mycket man ändå hinner få till stånd. Tänker jag idag, när jag står två timmar i Sibeliusmuseums kassa pga personalutflykt. Man får tacka och ta emot.
Idag morse kom grannen in med hunden som hade varit där övernatten, vaknade av att nån öppnar ytterdörren och så stormar hunden in, och så går dörrn fast igen och grannen går vidare till sitt. Var så nöjd bara, tänk hur allt funkar.

Tungrott

Dagen idag börjar genom att jag är grymt nervös och nojig. Detta för att jag skrev ganska surt igår, mailade om det där jobbstrulet, hur långsamt o trögt allting är och att jag inte fick inspelningen att funka i ljudstudion. Och nu har jag gett mina uppgifter till en annan nisse som ska KOLLA vad står på, och sånt där blir jag alltid helt kaki-i-byxorna av, att de ser hur galet jag har gjort allt. Att nån liksom går in och gräver i mina nystan, att nån ser hur tokig jag på riktigt är och att sen tre nissar står där över en dator och skakar på huvudena och säger att satans frilansare som kommer hit och råddar till allting. Självfallet har jag ju gjort nånting helt galet eftersom det tar upp till 40 minuter bara att öppna ett av mina projekt i det där klipprogrammet. Nå väl, jag vet att detta är BAGATELLER och att det inte är något desto mer att sura om. Jag är bara störd på att något som borde vara relativt enkelt och smärtfritt, istället är tungrott som satan.
Vad gör man nu då, istället för att slita hår? Svaret är enkelt: man sätter på en video med Adriene och gör yoga, så klart.

Inget spår av MANGO LASSI

Nå hej hej.
Jag är så in i helvete arg och frustrerad så det inte finns ord på det, och det handlar om det här bisarra sättet att jobba på ehm, ja, vissa arbetsplatser och den murkna filhantering som hänger ihop med datorer och program.
Eller ja, jag vet liksom inte riktigt vad jag snackar om ens längre - allt jag vet är att den här kvällen har bestått av ungefär 3 timmar aktivt arbete och, ja, NIO TIMMAR väntande och strul. Jag skojar inte. Jag är ju en envis jävel, så jag bestämde mig i något skede för att jag inte tänker gå hem innan alla speakar är gjorda, och ja, nu är de gjorda och klockan är 2:50. Känner mig som ett jävla nattroll på arbetsplatser, en som går omkring och suger i mig rooiboste och pissar med dörrarna öppna. Till en början var det förstås roligt och charmigt, det här med att hänga sent på en stor arbetsplats, alldeles ensam.
Men sen, när ens fjärde projekt tar fyrtio minuter bara att öppna, hårdskivan är oförklarligt full och det tar ytterligare 40 minuter att spara de små ändringar man har gjort, ja då börjar leidon liksom komma över en, for realz.

Men NU TILL NÅGOT HELT ANNAT. Imoron har vi keikka med Svarta Havet. Det är också helt attans bisarrt att vi har kommit så långt att vi har en massa sammanhängande låtar, och imorgon är det då upp till bevis, på så många sätt. För oss, för mig, för rösten, för performancen. Jag är ju egentligen en mycket nojig typ, vet inte alls hur jag gör mig som nåt slags sångskrikare på scenen. Det är ju liksom en sak att fåna sig på instagramvideos och sen en annan sak att göra det på riktigt.

NÅ HUR GICK DET PÅ VESSÖ DÅ?
Tackar som frågar, det gick bra. Det gick som jag från en början förutspådde att det skulle gå: först hände ingenting och sen mitt i allt kom jag i gång och skrev ganska bra och sammanhängande. Nu har jag en början, måste väl läsa igenom resten också. Men snart ska skiten skickas en gång till.
Och nä, jag ville inte alls därifrån. Jag tänker ännu på det med vemod i hjärtat, att det finns ett sånt där ställe och att jag inte kommer att vara där förrän i höst.
Men jo, men ja. Får vara i skärgården i alla fall.
Nu skriver jag bara blaj.
Bilden här ovan har ändrats till att det nu bara är 16 minuter kvar att vänta.
ÄR SÅ TRÖTT PÅ ATT VÄNTA PÅ FEKKING PROGRAM.
Tänkte på roliga saker här när jag blev så trött. Här ett exempel: Till folk som heter Lassi, borde man ropa MANGO LASSI högt varje gång de kommer in i rummet.