"I am worthy"

Så händer det igen - jag befinner mig i ett olustigt, självförebrående, spänt och oproduktivt tillstånd. Jag har morkkis efter helgen, veckan har börjat poopigt, har prestationsångest och är ledsen för att jag sjöng illa igår på träningen, och jag skulle villa göra mera handgripliga saker, känner mig kraft- och meningslös, har sovit dåligt och googlat om jag är narcissist och vad man kan göra för att råda bot på det framtill halvtre om natten. Och så kommer yogan och jag hittar mig själv snyftande efteråt på mattan, som en fåne, helt utlämnad åt jag vet inte vad men fylld av en märkvärdig känsla av tillfredsställelse och sammanhang.

Jag tror att det hänger ihop såhär. Jag som inte är någon person som tenderar att ta till mig positiva mantran och tankesätt, utan snarare skyffla undan dem som om det är sånt där som töntar håller på med (vilket det iofs också är, till en del). Men i min inbillade suveränitet, så har jag helt undvikit att överhuvudtaget säga nånting snällt åt mig själv alls, eftersom jag har tänkt att jag inte behöver sånt. Så när jag sen står där på mattan och upprepar orden "I am worthy" - hur attans klichémässigt det än kan låta, så märker jag att jag aldrig har sagt det där till mig själv förut, och att jag aldrig ens har formulerat såna ord riktade till mig själv: att hallå, du är värd detta (eller hur man nu ska översätta worthy). Och bara att säga de där orden högt, det framkallar en himla känslostorm för mig. Kanske är jag bara tillfälligt emotionell eller hade behov för detta just nu, men jag har skrivit om det förr - att yoga är powerful shit. För sinnet och huvudet i samband med kroppen man går omkring och bär på - dessa i samspel är powerful shit, och det är väl ungefär det som är yogans främsta uppgift - att få kropp och sinne att uppgå i harmonisk samklang.