Allting skulle blomstra

Ojoj. Insåg att jag nog drabbades av en släng av post keikka-depression efter helgens eskapader. Det är bara så svårt att ta itu med dessa livets andra begivenheter, hur nödvändiga de än är, då man har den där totalt förlösande bandaktiviteten som överröstar alla andra röster i ens liv. För visst finns den där som en ständig följeslagare, tanken på att man i nån värld skulle kunna göra det där på heltid, bara skriva ord och spela och framföra det man har gjort i samklang med andra - skapa mening och ett sammanhang i vilket allting skulle blomstra nästan konstant - är det inte detta vi alla letar efter hela tiden?