YOUR WHOLE BODY JUST SCREAMED FUCK ME

Ja men alltså usch och the fuck? Vem hade trott att jag skulle råka ut för the gubb off the slusk just ikväll? Jag säger det här som ett varnande exempel bara - det funkar inte att komma och påpeka grejer som att "du e ju positivt inställd till hbtq och queer things" och av den orsaken dra slutsatser som att man e lite polyamorös och sådär allmänt positiv till att knulla lite vitt och brett. Grejen är ju att desperata män tar till alla medel. Det kan man ju inte säga åt dem rätt i fejset att "du är en desperat man" - då blir de förnärmade - nä, alltid när man ska säga nej och "ok, nu har du fått grejer om bakfoten" till en man är det liksom lite besvärligt och man får, ehm, ta lite konsekvenser som att man får höra att de ju aldrig ens från början har varit intresserade av en, oh no, man får lov att förbise att YOUR WHOLE BODY JUST SCREAMED FUCK ME BUT LET'S IGNORE THAT. Det är den här fragila maskuliniteten jag har problem med, dvs män som i alla avseenden är likadana som jag själv - vi ser likadana ut, vi kommer från samma sociala förhållanden, vi vill ungefär samma saker i livet - men ändå tycks det inte gå upp för dem att jag inte kommer ens att överväga att varken kyssa, hångla med eller knulla den mänskan nånsin - så varför förutsätter han det då? Varför kan man inte bara snacka som mänska till mänska? Varför tror han att där finns ens en chans? Som att spela på lotto? Ibland tror jag att hela maskuliniteten är ett enda lottospel, att de satsar allt hela tiden och tar förlusterna lika snabbt som de sätter in en ny satsning,
Så måste man göra den jäveln besviken, att okej, förlåt - du kommer inte få knulla mig ikväll stackarn, du är helt okej ändå, voj nej, kiva att du tycker att jag är vacker och så vidare, hoppas uppriktigt du hittar nån som vill knulla med dig också så du sku få nån ro i själen för fan.

Det är det här jag säger och har sagt tidigare, att den form av maskulinitet som har fått lov att råda, inte gör nåt gott åt varken kvinnor eller män. "Svaga" män känner sig måna om att trots sin underlägsenhet, upprepa den rådande äckelmaskulinitetens mönster o bara köra på, tro att det är så man gör, så som de intalar sig att "de mer lyckade männen gör", att de bara kör o kör och orkar gå på tills nån kvinna veknar och säger att okej då, jag viker mig hädan inför denna kompromisslösa maskulinitet, jag knäböjer. Medan INGEN är nöjd, inte denna man, inte denna kvinna. Så varför gör man det då, frågar jag mig? Hur ska man utrota dessa ideer om genus?

Grejen är ju också att jag inte ens är speciellt svår att få på fall, om det är det man är ute efter - om man sku vara ens lite tilldragande. Det är inte så svårt - var mänska, var dig själv, berätta om nåt du gillar. Visa humana drag. You'll get me.