Onsdagen den sjuttonde oktober, tvåtusenaderton

Idag är det onsdagen den sjuttonde oktober, tvåtusenaderton. Det är soligt och osedvanligt varmt för årstiden. Mina föräldrar har just varit här och hämtat hem sin hund som har varit hos oss i nästan två veckor, medan de har varit i Skottland och roat/förfärat sig.
Såhär tycker jag det är. Det blir måndag, man är litet allmänt olustig, folk cyklar hetsigt och det är sammanpressade läppar och undvikande blickar. Så man tänker att mig går det ingen nöd på, jag ska minsann ta det lugnt jag och blir det tisdag och det duggregnar, typ, allting känns lättare men fullständigt meningslöst. Så blir det onsdag och man tänker att jaha, men herregud, nu är det redan onsdag. Och så blir det torsdag och man tänker att äh, imorgon är det fredag, det var typ den veckan då, det var det. Och så är det fredag och allt blir typ nedstoppat i en gigantisk korv, man går omkring och blir bländad av solen och kaffet droppar och man vet inte. Och så blir det helg och alla ska ut med sina hundar på en gång och helgen bara swishar förbi åh ja, och så upprepas scenariot.

Har saker att göra, men milda tider, när jag hellre bara går här och funderar på sakerna som ska göras och gottar/förfärar mig över dem, än bara gör dem. Nu skriver jag en artikel om snapsvisor, hehe! Måste nu bara skriva ner det någonstans så det känns mer att jag gör det, så att jag inte bara går omkring här och inbillar mig att jag gör det. Jag ska ännu intervjua lite folk och spela in en trudelutt och sen blir det grej på nätet. Är kluven inför snapsvisor, älskade dem som barn, mest för att det sjöngs en hel del i min familj och bland de vuxna - det var den tiden då de ännu festade uppsluppet, hade vänner, rökte inomhus och var fulla och glada. Sen blev jag en emo tonåring och började hata hela borgerligheten som hänger ihop med något så äckligt finlandssvenskt som snapsvisor, och nu är jag igen så pass till åren kommen att jag tycker att det är fint att vi har en tradition som hänger ihop med sång, och det är det enda som sjungs i min familj. Så varför skulle man nu hata det? Bara att sjunga.

Jag ska också rita fler naturbilder med skräp, så snart jag får det andra undanstökat, och så ska jag träna mitt fry scream, ny teknik. Måste lära mig att behärska det, det demoniska höga skriket som innebär sammanpressade stämband. OCH så ska jag skriva.

Det var det. Inget oöverkomligt. Ändå hade jag just lös mage, så uppspelt är jag över livet och allt det har att erbjuda, helt sanslöst känns det, att man ska leva här och åstadkomma och försöka att inte strula till det allt för mycket.