Nu förstår jag vad ålderskris är

J tog en bild av mig, antagligen för att han tyckte jag såg ut som en idiot.

AHA! Det är när man ska ta upp springandet igen efter år av paus, och ALLT TYP ÄR TRASIGT. Högra hälsenan gör ont, vänster vad krampar. Och allmänt drar man fram långsamt som ett gammalt ånglok, har podcast på hög volym i öronen så att man ska slippa lyssna på sitt eget flås.
Ungdomar, njut medan ni kan! The end ain't pretty!

Varför springer hon då, kan man fråga sig? Orsakerna är två: den första är för att jag helt enkelt behöver hålla mig i nåt slags kondition för att hålla humöret uppe. Det har bevisats redan många gånger att min nedstämdhet hänger ihop med mitt kroppsliga förfall. Jag önskar jag hade kunnat vara en av de där som glatt rultat till butiken efter mera choklad varje kväll, men jag får bara ångest. Har helt enkelt inte tillräckligt starkt psyke för det, tror jag. Jag är en av de där som kommer att springa som fan när faran kommer, inte sitta som en guru i ett hörn och psyka fienden. Gotta keep in shape.

Den andra orsaken är att jag har sparat en påse Rittersport till mig som jag får öppna först när jag sprungit tre gånger!!! Tyvärr nämnde jag detta för J och han är ännu värre på att obsessa över meningslösa löften, så nu måste jag hålla det. Två gånger till ska jag springa, sen får jag min Rittersport med cornflakes-smak!