Glaskub

Jag kom på en annan sak som jag också måste plita ner innan jag tar itu med tecknandet. Skrivandet just nu, så här känns det: som att stå bredvid en glaskub i vilken det fräser, bubblar och sjuder av liv. Och som att jag förut satt där inne och var en del av det, kände det och levde det, men som att jag nu bara kan stå utanför och titta på det. Och jag VET att jag måste slå sönder det där arma glaset och bara bygga om beståndsdelarna och gå in dit igen, trots besvikelsen över att inte bli antagen någonstans! För nog är det nu tusan, och det ska sägas högt, att nog fan blev jag besviken när jag inte fick bli utgiven. Det var nog litet av en värld som gick i spillror där, så mycket trodde jag på att det jag hade åstadkommit skulle vara good enough. Samtidigt förstår jag det, speciellt när jag läser vad jag har skrivit, att jestas, det var verkligen inte speciellt bra. Konstig känsla, att hålla med alla förläggares åsikter numera, att nästan villa banka sig själv i skallen och säga herregud, bättre kan du - och att också, på ett ännu mer mysko plan, vara tacksam över att de har någon form av kvalitetskontroll! Liksom, att "tack för att ni räddade mig från att ge ut det där dravlet!"
Men hur gör jag nu, how to pick myself up? Det känns nästan som att jag retas med mig själv emellanåt, jag tycker jag skriver himla fyndiga grejer på skämt, liksom lorvar och drar i trådar bara för att retas och säga att "det där står inte i den där boken." För den boken är skit. Hur ska jag dra den där arma boken från sin egen skithög? Jag har en hel del idéer som jag helt enkelt måste testa, men om det inte går sedan, om jag får ytterligare ett nej - hur fan ska jag kunna leva med mig själv då? Tänker jag ibland. Jag hanterar inte motgångar.
Äh, fan, klart jag gör. Om jag inte får bli utgiven tänker jag typ bli 2. tecknare på heltid, 2. musiker eller 2. mor. Hur som helst - det här arma jaget är inte så jävla viktigt (vad det blir av en). Mer och mer är jag bara nöjd och tacksam över att få vara nöjd och tacksam.