Jag försöker för lite

Och nu då? Nu har jag har det både riktigt fint och lite kaki. Det känns överlag som att det är en hel del nytt och intressant på gång, men jag har också en molande oro som gnager i mig. Jag tror att det har att göra med den där boken och allt jag skulle villa skriva i den som jag inte skriver. Istället latar jag mig. Halvsov igår här på soffan sent om natten och fick ett slags uppenbarelse i form av en stor mun som gnagde på mig. Det var en mager och extra gnagig mun med långa käkben, på nåt sätt figurerande mellan flera lager som tedde sig som smörpapper. När den inte gnagde stod den vid sidan av mig och röt att "när du får dina skrivinfall, stig upp och skriv ner dem! Sitt inte och tänk att 'det DÄR ska jag skriva'.
Det kanske inte kommer nån annan chans, så när man känner ivern brinna i sig, varför förtränger man den då, undrar jag? Vad är det man är rädd att ska hända, att ens iver ska spåra ut och att det ska bli fel i varje fall? Nå, då har man i varje fall varit ivrig!

Inser nu att det var King Crimsons omslag som vaknade till liv igår natt.

Det är som att ålderskrisen bankar i mig, jag fattar att det liksom är DAGS NU, att göra sitt om man vill åstadkomma nånting här i livet. Det har jag nog också tänkt på, hur starkt jag har det i mig det där att jag verkligen vill åstadkomma nånting. Jag vet inte för vem, om det är för mig själv eller andra men jag tror bådadera. Att genom att vara ärlig mot mig själv kanske nå ut till och hjälpa andra.
Ibland kan jag känna mig sur och missförstådd, tänka att HUR FAN ledde inte den där musikalen till nånting mer, till exempel? Tänker att om jag hade varit i Sverige, så hade avantgarde-producenterna kommit springande och bara, här har du studio. Hahaha. Nu spelar vi in fyra låtar, for real.
Samtidigt vet jag att ingenting kommer över en natt eller inom loppet av några månader eller år. Det handlar om LIVSTIDER av arbete. Timmar av träning. Jag försöker för lite. Jag figurerar för vagt på för många plan: Tecknar, musicerar, skriver - och jag är väl förvånansvärt duktig på det mesta jag företar mig, men jag är också LAT, orkar inte sätta mig in i nånting på riktigt så därför är jag alltid bara NÄSTAN där, känns det som.
Men jag älskar att med hull och hår ta mig an t.ex. inktober och bara "nu är jag kulspetstecknare" i en månad! Livet måste väl för fan få vara omväxlande, vad är det för idé om man bara ska begränsa sig till ETT enda futtigt område som man är passionerad över, om själva livet i sig erbjuder tusen möjligheter?
Sånt här kan jag älta över, timme ut och timme in, medan livet springer förbi.