Vad ska man göra för att de giriga ska vara villiga att ge upp ens en extra bil och stadslägenhet?

Ledsen för att jag traggade på om mig själv igår.
Det blir så ibland, man traggar och ältar sitt. Supertråkigt.
Idag har jag något ännu tråkigare på hjärtat.

Jag funderar ganska mycket på sånt här som om människan är dömd att utrota sig själv och liknande. Speciellt nu när larmet borde ljuda över hela planeten, det ENDA politikerna borde koncentrera sig på är att vidta åtgärder för att jorden inte ska förvandlas till ett överhettat växthus.
Men när jag ser ut genom fönstret sker det inte så mycket. Det är det som är det paradoxala. De flesta politiker sitter i sina stolar som de brukar, går väl till kafferummet, fyller på en kopp, slentriansnackar med bordsgrannen. Ute är det sjutton grader, sol och moln. Är väl inte så farligt?
Hur långt ska det gå innan någon på riktigt förstår att nånting är på gång - ska det liksom vara översvämning över halva jordklotet? Är det de inflytelserikas hem som måste utsättas?
Vad ska man göra för att de giriga ska vara villiga att ge upp ens en extra bil och stadslägenhet? Frågan känns helt bisarr, men det är verkligen på den här nivån som man kanske är tvungen att börja nysta. Girighet måste betraktas som en sjukdom som drabbar människan när den märker att det faktiskt går att tjäna pengar, mycket pengar. Pengar förblindar och gör människan felbedömande, det är säkert bara något slags artskada som skulle kunna rättas till genom lite emotionell träning eller nånting. Problemet är bara att det för det mesta, i samband med pengar också finns en himla massa bestämmanderätt, alltså tyvärr: Politiker tjänar mycket pengar, tror att det i sig är en prestation - blir höga i korkarna, börjar röra sig som en som har makt och stor betydelse, tappar helhetsbilden och börjar så småningom ge blanka fan i ojämlikheter. Samtidigt som de är politiker, och alltså får bestämma om saker. Kanske det är det som grundläggande är fel: De som bestämmer borde varken ha någon form av makt eller tjäna pengar på det. Bestämmanderätten borde utgå från lokala grupper som lever i exakt det samhälle det stiftas lagar om.

Ett vet jag och det är att det INTE HJÄLPER att dela artiklar på nätet. Det spelar ingen som helst roll vem som postar vilka siffror och när, för vi lever i en tid där olika läror härskar vilt och man har lärt sig att sålla bort det värsta. Någonting är helt galet här, för även om man ser och förstår när det är allvar, när källan är korrekt, så är det nån del av en som INTE REAGERAR för att det finns på nätet och för att grejer som finns på nätet i ett avseende egentligen inte existerar (handgripligen). Jag undrar om mänsklighetens fatala öde kommer att ha att göra med källkritik och internet - att vi har fjärmat oss från faktakällorna för att de kommer från nåt så diffust som nätet, eller för man aldrig förstod att ta de där som talade sanning på allvar?

Jag undrar också om människan omedvetet INTE vidtar några åtgärder, eftersom vi på nåt sätt är förprogrammerade till att vid något skede dö ut? Vi är en invasiv art, vi drar fram utan hänsyn till andra arter, står det alltså också i vår artbeskrivning att vi inte förmår vidta åtgärder som begränsar vår framfart? Vi kanske bara har en växel, och den är fullt framåt.
Jag vet, det där är jättecyniskt tänkt.