Kära tomma utrymme. Här sitter jag som ett tomt hål. Har just sett på The Work, en dokumentär om mäns förmåga att känna och uttrycka känslor, en bra dokumentär oberoende om man är man eller kvinna. Häpnadsväckande var den på många sätt - att det alltid tycks vara samma mekanismer som upprepar sig för oss människor: Vi blir de vi blir på grund av vad vi har varit med om. Vuxendom handlar om allt det där man går och bär på, men som man sällan får utlopp för.
Kort sagt handlar dokumentären om ett fyra dagars "läger" i vilket män träffas och får vara sårbara. Det skapas en säker tillvaro i vilket alla sociala spelregler och förväntningar inte gäller, det är bara rätt upp ärlighet med hur man känner sig och vad man bär på för smärtor som får råda. Dokumentären visar upp liknande fenomen som man ser i väckelsemöten, då Jesus istället får rollen som den ögonöppnande, den som får en att hitta sig själv. Tja, vad ska man säga? Mänskligheten ter sig mestadels som en spretig hög vandrande sår som på olika sätt behöver plåstras om ibland.
Se den: The Work.
Sett den redan? Bra. Inte sett den? Se den nu.
Sett den nu? Bra. Då kan vi snacka om följande. Eller jag kan hålla en monolog. Jag tänkte nämligen på en sån här sak. Tänk er ett dylikt läger i Finland. Att män finner en plattform på vilken det är fritt fram att uttrycka sig och öppna sig om sina inre sår. Att de verkligen skulle göra det.
Det som jag nämligen reagerade på i den där dokumentären, var att de där amerikanska männen - trots sina sår och den uppväxt som har präglat dem - ändå bar på en enorm uttrycksförmåga - ord att uttrycka sig genom. I hela den där pinan och utmaningen som det är att tala om sig själv och sina demoner, så tycktes de ändå ha så lätt att bara gå dit, att tala, överföra tankar från huvudet till ord som kommer ut genom munnen. Jag minns inte vem det var som sa eller skrev nånting om att finska män (och nu handlade det uttryckligen om män) inte ens har ORDEN att formulera sina känslor genom. Här i Finland skulle man alltså först måsta etablera ett slags redskap för män att överhuvudtaget uttrycka sig genom - att såhär gör man: Man TALAR om det som finns i en. Jag vet inte om ni hänger med nu eller ens förstår vad jag dillar om, men det var någon som sa, att finska män ofta är så hämmade från första början, att de inte ens har ord som uttrycker någonting emotionellt överhuvudtaget. Jag tror det ligger en stor sanning i det och jag vet inte riktigt vad det beror på, det är väl kulturellt betingat, kanske. Krig och traumor och släktled av tigande. Här i Finland ska man ju liksom tala endast när man verkligen har någonting på hjärtat. Onödigt prat är bara tjafs liksom, det är käringaktigt, jag minns det så bra som barn. Hur tystnad alltid betraktades som någonting vördnadsfullt, någonting vackert och ädelt. Tänk på den tystnad som präglar män här i allmänhet. Jag tycker att jag sett många exempel på den, att män inte ens vet hur de känner eller tänker om sig själva, eftersom ingen nånsin har lärt dem att göra det. Många går i princip omkring och är lite socialt handikappade, oförmögna att överhuvudtaget uttrycka sig om känslor, för att de inte känner igen dem. Det finns så klart undantag, visst tusan finns det män som också kan uttrycka sig om sina känslor, men en oroväckande stor mängd som inte kan det.
Så jag funderade bara på det, hur ett sånt där läger hade sett ut i Finland och vilka vägar man hade varit tvungen att gå för att först få finska män att överhuvudtaget tala. När de väl skulle börja grymta, när de i något skede skulle släppa loss några bröl och bli virvelvindar av oidentifierade känslor som antagligen skulle komma ut som ilska, vem skulle stå där och hålla om dem då och säga att det är okej det där, det kallas känslor och din nästa uppgift blir nu att formulera dem i ord?
No comments:
Post a Comment