Cake-gasm-damen

Idag är det den sista juni. Dagen har på många sätt känts speciell, sådär som dagar kan kännas här på ön, sådär extremt späckade med liv, händelser och känslor både kroppsligt och själsligt.
Igår kom en familj som var bekanta från ifjol, barnen hade snackat om Mili hela vintern, de hade helt enkelt inga andra alternativ än att komma tillbaka till Nötö för att träffa hunden igen. De hade trotsat storm och allt, kryssat genom vind som var närmare 17 meter i sekunden. Men mannen är tävlingsseglare, fick jag höra idag, så de var väl säkra på det sättet. De har nu lagt an vid bryggan nere vid hamnen. Mamman är extremt talför, hon bara snackar och snackar, det finns ingen hejd på det. Dessutom tycks hon vara från Spjutsund, vilket är ännu galnare (jag är också född i Spjutsund), så vi försöker förgäves hitta gemensamma bekanta.

Idag var det lördag, och menyn sålde bra. Vi hade färsk fisk på menyn, sik och det blev riktigt attans lyckat med smörstekt sik, hasselbacksnypotatis, miso-glaserade morötter och vitvinssås, måste jag säga. Själv har jag ju så klart inte smakat någonting, det gör vi aldrig eftersom grejerna ska säljas, men kunderna var nöjda. Vi hade också in en dam som var så förtjust i kakorna att det inte fanns någon hejd på det. “Cake-gasm-damen”, kallade Joakim henne.
Ikväll bestämde vi oss äntligen också för att gå och hälsa på tant A på norrsidan. Tant A påminner väldigt mycket om min egen farmor, hon har samma miner i ansiktet och samma avmätta, vackra sätt att röra sig på, det känns som om jag redan känner henne, på ett mystiskt sätt. Hon har redan länge önskat att vi skulle besöka henne eftersom hon hade hört att vi har varit typ överallt utom just hos henne, så nu var det dags. Först gick vi vilse och hamnade hos en villrådig gubbe, som senare visade sig vara tantens svåger? (Systers man.) Sen när vi äntligen hittade tantens hus så visade det sig att barnbarnen var där och att de hade haft urnenedsänkning samma dag, av tantens son och barnens pappa. Kan man hitta sämre timing att besöka någon? Nå, typ om någon skulle ha dött precis. Hur som helst, det visade sig ändå vara ett alldeles underbart litet besök. Vi åt rabarberpaj, drack te och snackade, gick runt och tittade i hennes förtjusande lilla torp. I övre våningen fanns ett rutigt tak som var gjorda av gamla öllådor, om jag förstod saken rätt. Jag tycker så om hur äldre människor tycks villa att rummen ska bestå som rum med olika funktioner: ett sovrum, ett kök, ett gästrum och så salongen då, eller vardagsrummet där det står ett större bord för festmåltider, där det finns en soffa och litet finare möbler. Allting är så tydligt, rums funktioner blandas liksom inte ihop. Det enda som var fel hos tanten var teven som stod på, den bröt upp det gamla och vackra genom att bara stå på och vara nymodig och skrälla, men klart folk måste få ha teve.
Till sist satt vi då i fina gästsoffan och fick oss ett glas sherry. Till och med det var gott, fast jag inte är någon vän av sherry i vanliga fall. Det är när saker kommer till en vid rätta tillfällen, som de också sedan uppskattas. Vi lyckades vända en dag och kväll som var präglad av sorg, till någonting hoppfullt och nytt. Tanten sa det också, att vårt besök kronade dagen. Blir så glad av sådant här, att på dagen få höra lovord av folk som är så glada över god mat och kakor, och på kvällen komma helt fel men sen ändå tydligen helt rätt. Det är sådant som får en att reflektera över vad det har blivit av en och så, att man liksom är en helt fungerande mänska som hanterar det ena och det andra.

Till sist gick jag och stängde kyrkan, Mili skulle hem med Joakim, vägrade komma med. Jag tyckte mig ana att kyrkan var tyngd av sorg på grund av urnestunden som hade ägt rum tidigare där idag, jag började gråta när jag gick fram till altaret, tydliga bilder av hur en liten pojke springer omkring på Nötö uppenbarade sig framför mig, och sedan sorgen som fanns kvar efter honom. Men så här är det på Nötö, det är ingenting märkvärdigt, egentligen. Man lever i samråd med känslorna och naturen. Man är så tätt inpå det verkliga, tystnaden, människorna, livet och sig självt att ingenting egentligen förvånar eller överraskar en.