Cirklar, hägrar och doftande gräs

Idag är det då den 31.10 och medan jag skriver har oktober övergått i november. Som jag har väntat på den här dagen! Jag vet inte varför, men speciellt i år har det känts viktigt att FIRA allhelgona, halloween, Dia de los muertos eller Samhain - ja, ni hör att det är förvirrande. Hur som helst så handlar det ju om samma högtid, egentligen. En är keltisk och wiccansk, en är kristen, en är, öh amerikansk och en är mexikansk. Så jag har tänkt att okej, jag kör med något som har anknytning till jorden, naturen och mina bortgångna nära och kära - så blir det litet alltihop på en gång, då. Och jag har velat göra en sån där riktig wiccansk ritual SÅ LÄNGE men det har inte riktigt varit läge för det - men nu var det alltså det - och dessutom på wiccanernas nyår. Hurra! Jag älskar nyår, allt som innebär pånyttfödelse är bra, så det passade mig utmärkt.

Redan på morgonen när jag gick ut tyckte jag att det fanns något speciellt i luften. Det var oerhört grått och disigt, men en stark och beslutsam vind drog fram genom luften, som att förändringar var på väg - ja, ni märker att jag har haft sinnena på helspänn hela dan. Så fort J hade dragit iväg på jobb blev jag en effektiv förberedelsemaskin och det fanns ingen hejd på det.
Jag började googla Samhain och vad man kan göra, bestämde mig för att en rädsloritual blev bäst för att den kändes vettig och för att det alltid är bra att möta sina rädslor och sen rituellt göra sig av med dem. Dessutom var det inget särskilt man behövde för just den ritualen, förutom, tja - sweetgrass då. Eller doftmyskgräs på svenska. Man skulle fläta en fläta av doftmyskgräs, tända på den i ena ändan och sen svepa i luften mot alla väderstreck för att driva ut oönskade besökare ur häxcirkeln. Märkte till min förtjusning att det är möjligt att hitta sånt här kring Aura å så direkt var jag ju ute och letade efter det.
Gräset skulle se ut som gräs, fast lite tjockare då, och styvare. Och så skulle det dofta starkt av vanilj när man smulade sönder det mellan fingrarna. Och som jag gick och plockade gräs och smulade. Jag gick och smulade och gick längs med åkanten, jag trodde jag hittade nåt liknande men nej, ingenting doftade. Visst gräs doftade fisk.

Mili blev rätt så sur på mig när den insåg att promenaden gick ut på annat än att fokusera på just Mili - den är sådan - har urdåligt tålamod med ens egna förehavanden. Helst ska man bara gå och det är Mili som ska böka runt, snusa och hitta grejer. Här sitter den demonstrativt och glor på mig mellan trädstammar.

Inget myskgräs på västra åstranden. Gick över träbron vid Halis och DÄR satt den gråa hägern! Jag har sett den en gång förr, då hade en folkhop samlats på bron och en tant sa "siell on haikara" åt mig, att "siellä se istuu". Då satt den uppe på det vita räcket på bilden. Idag satt den där nere på stenmuren, och ja. Som jag har sagt med hela dagen idag: Det var annorlunda idag. Det var bara jag och hägern och uttråkade Mili och det kändes som att hägern var speciell just idag, som att den innebar någonting, jag var ju tvungen att googla hägerns symbolik medan jag gick vidare och letade efter doftmyskgräs längs med östra åkanten. Och tamejtusan om inte hägern runtom i världen symboliserar häftiga saker: Styrka, tålamod, kommunikation med gudarna, att leva i samband med elementen och moder natur. "Whatever heron wants, heron gets" stod det. Medan jag läste om hägern så flög den förbi igen, två gånger - en gång mot stan och sen tillbaka mot Halis. Den kväkte till och med. Jag och hägern, liksom. Vad helst jag önskar, kan jag få - det har jag hört förr.

NÅ VÄL, sedan tog det inte länge förrän jag hittade det jag var ute efter, trodde jag. Ett gräs som äntligen doftade. Inte doftade det vanilj, precis, det doftade bara aromatiskt och gott, men det fick duga. Bladen var bruna och halvt förmultnade, jag tänkte att det kanske var för att jag var ute så sent på hösten som vaniljdoften hade avtagit. Det blev en tygkass full med gräs.

Nu hade jag kommit såhär långt då, genom studentbyn förbi det där runda tornet mot tågbron. Hotfulla, blåa moln tornade upp sig i öster och nordost, det var helt perfekt.

Sen kom jag hem och skrev en lista över vad mer jag behövde. Vita ljus, havssalt, nåt att äta, en krysantem (den blandade jag ihop med en annan ritual som jag inte hade tänkt göra, men det blev nu en krysantem ändå. Jag ville ha en krysantem). Jag skrev upp lite formler i min skuggbok (jepp, har en sån) och förberedde min cirkel. Jepp, MIN CIRKEL! Nu tror ni väl att jag har gått helt bananas, men ska man göra en häxritual så får man väl ta och göra det på riktigt, tänkte jag.
Jag gick ner med mitt gräs till torkrummet, slängde det på en ställning och knäppte i gång fläktmaskineriet medan jag gick ut i stan för att inhandla mina attiraljer (och min krysantem).
Stan var ohederligt ohelig, eller hur man nu ska beskriva det. Det var för mycket folk överallt, orkade inte köa för att få köpa svarta ljus i Tiger, orkade inte med Sokos heller, såg nån löjlig tonåring i halloweenmundering, inhandlade lite bananer och päron på torget, och så ringde I. Det var festligt, vi talar sällan. Vi talade hela vägen tillbaka hem, jag ledde cykeln. Jag berättade att nu ska jag leka häxa, nu händer det! I tyckte det lät vettigt, man ska leka, sa hon.

Sen börjar det mest spännande. Mitt gräs hade torkat helt utmärkt i torkrummet, bar upp det och flätade det, hällde salt i en kopp, vatten i en annan, lade fram kex och vin, lade på lite lagom mystisk meditationsmusik, släckte alla lampor och tände ljus istället, KLÄDDE MIG I J:S MAMMAS KLÄNNING, en blå, lång historia, satte i kontaktlinserna och släppte ut mitt sketna hår. Där fanns minsann häxan! Har tyvärr ingen bild på det. Var närapå att jag började sminka mig också, det hade känts helt rätt.

Och ja, sen drog jag i gång alltihopa. Tände ljusen i cirkeln, gjorde som jag hade läst på nätet - kunde attan inte hålla reda på väderstrecken och vilket element som hör ihop med vilket fast jag hade upprepat dem en massa innan. Öst skulle man börja med i varje fall, för där går solen upp, och öst symboliserar också luft, nord symboliserar jord, väst vatten och syd eld. Så jag öppnade min cirkel och satte mig mitt i den som värsta häxpackan, bjöd in allt gott som hade lust att komma samtidigt som jag tände min myskgräsfläta och svepte den mot alla väderstreck för att bjuda in eld och luft.
Här ska jag avbryta mig litet. Egentligen bjöd jag in Guden och Gudinnan, Hekate och liknande figurer. Det kändes så himla töntigt, det kändes bara fel så jag märkte hur jag tystade ner mig själv när jag sa det där, det kändes som fullständigt mumbojumbo, fast det hör till wicca, att kalla till sig allt det där. Nåja, får kanske tänka om där, för det kändes nu verkligen inte som att någon gudom fanns på plats. Hur som helst, gräsflätan doftade, öhm, något, men inte som den skulle tänkte jag mig, det fick duga. Stänkte också saltvatten åt alla håll för att invitera vatten och jord. Nåja.

Sen gjorde jag rädsloritualen och det här var rätt häftigt. Jag tog på mig en svart mask (jepp, vi råkar ha en sån) och skrev ner allt jag är rädd för på en lapp. Jag snackade en massa, det var inte svårt att komma på vad jag är rädd för: Att misslyckas, att tappa livsglädjen, sådana saker. Sedan vände jag mig mot alla fyra väderstreck och bad rädslorna dra och förbytas mot styrka, till sist tog jag av mig masken och förklarade högt för mig själv varför dessa rädslor inte har något fast grepp om mig. Och så sa jag "tack, tack, tack" och "var hälsad" och "så ska det bli". Brände upp varje rädsla en efter en i en liten keramikskål. Sen blev det allt lite stämning.
Och ja, sen åt jag kex och drack vin, det hörde också till. Nog kan de, dessa wiccaner! Sen vände jag mig ännu mot bilden av farmor som lurade från mitt Day of the dead-altare, och bad om ursäkt för att jag varit elak som barn, för att vi alla alltid var det i hela min familj, det bara blev så. Det blev väldigt emotionellt. På fotot ser hon ut som jag så ofta brukar göra (har jag för mig) - glad men med något obotligt ledset inuti, liksom frånvarande, med blicken drömskt vänt ner mot vänster. Jag vet inte vem som har tagit den bilden av henne men den är fenomenal, den är helt fantastisk. Den säger allt om farmor och hennes liv, hur hon gick där och var så himla oförtjänt åsidosatt - denna fantastiska människa full av välvilja, talang och stormande känslor. Jag svor att jag hade lärt mig en läxa nu, om hur illvilja och illamående kan gå från släktled till släktled utan att någon knappt har någon makt över det, men att jag nu är beredd att bryta det mönstret - jag kan inte hålla på sådär längre, vara sarkastisk och elak mot min familj.

Och ja, sen upplöste jag cirkeln och tackade, steg upp och det var det! Inget märkvärdigt egentligen, men ändå så himla häftigt, liksom annorlunda och nytt.

Jag vet inte om jag bör säga några ord om den nyandliga biten här eller vad man nu ska kalla det - ligger ju liksom i tiden att ta lite härifrån och därifrån och kalla sig kristen i ett sammanhang och mixtra med magiska örter i ett annat. Jag tänker nu mest bara, att så länge man har goda intentioner och koncentrerar sig på att vara en hel och bra människa som lever i samklang med naturen (vilket wicca egentligen går ut på) så kan det ju inte vara något fel i att också köra litet rituella grejer och formler kring det? Livet är ett skämt - en lek - vi finns här och vi vet ingenting om vad som finns utanför vår medvetandesfär. Yoga har lärt mig att det finns mycket man kan upptäcka bara genom att vara avslappnad och ha öppna sinnen, så varför inte detta också? Nåt i den stilen tänker jag om den här saken och den här dagen som tamejtusan har varit den festligaste och minst angstiga på länge.

Gräset då? Nå, det visade sig vara kalmus (tror jag). Typ en vattenväxt som också är rätt aromatisk och vars rötter också nån gång i tiden har använts medicinalt. Så det var nu inte helt fel, men heller inte rätt. Det överblivna gräset fick åka i roskisen i varje fall.

Till sist: Om någon blev nyfiken på wicca (vilket jag hoppas att någon blev!) så märkte jag att jag faktiskt i tiderna har skrivit ett inlägg om wicca som inte var så illa, om jag nu får säga det själv. Läs och begrunda.

Wicca: inspirerad och kluven

Det är natt. Lonttis håller andan, bara de gamla träden susar och liksom suckar tungt, jag inbillar mig att de mumlar, snackar om gamla tider då de här nyare husen ännu inte hade byggts, då Lonttis bestod av trähus och lojt rykande pipor, spårvagnar lär här visst ska ha gått; det var en annan tid. Molnen tycks samla ihop sig – i morgon lovar dom regn, ilmatieteenlaitos lovar flera droppar, man får vara nöjd, i morgon behövs det inte vattnas på kolonilotten. Många grejer har kommit upp: rödbetor, romersk sallad, rädisor, koriander, schalottenlök, zucchinina kämpar på.
Såhär till sommaren minns jag alltid vem jag är och var jag kommer ifrån: Sibbo och Vessö, naturen för fan. Storskogar, gläntor, enstaka älgar och mårdhundar som man stöter på i skogen.

Jag har läst en hel del om wicca på sistone och känner mig både inspirerad och kluven. Wicca gör mig inspirerad för att det verkar vara den enda religion som jag spontant tycker att låter helt rätt, till exempel för
1. att man ska leva på naturens villkor, ha respekt för den, att man inte förnekar att det såkallade "onda" men försöker sträva efter att göra gott eftersom det goda alltid kommer tillbaka till en (trefalt)
2. att man firar vår- och höstdagjämning, sommar- och vintersolstånd och symboliskt ser året som ett slags kretslopp i vilket växter och djur ständigt föds, lever, dör och uppstår igen
3. att allt hänger samman, att det gudomliga och auktoriteter som präster och gurun inte är någonting man böjer sig inför och blint lyder, utan att alla i princip tilhör samma släkte, att ingen står över någon annan.
4. Att man inte missionerar eller strävar efter att sprida sin tro, men väl kan berätta om den till någon som är intresserad.
5. Att man samlar kunskap från naturen, studerar växters helande egenskaper och tar till vara dom, skriver ner recept, idéer, tankar och formler i en bok som kallas "Book of Shadows". En sån bok känner jag att jag helt enkelt bara måste ha, och det har jag också redan på många sätt: har en bok i vilken jag skrivit ner mina drömmar under en period – en jäkla lustig bok som jag alltid skrattar mig halft fördärvad åt då jag öppnar. Har också ett häfte i vilket jag har skrivit ner vilka växter som är bra och som man kan äta.
6. Att det bland wiccaner finns en slags anti-kommersialistisk DIY-kultur som ställer sig emot den annars så livliga new age-marknaden.

Och så kommer vi då till varför jag känner mig kluven. Wicca är ju ett slags nyreligiöst paganistiskt påfund som jag numera direkt ställer mig skeptisk till; till exempel
1. när vi kommer till det här typiska snacket om "energi som flödar" eller att man kan rikta energi hit och dit. Vilken jäkla energi? Det här energisnacket är typiskt i nyandliga sammanhang, man försöker efterlikna ett vetenskapligt språk och talar som om man visste vad man talar om, men använder orden på ett utomordentligt vagt sätt.
2. Sen detta typiska att "wicca är äldre än kristendomen" och att det handlar om kunskap som har gått förlorad och som man anammar igen – javisst, antagligen, förvisso – men vem är vi att mitt i allt återuppfinna hjulet, ta upp det vi tror att är gamla traditioner och tro oss veta precis vad som gäller i en värld som ser totalt annorlunda ut än före Kristus?
3. Prylarna, symbolerna, ritualerna med ljus och rökelse, jag är ingen ljus-och-rökelse-människa, jag gillar spontant inte pentagram, jag trivs illa i lång kjol, jag skulle känna mig urtöntig om jag hade klätt mig i häxliknande kläder eftersom jag varken är speciellt traditionellt feminin av mig eller annars går i sådana kläder.
4. Att universum består av en "kvinnlig" och en "manlig" del, ja hejsan. I och för sig, så består ju plantor och alltihopa av kön för fortplantningens skull, men ja. Samhället, normerna. Mänskan. För en som håller på och rabblar upp det här med att det inte är nån skillnad om man är kvinna, man eller gårdsmupp så låter det här med kvinnliga och manliga poler minst sagt lite vrickat.
5. Och ja, allt det där stereotypa som populärkulturen har sett till att man automatiskt förknippar med wicca: att man ska ha ett altare hemma, att man i samband med ritualerna ska klä sig i nåt speciellt, till exempel en lång klänning (varför?), att man sen ska öppna en cirkel till vilken man andäktigt kallar på naturkrafterna att medverka, att man läser upp formler, att man ska ha vin och kakor (kakor?!), att man känner igen en vildhäxa på att hen har en lila kåpa (varför?), att man gärna ska ha en kniv, en stav och gärna en slät sten med ett hål i och ja – det finns väl oändligt med meningslösa prylar som folk kan samla på sig för att skapa stämning och inbilla sig att man hör till nåt slags sammanhang.
Och det är väl just det, att man går och härmar en annan tid, klär sig i föråldrade klädstilar och romantiserar en förgången tid som får allting att verka så bakåtsträvande. En modern wiccan skulle enligt mig vara mer någon slags variant av Bear Grylls eller sibirerna som lever helt isolerade och jagar och gillrar fällor utan att nånsin tänka på vilken image de har.

Men ja, jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte skulle villa pröva på att ställa till med nån form av ritual vid, låt oss säga nästa fullmåne. Meningen med att vara mänska är väl inte att syssla med just de rätta sakerna, utan att syssla med saker som på något sätt får en att känna sig hemma i sitt sammanhang, som får en att trivas. Jag kan väl attan vara wiccan fast jag inte bryr mig om långklänningar, rökelse eller femkantiga stjärnor – jag kan väl lika gärna dansa kring en rova och be den hämta en redig skörd åt mig till kolonilotten som att jag högtravande läser uppdiktad text till skenet av ett stearinljus?
Nästa fullmåne är faktiskt nu på fredag då vi ska spela med Tapani Kansa på Ilofestival, jag får väl gå och ställa mig i nåt dunkelt hörn och kalla på Gudinnan efter kraft, mod och styrka och rabbla upp några formler så går det säkert bra.

(Märkte ni att de positiva punkterna spontant blev 6 medan de negativa blev bara 5? You know what it means?! Yes? Yes? It means: go for it!!)