Det är natt. Lonttis håller andan, bara de gamla träden susar och liksom suckar tungt, jag inbillar mig att de mumlar, snackar om gamla tider då de här nyare husen ännu inte hade byggts, då Lonttis bestod av trähus och lojt rykande pipor, spårvagnar lär här visst ska ha gått; det var en annan tid. Molnen tycks samla ihop sig – i morgon lovar dom regn, ilmatieteenlaitos lovar flera droppar, man får vara nöjd, i morgon behövs det inte vattnas på kolonilotten. Många grejer har kommit upp: rödbetor, romersk sallad, rädisor, koriander, schalottenlök, zucchinina kämpar på.
Såhär till sommaren minns jag alltid vem jag är och var jag kommer ifrån: Sibbo och Vessö, naturen för fan. Storskogar, gläntor, enstaka älgar och mårdhundar som man stöter på i skogen.
Jag har läst en hel del om wicca på sistone och känner mig både inspirerad och kluven. Wicca gör mig inspirerad för att det verkar vara den enda religion som jag spontant tycker att låter helt rätt, till exempel för
1. att man ska leva på naturens villkor, ha respekt för den, att man inte förnekar att det såkallade "onda" men försöker sträva efter att göra gott eftersom det goda alltid kommer tillbaka till en (trefalt)
2. att man firar vår- och höstdagjämning, sommar- och vintersolstånd och symboliskt ser året som ett slags kretslopp i vilket växter och djur ständigt föds, lever, dör och uppstår igen
3. att allt hänger samman, att det gudomliga och auktoriteter som präster och gurun inte är någonting man böjer sig inför och blint lyder, utan att alla i princip tilhör samma släkte, att ingen står över någon annan.
4. Att man inte missionerar eller strävar efter att sprida sin tro, men väl kan berätta om den till någon som är intresserad.
5. Att man samlar kunskap från naturen, studerar växters helande egenskaper och tar till vara dom, skriver ner recept, idéer, tankar och formler i en bok som kallas "Book of Shadows". En sån bok känner jag att jag helt enkelt bara måste ha, och det har jag också redan på många sätt: har en bok i vilken jag skrivit ner mina drömmar under en period – en jäkla lustig bok som jag alltid skrattar mig halft fördärvad åt då jag öppnar. Har också ett häfte i vilket jag har skrivit ner vilka växter som är bra och som man kan äta.
6. Att det bland wiccaner finns en slags anti-kommersialistisk DIY-kultur som ställer sig emot den annars så livliga new age-marknaden.
Och så kommer vi då till varför jag känner mig kluven. Wicca är ju ett slags nyreligiöst paganistiskt påfund som jag numera direkt ställer mig skeptisk till; till exempel
1. när vi kommer till det här typiska snacket om "energi som flödar" eller att man kan rikta energi hit och dit. Vilken jäkla energi? Det här energisnacket är typiskt i nyandliga sammanhang, man försöker efterlikna ett vetenskapligt språk och talar som om man visste vad man talar om, men använder orden på ett utomordentligt vagt sätt.
2. Sen detta typiska att "wicca är äldre än kristendomen" och att det handlar om kunskap som har gått förlorad och som man anammar igen – javisst, antagligen, förvisso – men vem är vi att mitt i allt återuppfinna hjulet, ta upp det vi tror att är gamla traditioner och tro oss veta precis vad som gäller i en värld som ser totalt annorlunda ut än före Kristus?
3. Prylarna, symbolerna, ritualerna med ljus och rökelse, jag är ingen ljus-och-rökelse-människa, jag gillar spontant inte pentagram, jag trivs illa i lång kjol, jag skulle känna mig urtöntig om jag hade klätt mig i häxliknande kläder eftersom jag varken är speciellt traditionellt feminin av mig eller annars går i sådana kläder.
4. Att universum består av en "kvinnlig" och en "manlig" del, ja hejsan. I och för sig, så består ju plantor och alltihopa av kön för fortplantningens skull, men ja. Samhället, normerna. Mänskan. För en som håller på och rabblar upp det här med att det inte är nån skillnad om man är kvinna, man eller gårdsmupp så låter det här med kvinnliga och manliga poler minst sagt lite vrickat.
5. Och ja, allt det där stereotypa som populärkulturen har sett till att man automatiskt förknippar med wicca: att man ska ha ett altare hemma, att man i samband med ritualerna ska klä sig i nåt speciellt, till exempel en lång klänning (varför?), att man sen ska öppna en cirkel till vilken man andäktigt kallar på naturkrafterna att medverka, att man läser upp formler, att man ska ha vin och kakor (kakor?!), att man känner igen en vildhäxa på att hen har en lila kåpa (varför?), att man gärna ska ha en kniv, en stav och gärna en slät sten med ett hål i och ja – det finns väl oändligt med meningslösa prylar som folk kan samla på sig för att skapa stämning och inbilla sig att man hör till nåt slags sammanhang.
Och det är väl just det, att man går och härmar en annan tid, klär sig i föråldrade klädstilar och romantiserar en förgången tid som får allting att verka så bakåtsträvande. En modern wiccan skulle enligt mig vara mer någon slags variant av Bear Grylls eller sibirerna som lever helt isolerade och jagar och gillrar fällor utan att nånsin tänka på vilken image de har.
Men ja, jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte skulle villa pröva på att ställa till med nån form av ritual vid, låt oss säga nästa fullmåne. Meningen med att vara mänska är väl inte att syssla med just de rätta sakerna, utan att syssla med saker som på något sätt får en att känna sig hemma i sitt sammanhang, som får en att trivas. Jag kan väl attan vara wiccan fast jag inte bryr mig om långklänningar, rökelse eller femkantiga stjärnor – jag kan väl lika gärna dansa kring en rova och be den hämta en redig skörd åt mig till kolonilotten som att jag högtravande läser uppdiktad text till skenet av ett stearinljus?
Nästa fullmåne är faktiskt nu på fredag då vi ska spela med Tapani Kansa på Ilofestival, jag får väl gå och ställa mig i nåt dunkelt hörn och kalla på Gudinnan efter kraft, mod och styrka och rabbla upp några formler så går det säkert bra.
(Märkte ni att de positiva punkterna spontant blev 6 medan de negativa blev bara 5? You know what it means?! Yes? Yes? It means: go for it!!)
