Det finns så mycket fördomar kring vänsterpartiet och dess värderingar, det fick jag igen erfara i helgen då jag umgicks med "vanliga" finlandssvenska medie-människor. Jag blir alltid så paff när mina vänner, mina bekanta kommer med sådana där påståenden som att "int kan man nu rösta vänster". Li Andersson skulle det nu eventuellt gå att rösta på "den här gången", eftersom partierna tydligen inte hade så mycket betydelse just i det här valet. När det här om vänstern kommer på tal, känner jag bara hur taggarna under skjortan vänds utåt på mig, hur jag vill stiga upp och börja kriga, rigga upp en jäkla bataljon av argument och förklaringar till varför de inte har förstått någonting alls, varför missförstånd som dessa måste åtgärdas och så vidare – för det måste ju vara fråga om missförstånd, det här att man inte begriper vad vänstern vill, vad annars skulle det kunna vara? Om man ens är aningen insatt i politik, så kan inte jag begripa varför man inte skulle rösta på något annat än vänster? Seriöst.
Nå, men jag flinar bara lite tyst när det där kommer på tal. Jag Orkar Inte. Jag orkar inte veta eller möta det faktum att mina vänner faktiskt inte röstar vänster. Jag orkar inte.
En genomgående attityd tycks vara antingen att vänstermänskor är lata och bara vill slappa, de är sådana där som bara vill lyfta samhällets pengar och drischa (läs: DERAS pengar, pengar som de arbetar hårt för). Eller så drar man direkt paralleller till kommunismen när det blir tal om vänstern; en hade nyligen varit på Kuba och började direkt berätta hur det går till där som om det skulle ha något som helst med vänstern att göra.
En annan attityd tycks vara att vänstern "preachar" för mycket, att det är för mycket högt svävande ideologi och att deras idéer inte funkar i verkligheten. Nå vilken verklighet, vill jag fråga? Deras inbillade good-life verklighet, eller den verklighet som handlar om det som försiggår på riktigt, det faktum att vi lever i ett system som parasiterar på U-länder och gynnar oss välfärdsländer, ett system som borde skrotas och omstruktureras direkt, med tanke på planetens (och vår) framtid. Två fördomar som måste krossas: 1. att vänstersympatisörer inte vill arbeta och 2. att Sovjet, Kuba etc har något med vänsterns ideologi att göra.
4 comments:
Håller med!
Sen kan jag int låta bli att spinna vidare på det där om att 'vänstern int vill jobba'. Det kanske vore bra för allesammans att utropa hej, men det där jobb-idealet bara är ruttet (eller åtminstone att där finns skumma element). Problemet med vänstern är ofta, tycker jag, att man plägar haka på högerns jobbideologi, och sen ska man betyga i en enda skitkör att visst satan vill vi jobba hårt å!
Jo, o sen blir det ju så lätt så att så fort man kritiserar högerns jobbideologi så stämplas man som en arbetsskygg o lat bidragsmupp (det var kanske det du menade. hamnade synonymgoogla pläga:).
Jag bara skrattar när folk säger att vänstern inte vill jobba. Det är ju de som INTE röstar vänster som inte vill jobba = göra sin andel = betala för det verkliga priset för sin konsumtion. Utan tycker att det är helt ok att andra slavarbetar för den i stället.
Vi behöver omdefiniera ordet arbete. Arbetar en som lever på investering? Det tycker inte jag.
Walopää har rätt, det viktiga vore just att omdefiniera arbete. Som det är nu bildas en låsning kring arbete, tycker jag, som gör att man från vänster till höger stämmer upp i gemensamt hyllande av något grumligt, "sysselsättning", "skapa jobb". Håller också med Walopää om att det är högerns arbetsideal som ska utmanas, speciellt eftersom det där finns så många mytologiska föreställningar om Hårt Arbete som just i praktiken kan betyda att leva på nån annans slitarbete.
Det jag menade där oppe i tråden var kanske att det är något lite skumt som händer om vänstern och högern börjar tävla om vem som försvarar "riktigt hederligt" arbete.
Haha, sori nu kom jag in på mitt favoritämne :)
Post a Comment