Just var det påsk och så blev det Vappen. Jag har ingen koll på dagar, helger eller veckoslut längre. Allt ter sig som ett slags korvband med korvar på rad bara. Har haft en lite småjobbig upplevelse med lånehund och lånematte som har bott i rummet bredvid. Hunden är väl helt okej men beter sig som en rebellisk tonåring så fort ägaren är i närheten. Och ägaren förstår sig inte på sin hund. Trevliga grejer när man får mer koll på nån annans hund på några dagar än de själva har fått på sex år. Nåja. Men nu är det lugnt och skönt igen, för ett par dagar. Blev frisk också. Känner mig lat, trött och rätt flitig på samma gång.
Är det något jag har oerhört svårt med, så är det att göra saker jag inte har lust med. Jag tycker alltid att alla andra så osjälviskt och tappert tar itu med "allt sånt där som man måst" emedan jag sätter mig på tvären, surar som ett litet barn, genomgår våndor, livskriser och pärser för att till sist röra vid det där olustiga med samma entusiasm som man rör vid en använd snusprilla. Jag fixar inte att göra vad jag inte har lust med att göra! Är det inte tokigt? Och varför har det blivit så för just mig, att jag är en sån expert på att sparka bakut när det kommer lite motgångar?
Sen är jag också bra på att få det att verka som att det är bråttom med något, fast det egentligen inte är det. Som det här med gradun till exempel. Egentligen har jag all tid i världen. Ser man på det stora hela så är jag snabbare än alla på min institution. Alla. Det finns säkert ingen på flera år som har studerat i den takt jag har gjort. Jag har gjort magisterstudierna inklusive gradun på ett år, fast den beräknade tiden är två. Ändå beter jag mig som om jag vore den lataste jäkeln nån beskådat, nånsin. I hemlighet tävlar jag med J, som också i tiderna lade undan studieveckor i helt orealistisk takt, med toppbetyg dessutom. Och snabbare än jag. Men man ska inte tävla med J, det är nånting jag har lärt mig. Man ska egentligen inte tävla alls, men det går ju inte. Jag är ju en sån sabla tävlingsmänska också. En sån där typ av mänska som jag själv avskyr, som sprider nervös energi i ett rum för att det är uppenbart att bara bäst duger. Jag luktar till mig den där vinnarlusten hos mänskor som andra luktar sig till pizza. Jag HATAR när det kommer nån som också tävlar, för då betyder det att man antingen måste jobba ännu hårdare för att vinna eller kasta sig slapp och inte satsa, nöja sig med andra eller tredje plats och låtsas vara zen och cool och som att man är en sån där som inte bryr sig om resultat.
Jag skäms för att jag inte jobbar mer, skäms för varje ledig stund jag inte sätter på akademiskt arbete, skäms, skäms, skäms. Egentligen går större delen av min lediga tid åt till att ha dåligt samvete över att jag inte är effektivare, eller över att jag till exempel inte gör något mer kreativt av min vardag. Herregud, hur skulle jag orka med nåt kreativt när jag fan har hållit på med akademiska studier heltid i fyra år? Det finns liksom logiska svar på varför jag beter mig som jag gör till nästan alla frågor jag ställer. Varför jagar jag mig själv hela tiden? Varje gång jag har satt upp en orealistisk deadline åt mig själv (dom är jag också expert på att uppfinna) och hamnar maila professorn att "förlåt, jag hinner inte" så känns det som ett stort misslyckande, så ser jag framför mig hur han sitter och suckar i sin stol över hur ineffektiv jag är.
Är det nånting jag vill sluta med, så är det detta med att hålla på och jaga mig själv. Om jag hade utnyttjat min lediga tid till att verkligen känna att jag förtjänar den också, så hade jag dessutom varit effektivare sen när det väl arbetas litet. Det är inte som att jag är nån jäkla ineffektiv typ ändå, liksom. Jag måste tillåta mig själv att slappna av, annars kommer jag att dö upp i varv, dö stressad.
Detta var en lång insikt som måste skrivas ner, kanske nån känner igen sig.
No comments:
Post a Comment