H Ä S T A R

Innan jag tar itu med dagens hemtenta & diskursanalys måste jag passionerat dela med mig min glädje i och med beskedet att jag blivit antagen till ÅA:s kurs i ridning! Helt fantastiskt. Jag ska inte bara få röra vid ett sånt ståtligt och respektingivande djur, utan även få sitta på det. Nu kanske det låter som att jag inte har nån erfarenhet av hästar överhuvudtaget, men det har jag faktiskt, om än ganska liten.
Har ända sedan jag rörde vid en häst första gången känt en sån nästan obeskrivlig dragning till hästarna (nu blir det här töntigt och romantiserande, men det handlar om hästar, så nu kör vi bara...). Det är något med deras lojalitet, deras helt oförklarliga samarbetsvilja, deras skönhet (voj hoho) och hur de doftar (nå voj Jesus...).
Jag har alltid älskat hästar, började med en sån där flickig hästkärlek och fallenhet för Ponnyklubbsböckerna, sen en ganska dålig och omotiverande nybörjarkurs i Hopea-stallet i Borgå, men sen har jag hoppat på hästryggar så snart det bara har funnits möjlighet: i Mongoliet, i Danmark, nånstans i Västafrika. Överallt, förutom i det där Hopea-stallet, har det funkat otroligt bra för hästar och mig. Jag antar att det är för att ridskolehästar är aningen trötta och vana med vad som sker och därför inte har hela sin "hästighet" till förfogande, på nåt sätt. Det var hur som helst helt annat att dra iväg på de mongolska hästarna över slätterna; de var otroligt långsamma och tröga när det begav sig bort hemifrån och bokstavligen rusade hem igen. Mot min vilja red jag också på en benig hästkrake i Guatemala, snabb var den också. Hade nog dåligt samvete men tänkte att det jag betalar nu i varje fall förhoppningsvis ger lite mer mat åt hästen (kunde ju nog också bara ha gett pengar och sluppit rida, men ÅH, ens förhandlingsförmåga är inte på topp i utlandet).
Nåja, önskar att jag nån gång i mitt liv typ hade fått bo granne med nån som har hästar, så att man nån gång kunde få sköta dom lite och hjälpa till och, såklart RIDA. För ridning, it is ecstatic, det är skrämmande och roligt och tungt på samma gång, lite som badminton eller tennis fast så mycket, mycket bättre; man får samtidigt vara med ett tänkande djur.

Här är jag och rider med en guatemalansk hästgubbe
som säkert var måttligt imponerad av min knaggliga spanska och
vilja att diskutera Lago de Atitláns framtid.
(Det där inåtvänt upprörda och samtidigt likgiltiga
i blicken på fattiga urinvånare
som tvingas arbeta för rika, västerländska hippie-turister...
I will never forget it.)