Dagen efter, dagen efter det roligaste jag gjort på flera år (ridit). Ja, vad ska jag hitta på idag? Hålla på med gradun, nä - motiverar inte det minsta. Är medveten om att jag är tvungen att ta tag i den fortare än kvickt, men jag förmår bara inte att göra det just nu, och jag har undanflykter och beskyllningar, till exempel på socialsystemet. Bered er på en lång klagovisa: När jag upptäckte att mitt studiestöd tog slut och att jag i princip var utan jobb och utan finansiering för ett halvår, hette det att det finns utkomststöd att lyfta, så jag satsade på det. BAD FUCKING MOKA. Att söka utkomststöd har visat sig vara det mest besvärliga jag har gjort under hela det här året, och det känns som att de går efter nån snarare schablonmässig bild av elände när de bestämmer vilka som får pengar och vilka som inte får det. Eftersom jag är snäll och skickar in alla papper och tilläggsutredningar och dessutom inte ger sken av att det går nån smärre nöd på mig, så tycker dom tydligen att jag klarar mig, och är ganska jävla påhittiga med orsakerna till att jag inte den här månaden heller får nåt stöd (förra månaden hette det att jag inte visade upp den fysiska elräkningen, enbart kvittot på att jag hade betalat den. Den här månaden är de ute efter ett annat betydelselöst löneintyg på femti euro som jag inte har att visa upp. Ett papper som, i deras utredning, har absolut noll betydelse). Jag borde antagligen gå dit och hamra på dörren eller bli alkoholiserad, börja med droger och sova i butkan ett par nätter, så hade det liksom lossnat lite pengar (känns det som). Min mors spontana kommentarer om mina klagomål på att vi aldrig får några pengar, går ungefär ut på det där sättet också; "nå inte ska nu ni fullt arbetsföra mänskor heller behöva lyfta någo socialstöd". Att gå till socialen, det gör liksom utslagna och hopplösa mänskor (enligt mamma). Och nä, vi är varken utslagna eller hopplösa. Men när vi nu har rätt till utkomststöd, och när jag hade räknat med det för de här återstående skrivarmånaderna. Det finns tydligen en gräns mellan att ge sken av att klara sig och att sen inte alls klara sig, och vi ger fel sken och hamnar därför varken på den ena sidan eller den andra.
Så att, jo - jag har varit utan pengar sedan mars nu. Okej, inte UTAN, min sambo har ju ett jobb. Men inte är det ju meningen att en mänska ska ligga sysslolös och be sambon om att hämta hem maten liksom (för det enda det handlar om är ju mat, det enda vi liksom har råd med). Nog att det tär på hela ens varande det här att siffrorna på kontot snart handlar om tiotal.
Vill inte låta som att det är synd om mig heller, det är det ju inte. Vill bara lite försynt hötta med näven och säga att ja, om jag visste hur svårt det var att få det där utkomststödet så hade jag aldrig ens brytt mig om att ansöka om det, då hade jag istället sökt jobb och sparat graduskrivandet till nån annan gång när jag har ihopsparade pengar (så som jag alltid gjort innan). Och då kan vi ju lika gärna dra till med att välfärdssamhället är en myt när man inte får vad man har rätt till, och screw you alla fattiga mänskor som försöker hålla upp nån slags mänsklig värdighet; ni är inte tillräckligt slitna och utslagna. Kom tillbaka när ni är i livsfara på riktigt.
No comments:
Post a Comment