På lördag, mitt i allt när jag stod mitt i en skock människor, minns inte sammanhanget, minns inte platsen – så slog det mig att det är jag som har det svårast av alla att "bara vara" fast jag alltid brukar roa mig med att betrakta andra som jag tycker att "har det svårt att vara". Jag kände mig plötsligt som helt full av elektricitet; obekväm, nervös, hetsig till sinnet. Utan en klar orsak ens. Sen föll bara pusselbitarna på plats, en efter en. Varför jag dricker så mycket, till exempel. Det kan börja helt ok, man dricker lite och har det trevligt med trevliga mänskor osv, men sen ju mer klockan går, desto mer börjar jag få för mig att jag ska dricka så mycket som möjligt, hälla i mig allt jag kommer över, till och med stjäla folks drinkar har jag omväxlingsvis börjat göra igen, Gud vet varför. Sen blir jag intensiv och överdriven, börjar dela ut spontana komplimanger åt främmande mänskor, tänker att jag ska vara en sån där glädjespridare som gör att folk går hem glada, och tanken är väl god men det måste ju bara te sig så fucking desperat. Minns att jag en gång helt räkäkännissä sa till vår alkoholiserade granne att han var "hyvännäköinen" även om jag absolut inte tycker det, varpå han sa att nåt sånt har ingen sagt åt honom på över 30 år. Och ja, sen blev han min FB-vän och nu skickar han halvsnuskiga meddelanden åt mig. Så att... kanske inte så jävla smart att hitta på snälla stories i fyllan...
I lördags gav jag "goda råd" åt Li Andersson. Ni förstår.. jag är inte stolt över mig själv.
Kanske värst av allt är känslan av att jag inte ens skulle villa gå nånstans om jag inte fick vara full. Grundtesen är liksom att det är skittråkigt ute på stan, därför måste man vara full för att ens ha nåt nöje. Så fel, så fel. Har tänkt på det mycket på sistone. Vad är poängen med att ens gå nånstans/ens existera, om man inte kan ha det roligt och slappna av utan att vara i fyllan eller drogpåverkad? Har aldrig velat vara speciellt extrem angående livsstilsval och sånt där, men nu ser det fan ut som att jag kommer att förbli nykter också, en lång tid. Jag måste hitta tillbaka (tillbaka?) till nåt slags "ur-sätt" att vara. Ska jag vara helt ärlig så skulle jag villa sätta mig in i vad wicca går ut på; blev intresserad av den livsstilen, religionen eller vad man nu ska kalla den, under en kurs om nyreligiositet. Är inte direkt intresserad av den religiösa kontexten, utan mer av den där tanken bakom; att man ska leva i harmoni med naturen, respektera den, okej då: rabbla lite formler och kanske göra några ritualer emellanåt, följa årstiderna, måncykeln och fira vår- och höstdagjämning, midsommar och midvintersolstånd. Det är sånt där som jag faktiskt annars också gör utan att ens tänka på det, säger förlåt till trädet om jag råkar bryta av en kvist eller liknande, pratar ursäktande med granen medan jag samlar granskott. Lånade boken A Spiral Dance av Starhawk (ja, naturligtvis har de såndäna töntiga artistnamn de där wiccanerna) och blev än mer intresserad. Om vi bara bortser från alla kitschprylar som gröna och svarta ljus, släta stenar och kristaller, femkantade stjärnor, hippiekjolar och glittriga scarfar, altare och annat fåneri som verkar vela göra alla wiccaner och häxor så jävla likriktade, så hade jag varit en helt utmärkt häxa. Jag hade kanske via några välvalda ramsor och dialoger med Gudinnan fått det att växa lite bättre på kolonilotten om inte annat.
Idag fick jag en sjukhusremiss. Ska operera bort min gallblåsa den sjätte juni, innan dess genomgå ett antal undersökningar som jag är säker på att kommer att avslöja att hela min kropp är invävd i cancer eller what ever. Jag har aldrig känt mig såhär jäkla trött och sårbar. Jag är helt hundra procent säker på att det är mänskor som mig som cancer och liknande sjukdomar hittar till, eftersom de är undernärda, deprimerade, omotiverade och allmänt negativa.
Men ja, så negativ är jag faktiskt inte nu, för veckans mest fantastiska: går på ridkurs hos Turun ratsastajat. Har fått tilldelad en ponny som heter Pasi och är helt fantastisk; nyfiken, snäll och lite spjuveraktig. Att rida, att vara till hälften förskräckt och till hälften stormförtjust vid trav, att sen hitta den där gemensamma rytmen med hästen och plötsligt lite kunna slappna av i sadeln fast det går undan, det är nåt så obeskrivligt fint det där. Och sen att få pyssla om de där stora, lugna och fantastiska djuren, trycka in näsan i deras päls, dofta på dom, bara ana en liten del av det som försiggår i det där enorma hästhuvudet. Hoho. Drömde om hästar hela natten.
No comments:
Post a Comment