En grej ännu innan jag slocknar; kom att tänka på finskan och hur ens inställning till den är så jäkla avgörande för alltihopa. Många Borgå-bekanta pratar finska. Deras finska är en sån där finska, som förut för mig helt enkelt bara var finska. Att de pratade måste betyda att de kunde finska, resonerade jag. Nyligen råkade jag höra en av de där tala finska, varpå jag lade märke till att hens finska ju var riktigt jävla medioker. Jag bara excuse me i mitt stilla sinne, jag trodde att ööö.
Nånting måste ju ha hänt: min finska måste ha blivit bättre eftersom jag lägger märke till sånt här – fast vem bryr sig. Vad jag lärde mig av detta, var att det är så typiskt mig att ha sån sjuk kvalitetskontroll på mig själv och samtidigt gå i tron att alla andra gör likadant, och så går man där och slösar ett halft liv på att ha en inställning som säger att man inte kan, och för att man inte kan, törs man inte prata, vilket leder till att man ju lär sig ännu långsammare osv osv: och sådär kan man hålla på.
2 comments:
Exakt. Det finns också många som kan men inte gör. Det här funderar jag mycket på nu när jag försöker lära mig dansa. Sanningen är ju att ingen är perfekt, och bäst lär msn sig mera om man GÖR och erkänner sina begränsningar men inte angstar över dem utan ser dem som möjligheter. Aa det där får jag öva mera på.
Precis så är det. Paradoxen är ju att man vill vara bra men att man int kan vara bra om man inte är dålig en lång tid först :) Så man borde ju liksom aldrig nånsin se ner på nån som är lite dålig.
Ska jag minnas.
Post a Comment